Anaal Nathrakh – Jag tenderar att gå till några riktigt otrevliga platser i mitt huvud när jag sjunger

0
Birminghamsönerna är tillbaka med sin vettvilliga kombination av allt som är vidrigt och psykologiskt tungt inom extremmetall. När det har blivit dags att släppa platta nummer tio i turordningen besöker vi mörka platser och skitnödiga soldater med sångaren Dave Hunt. Med en bitter syn på mänskligheten ligger fokus på att skriva om den mänskliga dimensionen i världens alla vedermödor. Dock med en eller två skratt i mixen när engelsmannen visar upp sin trevligaste sida.
Hur har dagen varit, många intervjuer?
– Nej, enbart mailintervjuer så du är den enda jag har pratat med över Skype idag.
Jag kanske är den enda som vågar?
– Inte helt omöjligt. Skratt.
Du är ändå skvatt galen live.
– Jodå, visst stämmer det och när min flickvän eller min mamma ser oss live så blir de alltid chockade. Skratt. Jag kan gissa på att det är lite småkonstigt att prata med någon som oftast ser ut som att den vill döda dig.
Vi kan röra oss vidare till senaste skivan A New Kind of Horror. Det är knappast ett glatt album men ändå ett väldigt mänskligt album.
– Ordet människa kan vara ett mycket komplicerat ord och delar av vad det betyder är att det är mångfacetterat. Det är mycket känslor som kom med på den här plattan. En del är självfallet ilska men en del är perversion eller en blandning av allt möjligt. Överlag är det som du säger, det vill säga att det knappast är ett glatt album. Vilket inte är konstigt om man ser till det material skivan behandlar. Mycket berör WW1 och samtida teman inom politik och terrorism. Det finns alla möjliga hemska saker med i mixen. Genom allt detta försöker vi fokusera på den mänskliga dimensionen. Visst finns det massor med extremmetalband som har besjungit krig, det är ett ganska vanligt tema. De flesta skriver däremot knappast om soldater som njuter av att få lätta på trycket rektalt även om det är det mest mänskliga man kan göra i krig. Den specifika scenen kommer från boken På Västfronten Inget Nytt (1929). Soldaterna sitter ned för att skita, den mest grundläggande av de mänskliga funktionerna, och scenen beskrivs på sådant sett att den nästan blir löjlig för många läsare. Det är en total kontrast till den inhumana verklighet soldaterna annars genomlider. En verklighet som avhumaniserar individen. På det sättet använder vi ordet mänskligt som ett sätt att visa upp det som folk faktiskt har upplevt snarare än att det ska vara en historielektion. Låter det vettigt?
Det gör det eftersom jag själv har gjort militärtjänst så jag kan relatera till kontrasten mellan krig och möjligheten att få sätta sig ned bakom en buske för att skita i lugn och ro.
– Jag förstår vad du menar och det är skönt att få det bekräftat att det faktiskt är så. Skratt.
Något som stört mig sedan min militärtjänst är att de flesta extremmetalband faktiskt inte sjunger om riktiga krig. Snarare handlar det om romantiserade filmversioner.
– Precis! Jag tror också att det i extremmetall är väldigt enkelt att glorifiera krig och det har inte varit vår intention över huvud taget. Vi väljer varken sida i konflikten eller önskar glorifiera krig. Detta är enbart en reflektion över hur det måste ha varit. Vi har inte haft erfarenheten av att vara där själva och ska vi vara helt ärliga känns det nästan omöjligt att förstå vilket helvete folk gick igenom i dikena. Detta har fått agera inspiration till mycket av det vi har komponerat. Vi kan inte göra mer än att beskriva vad vi har tolkat och när du har lyssnat klart på skivan kan du stänga av den och inte bry dig ett dugg, men vi har i alla fall get folk en möjlighet att lyssna och ta till sig ifall de önskar göra det.
Det känns som att med varje album får du en mer bitter syn på mänskligheten.
– Möjligtvis. Det är inte som att vi har en övergripande plan där vi tar genomtänkta steg mot någon form av ändhållplats. Till viss del kan det stämma eftersom jag känner att det är åt det hållet som världen går åt. Allt känns lite mer farligt och lite mer verkligt. Utan att ta politisk ställning så är mitt eget land involverat i Brexit där vi plötsligt står emot EU som skapades för att försöka göra krig omöjligt. Bara några månader innan vi var klara med albumet tog president Donald Trump upp kampen mot Nordkorea vilket ledde till reella hot om kärnvapenkrig. Jag säger inte att något av detta kommer att ske imorgon, men det känns som att skiten blivit verklighet. Det känns mer verkligt än vad det gjorde för 10-15 år sedan. Kanske är jag med bitter för det finns mer att vara bitter över.
Det mörka molnet vid horisonten är mycket mer framträdande än tidigare?
– Ja, det är nog sant. Det är också skönt att kunna säga det för det är lite av en kliché annars att band med åldern blir mer melodiösa och snälla. Så som vi startade 1999 borde vi ha varit ett folkband idag, men det har verkligen inte hänt. Det är inte kul att så skitiga saker i världen som ger en inspiration, men det är skönt att känna att trots att vi har hållit på så länge så har vi ändå inte tappat vår intensitet.
När du framträder, både i studion och live, låter du som en galning. Vilken typ av bilder och känslor försjunker du i för att komma in i en sådan stämning?
– Jag tenderar att gå till några riktigt otrevliga platser i mitt huvud när jag sjunger. Det är dock skillnad på att köra i studion och att köra live. När jag är i studion handlar det om att få ned alla tankar och idéer som vi har planerat ska vara med på skivan. Den övergripande bilden av albumet och den specifika delen för just den eller den sången. Mentalt simmar jag runt i det och det är det som du nästan andas ut och in i mikrofonen. Live är det mer fysiskt och visuellt. Det är mer av vad du känner där och då. Det som du hör är förmodligen det jag ser i mitt inre och det som går igenom mitt huvud.
Är du någonsin rädd för vad som går igenom ditt huvud?
– Ja. Det finns en målning av Saturnus som slukar sina söner. Det är en Goya-målning, en av konstnären Francisco José de Goya y Lucientes svarta målningar. Jag tycker den bilden är helt extraordinär. Mick Kenney (bas, gitarr, trummor etc.) visade den för mig från början och jag har en inglasad version av den på väggen hemma. Det som verkligen slår en när man tittar på den är skräcken i Saturnus ögon när han äter upp sina egna barn. Anledningen till att jag nämner denna tavla är för att alla dessa hemska saker som kommer ut din psykologiska smuts är saker du behöver accepter för att de är en del av ditt psyke. Det finns i ditt undermedvetna så även du inte ser det särskilt ofta är det fortfarande en del av vad du är. Du måste äga, integrera och använda detta för att om du springer bort eller vägrar att acceptera det negativa i ditt bakhuvud så kommer det att gå åt helvete. Det är denna flykt som slutar i våldet hos den tyste. Paradoxalt kan det vara mer hälsofrämjande att konfrontera det och äga det än att låta det gro.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Marie Korner

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.