Beast In Black, Rhapsody – Klubben, Stockholm

0

Datum: 2018-03-04
När ungdomarna avslutar sportlovet i skidbacken ser aftonens band till att åka slalom på gitarrhalsarna. I en snuskigt bra kombination blandas finska heavy metal-skrik med italienska power metal-solon i en rejäl hitkavalkad. Att ena parten dessutom väljer att avsluta karriären, medan den andra parten precis inleder sin, ger kvällen ett charmant och nostalgiskt sken.Beast In Black
När finska heavy metal-bandet Battle Beast gjorde sorti med sin gitarrist (och huvudsaklige låtskrivare) Anton Kabanen gick bandets tyngre era i graven för att ersättas av popskval. Innan tårarna ens hann torka på fansens kinder var mannen tillbaka med ett nytt band i samma ådra som de tidigaste albumen. Beast In Black tar vid där Battle Beast slutade och bevisar att trägen kämparglädje tar en förbaskat långt. När man dessutom bara har hunnit släppa ett enda album, som därtill är en gedigen hitsamling, är det inte svårt att kamma hem höga poäng. Sångaren Yannis Papadopoulos må spräcka en hög ton (eller två) på mitten, men växlingarna mellan ren sång och falsettartade skrin visar att det är tryck i lejonpipan. Tillsammans med övriga medlemmars sprudlande energi och goda publikfrieri är det en fröjd för både öra och ögon att se finnarna live. Det är med en flörtig samspelthet bandet går loss på Blood of a Lion och The Fifth Angel. Med höga skrevsparkar och fånleenden verkar kvartetten dra lika mycket energi från publiken som från sin pansarvagn till trummis, Atte Palokangas. Tyvärr tappar Yannis större delen av rösten ju längre han sjunger och de sista tio minuterna av framträdandet omvänds till hest skrikande där man kan undra hur mycket stryk hans stämband tar. Blind and Frozen låter bra men ansträngd och End of the World kommer som en räddande ängel för att avsluta föreställningen när både band och publik är på topp.
Betyg: 8/10Rhapsody
Rhapsody of Fire
, Luca Turilli´s Rhapsody och Rhapsody Reunion. Kärt barn verkar ha lika många namn som bandbråk, avknoppningar och alternativa versioner. Kvällen till ära har lyckligtvis stridsyxan begravts och de klassiska medlemmarna Fabio Lione (sång), Luca Turilli (gitarr), Dominique Leurquin (gitarr), Patrice Guers (bas) och Alex Holzwarth (trummor) står enade på scen. Att döma av leendena och busandet verkar det vara genuin kamratskap och inte enbart pengadoften som lockat bandet tillbaka till konsertlokalen. Att dessutom få avveckla verksamheten graciöst efter 20 år av drakdödande symfonisk power metal är inte alla förunnat. Kvällens konsert består av en låtarsenal som närmast kan beskrivas med det idiomatiska uttrycket crème de la crème. Dawn of Victory samsas med Riding the Winds of Eternity och trots att det är dåligt med material från debuten Legendary Tales (1997) så bjuds det på desto mer från publikfavoriten Symphony of Enchanted Lands (1998). Luca själv far runt som en vettvilling på scen och verkar trivas i publikens solglans. Likaså övriga medlemmar som ömsom spelar sina instrument, ömsom avbryter sig för att skaka hand med fansen. Utan flådiga attiraljer och krusiduller (förutom Fabios hår) är det musiken och publiken som får huvudfokus. När den klassiska upplagan av Rhapsody går i graven vrider kvintetten ut den sista energin ur baneret och matar på för kung och fosterland innan ridån går ned.
Betyg: 8/10

Text och bilder: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.