Albumrecension: Black Sabbath -13

0

untitledDet var 43 år sedan Black Sabbath släppte sitt självbetitlande debutalbum och 35 år sedan Ozzy Osbourne stod bakom micken på ett Sabbath-album. Nästan hela originaluppsättningen, förutom Bill Ward, är tillbaka med nya albumet 13 och om det nu är möjligt så låter det som att Black Sabbath är en kopia av sig själva från 1970-talet. 13 är inget mästerverk, men långt ifrån ett fiasko.  Man har sett till att värna om sitt egna arv och  med en modern touch flyttas man under dessa 52 minuter tillbaka till 70-talets klassiska, mörka och tunga Sabbath-sound.

Skivans första spår, End of the Beginning, är nästintill en kopia av inledningsspåret Black Sabbath från debutalbumet med samma namn. Det är långsam, mörk och ondskefull rock i klassisk Sabbath-anda. Efter 2.46 ökar man tempot och ger låten ett ordentligt lyft, som håller i sig resten av spåret. Det tunga och mörka temat håller i sig på resten av albumet, med inslag av åskmuller och skräck – det må verka klyschigt, men ack så effektivt.

Första singeln från 13 blev God Is Dead, konstigt nog ett av dess svagaste ögonblick. Låten kommer aldrig riktigt igång melodimässigt trots att det fortsätter i samma anda och stuk som tidigare spår. Det känns alldeles för svagt och Ozzys klagosång kommer aldrig riktigt till sin rätt. Detta vänder plötsligt i Loner som har tempo och är lättare att ta till sig.

Albumets höjdpunkt kommer genom Zeitgeist och Age of Reason. Förstnämnda är en spöklig, flummig och andlig låt där tyskans zeitgeist betyder just ”tidsålderns anda”, vilket är alldeles klockrent. Nästintill mästerligt så mynnar låten dessutom ut i en andligt och bluesigt avslut. Själv har jag aldrig tyckt Ozzys röst är ljuv musik för öronen, men i Age of Reason kommer den till sin rätt och levererar inte lika mycket släp- och klagosång.  I övrigt ett spår som experimenterar melodiskt och tar ut svängarna. De tre avslutande spåren återgår till skivans genomgående mörka och tunga sound där texten till Live Forever är fantastisk, Damaged Soul ganska intetsägande och alldeles för ojämn. Avslutande Dear Father är däremot blytung och välsignar plattan med ett ljuvligt avslut.

Black Sabbaths comeback är ganska ljummen men överraskande bra. Tre av fyra originalmedlemmar, tillsammans med producenten Rick Rubin har medvetet inspirerats av bandets allra tidigaste material och värt att nämna är Tony Iommis förmåga att leverera riff med hög kvalité plattan igenom. Det är inget våghalsigt album och bjuder inte på några större överraskningar. Men Black Sabbath bevisar att man fortfarande, efter 40 år kan leverera kvalitativ hårdrock och att 1970-talet funkar även 2013.

Betyg: 6/10
Bäst: Zeitgeist & att man behåller det klassiska Sabbath-soundet.
Sämst: Damaged Soul.

About Author