Beast In Black – Vi insåg att många metalband inte ler på scen

0

Vad har anime och manga med heavy metal att göra? Tydligen en hel del om man utgår från medlemmarna i finska Beast In Black. Backstage på Fryshuset slår vi oss ned i ett spartanskt inrett omklädningsrum för att prata med bandet om deras senaste giv och nörda ned oss i det bästa Japan har att erbjuda när det kommer till animerade tv-serier.

Efter succén med ert debutalbum Berserker (2017) turnerade ni världen som förband i nästan två år. I år släppte ni det kritikerrosade albumet From Hell With Love som har flyttat upp er till huvudband med egen turné. Vad var den tändande gnistan som fick er att skriva ny musik igen?

— I grund och botten är det bättre att utnyttja sin fritid till att arbeta med framtida planer, säger gitarristen och grundaren Anton Kabanen mellan hostningarna och ursäktar sig för att han inte är helt kry. Emellertid var huvudorsaken att vi hade en deadline som fick agera musa.

— Jadå, denna gången var det så, instämmer sångaren Yannis Papadopoulos som även han visar upp tecken på en lättare förkylning. Självfallet finns det alltid inspiration att ta ifrån. Anton skriver låtar som en galning och han är helt ostoppbar. Han skriver hela tiden och även om det finns en del låtar på skivan som han skrivit i det förgångna så finns det också nya låtar som han fått genuin inspiration till från slumpvisa händelser här och där. Allt sker naturligt och i slutändan är det enda som är kvar att producera albumet, mixa det, sjunga det och spela in trummorna. Alla är redo och på plats. Sådana här saker kan ske ganska snabbt ändå.

Anton, du har på senaste skivan samarbetat med Paolo Ribaldini som är känd från The Voice Of Finland. Hur kommer sig detta?

— Vi har samarbetat med textskrivandet och låten Heart Of Steel är helt och hållet hans. En handfull andra låtar har vi mer eller mindre samskrivit. Grejen är den att han också är ett fan av mangan Berserk (frekvent återkommande ämne i Antons musik, red.) vilket underlättade låtskrivarprocessen. Jag har känt honom sedan 2013, vilket är innan han deltog i The Voice Of Finland, och en dag började vi prata om Berserk. Jag har för mig att det var hemma hos mig kring 2015 när jag började sätta ihop Beast In Black efter att jag lämnat Battle Beast. Det var också då vi insåg att vi båda är fan av en annan anime. Jag hade nämligen ingen aning om att han redan hade sett alla avsnitt av Fist Of The North Star. Så nu, efter några år, har vi en låt som också är baserat på den serien.

Är det måhända Cry Out For A Hero?

— Ja, det är den.

Jag är själv ett fan och anime och manga. Därför undrar jag också om du fortfarande håller dig uppdaterad på Berserk nu när nya kapitel enbart verkar släppas med flera månaders mellanrum.

— Jodå, jag har för mig att jag har läst senaste kapitlet. Cascas minne är i alla fall åter och hon är fullt återställd.

— Hörru du, det där är en jättespoiler, ropar Yannis förfärat.

— Det är gamla nyheter om du bara hade läst så långt, kontrar Anton.

— Jag kunde, men jag har bara hunnit till volym 18, säger sångaren med fortsatt spelad förfäran. Jag är så långt efter med läsningen och jag är inte heller typen som läser. Hade det däremot funnits ett animerat avsnitt lovar jag att jag hade varit långt före Anton med att se det.

Tittar du i så fall på den gamla handtecknade animen med Berserk eller den senaste versionen där man har lagt till dataanimeringar?

— Inte ens jag gillar den senare versionen och jag tittar oftare på nyare animes än vad Anton gör. Det finns en del CGI-saker i den senaste versionen som bara inte fungerar. När de håller sig närmare den klassiska handtecknade stilen är det bättre. Dock är röstskådespelarna bra och jag har för mig att det är de ursprungliga röstskådespelarna som medverkar. Överlag är den nya versionen helt okej förutom på en del av det animerade planet.

— Jag gillar äldre anime inom cyberpunk samt Sword & Sorcery-fantasy från framförallt 80-talet och 90-talet, bryter Anton in.

Har ni planer på att introducera flera animes och mangaserier i era låtar?

— Förmodligen. Det är i alla fall planen och jag tror nog att det är ganska uppenbart att vi är influerade av anime. En dröm är att ett framtida avsnitt av Berserk ska ha med vår musik i slutet. Det skulle vara helt jävla fantastiskt!

Men då bollar jag över nästa fråga till Yannis. Om du fick välja vilken anime som helst, vilken skulle du då basera en låt på?

— Oh, jag skulle absolut säga Death Note. Jag fattar att det kan låta kliché eftersom den är väldigt populär, men redan från start märker man att den här serien inte är som alla andra. Den är helt originell så konceptet i sig är redan en vinnare.

Jag håller med om att den är intressant, så länge man håller sig borta från live action-versionen.

