Black Christmas Festival – Flygeln, Norrköping

0

Datum: 2015-12-19 till 2015-12-20
I folkmun går festivalen under namnet Svarta Julen. En samlingsplats för människor som vurmar för musiken inom den tyngre delen av metalscenen. För andra året i rad går den svartklädda mässan av stapeln i Flygelns lokaler i Norrköping. Även om försäljningsrekord inte har slagits så är de cirka ett tusen närvarande besökarna fortfarande en indikation på att festivalens fortlevnad är tryggad. Samtidigt är den lugna stämningen ett tecken på att alla kan samsas under samma flagg, till både arrangör Olof Wikströms och vakternas lättnad. Svarta Julen är lika lugn som den är magisk och med start i fredagens akter är äventyret igång._MG_7719Desecrated är en stark death metal-kvintett som utgör en del av det cementfundament som återfinns i Norrköpings metalscen. Utan att ens ha ett debutalbum i ryggen inleder de starkt med raka käftsmällar som träffar rätt. Aggressivt men samtidigt med en ödmjuk underton imponerar de med professionalism och en fantastisk publikkontakt. Det känns inte som en överdrift att säga att ortsborna sätter en hög standard för resten av festivalens framträdanden. Inte lika tillfredsställande blir Ofermords framträdande. Även om de med sin ortodoxa black/death metal (förankrad i 90-talets nostalgi) passar som handen i handsken i Black Christmas koncept faller de på mållinjen. Där Desecrated hade fart och publikkontakt har Ofermord ett sterilt malande. Det låter inte dåligt men det imponerar inte heller live. Snarare blir det lätt enformigt och det känns som om bandets musik enbart är anpassad för öronen och inte för ögonen.tribulationNär Tribulation äntrar scenen har det äntligen börjat strömma till rejält med folk. Med årets skiva Children of the Night har bandet inte bara haft anledning att fira ett decennium som verksamma musiker. De har även genomgått en metamorfos där den klassiska skolans death metal har ersatt med en dekokt gjord på Dawn, Tiamat och Bo Hansson. När vampyrerna flyger runt på scenen sker det till tonerna av den farligt dansanta ’Melancholia’. Med ett lätt omordnat arrangemang känns låten fortfarande fräsch och framträdandet växer av att bandet är intensiva med att utnyttja hela scenens kapacitet. Med sin goth-inspirerade estetik har bandet snart med sig hela publiken fram till sista tonen. Efterföljande The Crown har dock svårt att följa upp med ett lika intressant set. De må ha slagits framom främsta linjen under 90-talets death metalvåg under namnet Crown of Thorns. Men trots detta anrika arv så stänger öronen av sig efter att halva speltiden har gått. Det låter bra tills 30-minutersstrecket nås, därefter känns musiken som en brötig massa som maler på i all evighet. destructionDärför får Destruction dra upp tempot och plocka över den tyska thrash-stafettpinnen som landsbröderna i Sodom förvaltade så väl förra året. Med pisksnärtsartad precision bränner de av ett set med låtar som är lika enerverade som snabba. Med sångaren och basisten Schmier skrikandes i micken spelar tyskarna alla sina kort rätt. Några andra som träffar mitt i prick är black metal-veteranerna Marduk. Hur vida vi borde kalla Black Christmas för Marduk Christmast är en diskussionsfråga. Det är nämligen andra året i rad som bandet spelar under festivalens båda dagar med ett specialset för varje framträdande. Dock är det fredagens föreställning som går till årsredovisningen som det mest intressanta. Med fokus på materialet från åren 1990-2003 blir det en återgång till äldre dagars storheter. Att Marduk svidar om från black metal till death metal är en välkommen syn. Framför allt då demon Fuck Me Jesus (1991) liras i sin helhet med den absolut första laguppställningen i bandets historia. Något som inte har skett sedan 1992. Att få se Andreas Axelssons beniga gestalt vråla i micken, medan hår och make-up får honom att se ut som ett vidrigt lik, kan få vilket extremmetalhjärta som helst att göra ett extra taktslag i bröstet.mayhemKanske är det också därför som fredagens huvudakt, norska Mayhem, går hem så bra i en publik som älskar 90-talets stordåd. Som för att toppa allt med lite extra svart glasyr bjuds festivalpubliken på en premiär utan dess like. Klassiska albumet De Mysteriis Dom Sathanas (1994) spelas för första gången någonsin i sin helhet. Det är med hakan i golvet som publiken möts av ett band som har lagt det där lilla extra på sitt framträdande. Detta i form av att trumsetet verkar ha fått sig lite extra kärlek för att låta som på mitten av 90-talet. Mer välljudande kan det nog inte bli, speciellt inte när sångaren Attila Csihar vräker ur sig satansverser som om det inte fanns någon morgondag.

