10 years of death and darkness – Kraken, Stockholm

0

Datum: 2017-01-28
Kärt barn har många namn, men Luciferian Society har bara ett. Ändå är det en kär arrangör som nu firar tio år med präktigt kalas. Lite synd verkar det däremot vara att publiken sviktar åt det negativa. Kanske är det kvällens laguppställning som i en mättad scen inte imponerar av samma kaliber som den hade gjort för fem år sedan. Kanske är det som så att öppningsakten Wormwood, förutom hurrarop från nära familj och vänner, har tappat det mesta av sitt sting när Iron Maiden-riffen slängts ut med både barnet, vattnet och badbaljan. Det eller de mycket påfrestande förseningarna som sakta men säkert glesar ut åskådarskaran.Angrepp
Black’n’roll av punkaktig kvalité blir det när arrangören själv har ställt sitt band på scenen. Trakterades micken gör Adrian Lawson ett helt okej framträdande men det tänder aldrig riktigt till i långa loppet. Visst, det är dansant och elakt men det gnisslar för lite och i slutändan är det faktiskt bara en i publiken som orkar vråla sig till extas. Ska man köra instabil kängpunk så ska det banne mig vara ännu mer instabilt än detta. Däremot ska en eloge ges till trummisen Jakob Ingvar Hallegrensom smiskar skinn med BDSM-aktig precision. Party in hell och Dictator är dessutom alltid välkomna allsångsdängor även om uppslutningen är aningens minimal denna gången.
Betyg: 5/10Demonical
Demonical är Demonical som är Demonical. Gillar man taktfast death metal av den nygamla skolan så vet man vad man får redan när man hör det ryskt kommuistklingande marschintrot. Inte heller blir det sämre av den sedvanliga bastanta stridsvagnen vid namn Kenneth Englund bakom trumsetet. Om Angrepps trummis vinner i precision så vinner Kenneth på snabbhet och styrkan i slagen. Vilket ger bandet en extra fördel jämte andra akter. Erfarenhet och en etablerad låtlista gör att vi vet vad vi får men vi vet också att lägsta kvalité ligger aningens högre på skalan. Den mörka bestialiteten från helvetets nionde cirkel är kompakt när bandet tuffar på som ett illavarslande godståg.
Betyg: 6/10Horna
Ställer du finska black metal scenen mot den norska kan du vara rätt så säker på att den sistnämnda går hem med svansen mellan benen medan den förstnämnda slänger upp ett mittfinger och knäcker en Koskenkorva. Så när finska Horna intar huvudstaden för första gången så är det inte förvånande att det blir intensivt. Speciellt för den lilla muppen som prånget ska peta på monitorernas sladdar och får en kyligt förbannad Shatraug (sång) att stirra ned honom till sådan nivå att han skrämt backar bort från scenen. Hur vida byxorna var torra eller ej låter vi vara osagt. Det som utmärker Horna framför andra akter är att de tar det mediokra och omvandlar det till guld likt Midas händer. Bitter avkylt och med stoisk ilska smattrar det på bra i mörkret medan främre fronten röjer utan dess like. Lika väl bemött blir den långsammare Kuoleva lupaus som lagom har petats in som ett lugnare mellanspel. Ja, det är inte konstigt att Horna både blåser ut födelsedagsljusen och skär största biten på födelsedagstårtan.

På grund av stora förseningar var undertecknad tvungen att lämna spelningen innan huvudakten Firespawn kunde beträda scenen. Bilder på dem finns dock i galleriet nedan.

Fler livebilder hittar du här – LÄNK

Text:Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.