Black Capricorn – Omega

0

Stone Stallion Rex
Släpps den 2 november

Undrar vad hastighetsbegränsningen är på Sardinien? Öborna i Black Capricorn verkar ta det säkra före det osäkra för att hålla sig på rätt sida om lagen. Doom metal-genren trogna spelar de så långsamt att hastighetsmätaren knappt ger utslag. Omega är bandets fjärde fullängdare sedan debuten för sex år sedan. Utgivningstakten för albumen i sig är riktigt fartfylld.

De elva spåren på albumet klockar in på 1 timme och 36 minuter. Med gamla mått mätt så är detta en dubbel-LP. Det kan vara läge att låta skivtallriken snurra 45 varv per minut formatet till trots. Plattans längsta spår, den drygt 17 minuter långa Antartide, inleds med fem minuter clean guitar-plockspel. Sedan övergår den i tio minuters släpriff, för att sista två minuterna återgå till plockspelet. Bandet använder mer eller mindre samma ackord på flertalet av låtarna, och variationen i ackordföljderna känns minimal. Precis som det finns treackordspunk, finns det även treackordsdoom. Skivan har dock sina ljusa stunder här och där, till exempel när det kommer in några få skira gitarrsolon. Black Capricorns doom metal får gärna gå långsamt, men lite mer innovativt låtskrivande hade inte skadat.

Omega har bandet inte många strängar på sin lyra, snarare en enda, nedstämd till lägsta oktav så att den hänger och dinglar som en uttjänt tvättlina. Ofta får man ställa väckarklockan för att inte missa nästa ackordbyte. För att använda en viss västkusthumor kan man säga att de definitivt inte jobbar på ackord. Med risk för att låta gammal, men nej, det här är inget man kan dansa till.

Betyg: 3/10

Spår:
1. Alpha
2. Evil horde of Lucifer
3. Accabadora
4. Flower of revelation
5. Antartide
6. Black capricorn seal
7. Devil and the death
8. The man who dared
9. Stars of Orion
10. Quest for Agartha
11. Omega

Medlemmmar:
Kjxu – gitarr, sång
Virginia – bas
Rakela – trummor

About Author

Gillar hårdrock och de flesta av dess undergenrer