Bloodbath – Grand Morbid Funeral

0

Peaceville Records
Släpps den 17 november

Bloodbath1Som förväntansfulla barn har dödsmetalvärlden längtat efter att Bloodbath ska släppa uppföljaren till The Fathomless Mastery (2008). Efter några års tystnad är nu bandet äntligen tillbaka med Grand Morbid Funeral.  Med den nya sångaren Nick Holmes (Paradise Lost) bakom micken har supergruppen skapat ett grandiost album och tagit sikte på skyarna (eller underjorden med tanke på texternas innebörd).

Den rutinerade Bloodbath-lyssnaren kommer att rygga tillbaka när hen lyssnar på Grand Morbid Funeral för första gången. Nick Holmes röst är mycket annorlunda från de två tidigare sångarna Peter Tägtgren (Hypocrisy, Pain) och Mikael Åkerfeldt (Opeth). Frontmannen använder ett gurglande och relativt ljust growl som för tankarna till old school death metal. Kontrasten mot de tidigare vokalisternas djupa och råa dödsgrowl gör att man tappar en del fokus på själva musiken. Sången är däremot inte av den sämre sorten, rent av tvärt emot. Men den är annorlunda. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid rösten. När man väl har gjort det är det ett magnifikt exempel på svensk brölmusik som dånar genom ens öron.

Alla kännetecken för en Bloodbathskiva finns med här. Högintensivt riffande, morbida låttexter och gitarrer stämda hela vägen ner i helvettet. Den sista punkten skapar dock vissa problem i mixen. När riff spelas på de mörkare sektionerna av gitarrerna blir resultatet ett lågfrekvent mullrande där det ibland kan vara lite svårt att urskilja musiken. När strängbändarna Blackheim och Sodomizer spelar sina solon drunknar de ibland i mullret från den andre. Om detta är ett mixningsfel eller en konsekvens av de mycket lågt stämda gurorna är okänt.

Det som tappas i mixen vägs dock upp med råge av den höga låtkvalitén. Här finns inspiration från nästan alla kanter av dödsmetalen vida spektrum. Överlag följer plattan i samma spår som debuten Resurrection Through Carnage (2002), även om flera låtar vågar sig ut på okänt vatten. Church of Vastitas är ett typiskt exempel på death-doom med långsamma takter och svintunga verser. De som däremot uppskattar black metal kommer att finna sig direkt i Mental Abortion och Beyond Cremation. Man skulle nästa kunna klassa dessa låtar som blackened death metal. Men bäst gör sig ändå kvintetten i sitt klassiska sound. Introspåret Let the Stillborn Come To Me drar igång den knappt 50 minuter långa upplevelsen på ett mästerligt sätt. Dock överskuggas den snart av albumets starkaste spår, Total Death Exhumed, som kort och gott kan beskrivas som perfekt. I det avslutande titelspåret Grand Morbid Funeral lånar Chris Reifert och Eric Cutler från Autopsy ut sina barska stämmor för att liva upp dängan.

Bloodbath har skapat en värdig uppföljare till sina tidigare album. Trots de svårigheter som en ny sångare innebär har de gått hela vägen. De har inte sparat på krutet, de har gett allt och levererat en käftsmäll som jag sent kommer att glömma.

Bäst: Total Death Exhumed
Sämst: Den ibland dassiga produktionen
Betyg: 9/10

Spår:
1. Let the Stillborn Come To Me
2. Total Death Exhumed
3. Anne
4. Church of Vastitas
5. Famine of God’s Word
6. Mental Abortion
7. Beyond Cremation
8. His Infernal Necropsy
9. United In Pain
10. My Torturer
11. Grand Morbid Funeral

Medlemmar:
Nick ”Old Nick” Holmes – Sång
Anders ”Blackheim” Nyström – Gitarr
Per ”Sodomizer” Eriksson – Gitarr
Jonas ”Lord Seth” Renske – Bas
Martin ”Axe” Axenrot – Trummor

Text: Markus Lassus Bjälnes

 

About Author