Amaranthe – Man blir oftast tagen av musiken i sig

0

Med fem plattor och flertalet turneér i ryggen har Amaranthe jobbat sig upp mot metal-tronen. När det är dags för deras tolfte album Helix som släpptes under förra veckan får vi en musikalisk sammanfattning av vad bandet är. Vi har pratat med gitarristen och grundaren Olof Mörck om influeserna från klassik musik, målet med nya albumet och att förlora sig i drömmar.

Helix är ert första album med nya sångaren Nils Molin (Dynazty). Hur anpassade ni texterna till hans röst?

– Textmässigt så är det Elize Ryd (sång) som skrivit det mesta och det har varit väldigt intressant att skriva musik till en sångare som Nils. En ballad på skivan är skriven utifrån hans röst och det låter precis så också. Vanligtvis brukar vi arbeta på förproduktionen i mellan fyra till sex månader. Denna gång blev vi klara på två månader med undantaget att vi inte åkte ut på turné. Så vi hade möjlighet att sitta tolv timmar per dag med en dag ledigt och fokusera mer enhetligt. Samtidigt var det en avslappnad process. För oss räcker det med att vi sätter oss ned och så kommer idéerna utan att vara framtvingade. Nu tog vi med femton melodier till studion som vi arbetade med.

Vad var målet med Helix och känner du att det uppnåtts?

– Målet med skivan var att skapa en slags resumé av Amaranthes karriär. Det finns element från de första plattorna som vi har tagit tillvara på och ändrat. För oss var det viktigt att det inte blev en nostalgiplatta. Med alla nya element så är detta enligt mig den mest ”Amaranthe-aktiga” plattan hittills. 

Hur menar du med att det är den mest ”Amaranthe-aktiga” plattan?

– När vi började med Amaranthe 2007 så hade vi en kärnidé om vad som var vårt sound och det har vi jagat sedan dess. Den dynamiken och kombinationen av olika genrer som vi har underlättar för oss att komma så nära som möjligt det vi har letat efter.

Är det inte svårt att få till det så att det blir exakt som man hör i sitt huvud?

Elize och jag har en konstig mental koppling mellan oss (skratt). Vi tänker väldigt lika och visionerna vi har är likt det färdiga resultatet. Jag har gått in i studios med tidigare band (Nightrage, Dragonlord) och haft storslagna idéer men så har det låtit helt annorlunda. Nu är detta vår tolfte platta och kombinationen av duktigt folk och att man vet vart det bär av har underlättat.

Men musiken är det som väljer vilken väg du går, eller? 

– Sant. Har man en stark vision och jobbar på detaljerna så blir man oftast tagen av musiken i sig.

Hur gör man för att ett album ska låta som en resumé utan nostalgi?

–Vi har till exempel tagit trum- och gitarrpartier från första självbetitlade plattan (2011) men på tredje plattan Massive Addictive (2014) ville vi komma bort från alla de elementen. Att kunna gå tillbaka och tolka sitt 29-åriga jag vid 36 års ålder är jag otroligt tacksam för. Såsom allt spelades in var också så det skulle framföras. Jag skulle inte ändra något av det eftersom det är ett tidsdokument från den tiden.

Om du ser tillbaka på tiden när allt började, hade du redan då kunnat förutse era framgångar?

– Vi hade redan för elva år sedan ganska höga målsättningar men inte en fast bild. När våra första låtar fick mellan 300-400 lyssningar per dag via Myspace så var vi riktigt nöjda. Nu streamer vi mellan 200 000-300 000 på Spotify och det är större än vad vi har tänkt oss. Vi tar det steg för steg, vi har fortfarande en hel del potential att uppnå, allt från att spela på större ställen till bättre speltider på festivaler. 

Kan det bli för stort?

– Jag vet inte om det kan bli för stort. Du blir inte gladare och lyckligare bara för att du spelar på en större scen. Vi har däremot en vilja att utvecklas och eftersom vi inte är några småbarn längre så har vi ganska bra koll på oss själva som personer. Första steget vi tog till dit vi är idag var att släppa första plattan. När man kommer hem från en turné så ser man det inte på samma sätt som när man var yngre. Jag minns när jag spelade i Japan för första gången med Dragonland, då kände jag mig som en rockstjärna oavsett hur många som var i publiken.

Finns rockstjärnor idag eller är det mest musiker?

– Just ordet rockstjärna används väldigt fritt idag, personligen ser jag mig själv som musiker först och främst. När man säger ordet rockstjärna så tänker jag på Axel Rose (Gun´s N Roses), David Bowie eller Bon Jovi.

Du är klassiskt skolad och kan spela både piano och fiol. Påverkar det ditt sätt att skriva och spela?

– Intressant fråga, för det påverkar mycket. Jag skriver inte musik som låter klassisk men grundteorin och kompensationsteorin finns där. Körerna på en refräng är till exempel alltid arrangerade som om det vore en Bach eller Mozart-kör. När det kommer till att spela så är gitarr ganska likt fiol, vänsterhandstekniken är densamma så en stor del av mitt gitarrspel är inspirerat av fiolen.

En Helix består av en tredimensionell form. Skulle du säga att det reflekteras i albumet?

– Ja, absolut. Det är en väldigt dynamisk platta och den handlar om att hitta centrat för vårt sound och vad det är. Det finns många nivåer och dimensioner.

Dream är en av låtarna på skivan och texten lyder:  ”I´ve been searching my dreams for a lifetime, don´t want to be lost in a dream”. Har du förlorat dig i en dröm någon gang`

– Ja, många gånger. Speciellt när man var yngre och tänkte att: ”gör jag bara denna plattan eller turné så kommer allt att lösa sig”. Så fungerar inte verkligheten utan det är mer en kombination av olika faktorer som gör att man kommer framåt.

Ni ska ut på turné med Powerwolf veckan veckan efter att Helix släpps.

– Det känns fantastiskt eftersom att plattan är klar sedan flera månader tillbaka. Nu är vi inget band som repar i replokalen utan alla lär sig individuellt. Som mest kör vi ett produktionsrep där alla element som ska med in i liveshowen repas in. Vår trummis Morten Lowe har spelat med så många band och är en stabil punkt i bandet. Så länge han spelar hundra procent stadigt så kan resten haka på. Så klart är det viktigt att alla lär sig sina egna partier, men är det tempomässigt statiskt och det finns en stabil rytm att följa så är det lättare. 

Sista frågan, känner du att du får utlopp för din klassiska musikalitet och frihet genom Amaranthe?

Amaranthe är i alla avseenden allt jag har velat göra. Dragonland var ett etablerat koncept när jag gick med där. När vi sedan grundade Amaranthe så var det allt från det visuella till namn och musik. Med det sagt så finns det så klart andra saker jag vill göra i mån av tid. Kanske inom fyra år när vi tar en paus och gör andra saker. Elize vet jag vill göra en solo-platta för att kunna uttrycka sina idéer och jag vill gärna göra något med filmmusik.

Varför just filmmusik?

– För att det är mer åt det klassiska hållet samtidigt som mycket av rockens produktionselement ingår. Det vore dramatiskt och intressant att gå bakvägen. Rockband skriver musik och tolkar det sedan visuellt i en musikvideo, när det gäller filmmusik så tolkas det filmiska genom musiken.

About Author