Det är nog tur att lördagens spelningar inte börjar förrän kl 15:30 på eftermiddagen. För om det är något som är sant så är det att folk ser ut som nyvakna döingar direkt uppstigna ur kistorna denna morgon. Den närbelägna värmekyrkan agerar som marknad och museum där Kristian Wåhlin ställer ut sin konst. Det är också en viloplats för de som vill sätta sig ned en kort stund mellan bandens framträdanden. Här blandas entusiaster med fönstershoppare och folk som vill ha sina skivor signerade samsas med bakfulla människor som tar sig en återställare. Det är en rätt så lagom inledning på festivalens andra dag innan helvetet brakar loss igen.nekrokraftNekrokraft får nöjet att inleda dag nummer två och gör detta med bravur. Med aggressivitet, melodi och mörker levererar de en intressant hybrid av black metal och death metal. Eller… death metal kan jag nog inte riktigt hålla med om i den beskrivning som arrangören har skickat ut. Snarare låter det som om bandet är förankrade i den black metal-ådra där musiken ligger närmare thrashens gitarrspel. Även stockholmsbaserade IXXI har förstått det där med att blanda upp och piska på tidigt under eftermiddagen. Med en säregen kombination av black, thrash och rock’n’roll har de inga problem alls att få folk att tokvråla ”glory, pride, satan death”. Det är nästan så att det går en liten ilning av välbehag genom kroppen när massan unisont vrålar de fyra orden. Åtminstone ackompanjerar det bandets fantastiska sväng. Lika svängigt blir det tyvärr inte när Death Wolf intar scenen. Även om det är första spelningen i Sverige för denna krigsosande black metal- drabant så känns det som att bandets historiska perspektiv är bra mycket mer intressant än deras musik.mefistoMefisto bör räknas som ett av festivalens största dragplåster. På 80-talet släppte de två demos som gavs kultstatus. Sedan lade de ner verksamheten och kom att gå skilda vägar. Så såddes det till sist ett frö av inspiration 2014 och plötsligt var veteranerna tillbaka i leken igen. Men lika fort som första nya låten på 30 år presenterades, lika fort hoppade originalmedlemmen Sandro Cajander (sång, bas) av på grund av meningsskiljaktigheter kring den musikaliska utvecklingen. Därför är det med blandade känslor Mefisto gör sin första svenska spelning någonsin, en spelning som också är deras andra officiella i karriären. Samtidigt låter det inte fy skam. För puritanerna måste det vara vidrigt men överlag framför Omar Ahmed(gitarr, sång) och Roberto ”Thord” Granath(trummor) demoperiodens material med hedern i behåll. Dock verkar detta vara en smaksak då Mefisto blir det band som tydligast delar besökarna i två läger. Antingen gillar du detta eller så gör du det inte.vaderStörre lycka får tillskrivas den polska dödsmaskinen Vader vars frontman och gitarrist Piotr Paweł Wiwczarek är lika vass på gitarren som brutal bakom micken. Trots sin hedervärda ålder på 50 år är bandets åldringsman den som håller lågan högst brinnande. Bandet rider fortfarande på det framgångståg till fullängdare som de släppte förra året, Tibi et Igni. Något de kan göra med stolthet då skivan hör till deras bättre efter millennieskiftet. Med sin death metal i högsta hugg rullar de obönhörligt fram som ett pansarklätt stridsfordon. Och eftersom det redan har konstaterats att Marduks framträdande var som bäst under gårdagens spelning så behövs det ingen närmare genomgång av lördagens show. Vi kan väl bara säga som så att det märks att bandet har klockat in på över 90 framträdanden i år.venomSom grandios avslutning på årets festival är det de stilbildande gamla gubbarna i Venom som får blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan. Kalla det gubbrock, kalla det black metal, kalla det thrash eller kalla det vad fan du vill. Britterna började 1979 och kan med rätta räknas som urfadern till en hel uppsjö med genres. Det är också med denna pondus som de gör årets sista show i Norrköping till en knogmacka utan dess like. Klassiker blandas med nytt material, djävulshorn med allsång, bomber med eld och mitt i det hela bjuder Cronos (bas,sång)till med lite engelsk humor genom att skämta om sitt eget hårfäste. Ett hårfäste som tycks äta sig längre och längre bakåt för varje år i ett desperat försök att kyssa hans nacke. Men vad gör det när låten ’Witching Hour’ får klinga ut i natten och dörrarna till Flygeln stängs bakom våra ryggar i väntan på nästa års festival?

Fler livebilder från dag ett hittar ni här – LÄNK
Fler livebilder från dag två hittar ni här – LÄNK

Bilder: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.