— Åh gud ja, håll dig så långt bort från den som du kan. Böckerna och animen är mer än tillräckligt. Det finns inget annat du behöver se.

— Jag har inte sett filmen, bryter Anton av, men jag har tagit mig igenom halva animen.

Om vi frångår animen och återgår till att prata om albumet igen. Ni har etablerat en 80-tals stil med mycket synthar som jag tror att de flesta skulle vilja benämna som ert signum. Ni har till och med öst på lite extra med syntar på ert senaste album. Varför blev det så?

–Det är en stil som kommer helt naturligt för oss, vi sitter inte ned och funderar kring hur vi ska skriva ett album som låter som om att det kom från 80-talet. Vi gör inga beräkningar om hur låtarna ska låta även om det brukar finnas textmässiga teman såsom Berserk och personliga saker. Musikmässigt sker det som sker.

Men finns det inget som gör att du attraheras till just 80-talets musik?

— Jag tänker vara helt ärlig med dig, jag tänker inte ens på ifall jag skriver musik som låter som om den kom från 80-talet. För mig låter det helt enkelt bara bra och jag växte upp med den typen av musik. Jag använder mig av samma element som mina favoritartister vilket gör att denna stil är integrerad i mitt skrivande. 80-talet är bara ett ord för mig. Det är ett ljud, ett bra ljud. Självfallet gillar folk att kategorisera saker vilket också gör att det är lättare att marknadsföra musiken.

Det är något speciellt med musiken från 80-talet. Jag föddes i slutet av det decenniet och missade mycket av det som du är uppväxt med. Ändå dras jag mer till musiken från 80-talet än det jag växte upp med på 90-talet.

— Jag håller med, några av den erans element är odödliga och tål tidens tand. Den musiken är så kallad “evergreen” (alltid populär och fräsch, red) och jag tror att alla musiker drömmer om att skriva en sådan låt. Om jag tror att jag själv kommer kunna skriva en sådan låt? Det är något som våra lyssnare får bestämma. Jag brukar säga att ett band lever så länge fansen håller dem levande. Det är något jag har fått större förståelse för under de gångna åren. Lyssnarna är de som gör att vi kan fortsätta med detta och det behöver man respektera.

När du släppte debuten med Beast In Black nämnde du i många intervjuer att det kändes som att du fått frikort ut ur fängelset. Vad menade du med det?

— Det tog sådan tid att göra det albumet. Det tog nästan 2-3 år och när skivan väl kom kunde jag dra en lättnadens suck. Jag älskar att skriva låtar men jag hatar att spela in. Det är ett nödvändigt ont och tillsist hatar du varje ton på albumet. Det är befriande att ta sig ut ur studion och se att folk fortfarande gillar ens musik även om du själv avskyr den där och då. Idag har jag fått distans till albumet och kan se på det i ett mer objektivt sken. Oavsett vad du gör i livet så kommer det att dränera dig både mentalt och fysiskt ifall du jobbar med det hela tiden.

Ändå ser ni ut som leende solstrålar när ni spelar live.

— Det är något som aldrig blir gammalt, säger Yannis med ett leende. Du kan spela samma sång flera gånger men det finns alltid ett nytt element till den. Du kanske sjunger låten annorlunda eller ser någon i publiken och resultatet kommer alltid bli annorlunda. Även om du försöker koreografera alltihopa så finns det fortfarande en mänsklig faktor som kommer påverka. På ett album kan du inte göra det. Visst, du kan försöka improvisera under inspelningens gång men lagt kort ligger och du spelar bara in albumet en gång.  Så när albumet sedan är ute och folk lyssnar på det så är det enbart den versionen och inte någon annan av alla versioner du spelade in. Men det är något du kan göra live. Kanske kommer du ihåg en version som inte hamnade på skivan och så testar du det live. Det är sådant som sker och det tillför en ny krydda till musiken. Om du sjunger exakt som på albumet så är det måhända imponerande, men det låter inte fräscht. Dessutom, mannen här (pekar på Anton) var inte alls så intresserad av att spela live när jag träffade honom. Kanske hade det att göra med kemin också. Han är en stark låtskrivare, det är hans favoritsyssla. Nu verkar han dock njuta av att även spela live och det är något jag ser i hans ansikte.

— Det är sant, instämmer Anton. Jag har aldrig gillat att spela live så mycket som jag gör i dagsläget. Det är ett privilegium att vi får göra vår första headlinerturné så här fort efter att vi släppt vårt första album. Att ha detta leende på läpparna hos både bandet och hos fansen är fantastiskt. Vi insåg att många metalband inte ler på scen så i början gjorde även vi så, men sedan fick vi en sådan bra känsla när vi spelade. Plötsligt sa folk att vi såg så glada ut på scen. Vi var förvånade i början men jag tycker att det är en bra vana.

Yannis, du har ett mycket brett vokalt register och kan växla mellan väldigt mjukt sjungande till rena rama Rob Halford-vrål. Hur mycket får du vara med och bestämma när det kommer till vilket tonläge musiken ska skrivas i? 

