Apokalyptic Raids – Only Death is Real (LP återsläpp)

0

Hells Headbangers

apoc raids - only death coverFör ungefär 13 år sedan bestämde sig Brasilianska Apokalyptic Raids för att släppa en debut som osar så mycket tidiga Hellhammer och Celtic Frost att den nästan stinker. Dessutom stannar inte dyrkan för legendarerna där. Namnet, albumtitlarna, omslagen och spelstilen består uteslutande av referenser till tidigare nämnda band. I ett skymningslandskap mellan hyllning och excentricitet pendlar denna trio i ett sicksackmönster som för det mesta viker av åt det förstnämnda. Brasilianarna har må hända inte fokuserat på ett regelrätt plagiat men stundom är det farligt nära.

Hells Headbangers har valt att återsläppa denna undergroundklassade debut i en rätt så stilfull röd vinylupplaga. Emellertid kan man fråga sig själv hur intressant det är att äga ett duplikat när man snarare kan äga dess namnge. Svaret på detta är i ärlighetens namn tudelat. Vid första genomlyssningen sitter jag ganska uttråkad och slölyssnar. Vid andra genomlyssningen börjar jag skönja nyanser. Vid tredje genomlyssningen hittar jag dessutom en hel del guldkorn. Dock är det först efter fyra regelrätta skivsnurr som jag faktiskt ser charmen i denna skitigt gungande lo-fi-orienterade skapelse.

Det finns en naiv spelglädje som lyser igenom. En ärlighet där trion öppet visar att de knappast sökt vinna guld i originalitet. Snarare skönjer jag en kärlek för det som må hända har skapat dessa individer. Hyllningen till deras idoler, uppriktigheten i deras arbete, ett gäng nybörjare som när det begav sig bara ville spela skitig metall. Å andra sidan kan jag inte påstå att grabbarna var några nykläckta dunkycklingar när det begav sig. Tvärtom! En som verkligen står ut är trummisen Adrameleck. Han uppvisar en grundläggande kunskap i galopperande blastbeatspel samtidigt som han blandar upp detta med ett särpräglat användande av cymbalerna. Det låter kargt, näst intill tvådimensionellt. Stundom känns det ändock som om bandet förlitar sig lite för mycket på reverbeffekterna. Sången ger samma karga intryck som trummorna men väcker knappast samma spänning. Likaså känner jag att gitarrarbetet är gediget men saknar det där lilla extra.

cover och vinylversion

Överlag är detta en acceptabel kreation. Jag kan varken euforiskt hylla eller sarkastiskt såga detta vid fotknölarna. Detta är en tribut från början av tvåtusentalet som genomsyras av tillbedjan till två musikaliska giganter. Musiken blir aldrig krystat men blir för den delen aldrig mer än en trevlig nostalgitripp.

Bäst: spelglädjen och ärligheten i musicerandet.
Sämst:
för mycket av en tribut.
Betyg:
5/10

Spår
1.The Enemy (Intro)
2. Evil
3.Forgotten Tales
4. Into the Twilight Zone
5. Eternal Gloom
6. Angels of Hell
7. Humankind Dies
8. Tyrant, Emperor
9. Apocalyptic Raids
10. Tales of Horror (Outro)

Bandmedlemmar på denna skiva:
Necromaniac – Sång, gitarr
Sub Umbra- Bas
Adrameleck – Trummor

Text: Cecilia Wemgård

About Author