— Det är en rätt roligt hur vi gör med den vokala biten. Anton lyssnar igenom låten i sin hjärna innan den sätts på pränt. Det är som att han har både hela visionen och dynamiken klar. I grund och botten är de flesta sakerna redan där, men jag kommer med en del förslag och för det mesta är vi överens. Det är roligt att man aldrig kan visualisera en låt till 100% men när vi båda föreslår något så är det samma saker. Han har lärt sig hur min röst fungerar och vi kommunicerar med speciell terminologi. När jag sjunger mjukt men i ett högt register så kallar vi det “badrumsrösten”. Det är nämligen så jag sjunger när jag inte vill föra oväsen hemma. Anton känner mig väl och hur jag förhåller mig till saker och ting vilket gör att saker flyter på smidigt. Han kan min röst och vet hur han vill ha låten samtidigt som jag vet hur jag vill sjunga låten. Det handlar inte om att jag ska visa upp ett brett register eller hur påfrestande toner jag kan ta. Tänk dig en gitarrballad, gitarren måste inte dominera bara för att den är där eller för att den tekniskt sett kan göra det. Det är som att jag skulle vråla för kung och fosterland i ett stycke där musiken är lugn och mjuk. Du måste tjäna musiken i första hand och ditt vokala ego i andra hand.

— Du är musikalisk och den musikaliteten hjälper vår kommunikation, flikar Anton i. Du tolkar det jag skriver på ett professionell sätt.

— Det är skönt att höra, fortsätter Yannis. Den musikaliteten är det enda Anton inte kan förutsäga. Det var nämligen så att han aldrig kände mig personligen innan han fick med mig i laget. Resten har kommit över tid när han har lärt känna mig som person. Jag var den sista som kom med i bandet innan vi faktiskt blev ett riktigt band.

— Det är intressant hur vi 90% av tiden är på samma våglängd, bryter Anton in igen. Även när det kommer till olika tagningar av samma låt är vi i 90% av fallen överens om vilken version vi ska köra med.

Och hur reagerade du när du insåg att Yannis kan sjunga så otroligt mjukt och ljust att han kan misstas för en kvinna?

— Det började med att Yannis skickade en cover han sjungit in, det var Sahara med Nightwish. Jag tyckte den var bra men undrade vem mer det var som gästade eftersom det fanns partier som lät som att en kvinna sjöng dem. Jag trodde inte på Yannis när han sa att det var han som sjöng men efter att jag lyssnat på crescendot i slutet av låten ett tiotal gånger så hörde jag att det var honom. Då insåg jag att vi måste använda den här rösten i några av våra låtar på första skivan. Dessa låtar var Blind And Frozen och Ghost In The Rain. Det var där vi började och resultatet blev riktigt bra. Det handlade inte om att chocka folk utan det passar väldigt bra musikaliskt. Det låter bättre med den typen av sång i dessa partier.

— Tänker man efter så finns det inte många andra vägar att gå om man vill ha detta, fortsätter Yannis. Säg att du vill ha en specifik ton men att du inte vill förflytta dig till en lägre oktav och fortfarande sjunga mjukt. Då finns det inget annat sätt än det jag kör på. Det är det här jag menar med att tjäna musiken först. Visst, folk säger att jag inte anstränger mig tillräckligt mycket men det måste inte alltid vara en ansträngning. Framförallt måste det inte alltid vara starkt. Jag vill sjunga mjukt i dessa partier och då vill jag göra det i rätt tonomfång. Det är också i dessa lägen som förmågan att vara tekniskt duktig inte alltid tjänar musiken.

Hur kom du på att du kunde sjunga såhär och vad fick dig att fortsätta med det? Faktum är att få män inom metal tenderar att sjunga mjukt utan det handlar många gånger om att sjunga så kraftfullt man bara kan.

— Vet du vad, det kanske är något som fler män borde ta efter. Ibland tolkar folk mig som feminin vilket helt beror på hur jag och min röst mår. Det är som att använda olika vapen och tonlägen. När röst A blir trött använder jag röst B. Saken är att jag alltid har vetat att jag kan sjunga så här eftersom min pitch ligger väldigt högt även när jag pratar. Helt ärligt är detta den lättaste rösten för mig, det är mitt viloläge. Ifall jag försöker sjunga mer maskulint så är det mycket mer ansträngande och uttröttande. Så min mjuka röst är det naturliga för mig, det jag först plockade upp.

Ett soundcheck av trummor dunkar sig igenom väggarna ned till rummet vi sitter i och efter ett tag inser vi alla tre att det är dags att plocka ihop och tacka för pratstunden. Några timmar senare när bandet går upp på scen är alla förkylningssymptom som bortblåsta och Beast In Black levererar en hejdundrande show som får hela Klubben att jubla. Och leendena? Ja, det riktigt strålar från ett band som verkar ha framtiden för sina fötter.

Text och livefoton: Cecilia Wemgård

 

 

 

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.