Chugger – Minnen från en turné

0

Hallå eller!

Nu var det ju ett tag sedan vi skrev här, så vi tänkte försöka sammanfatta lite hur det gick på vår senaste Europaturné ”Spreading The Disease” nu i våras. Det är löjligt svårt att summera ihop en hel månad, men detta är iallafall ett försök att nämna en del av allt som hände på vägarna med Chugger.

Vägen ner mot första gigget involverade en övernattning i något som i närmast kunde beskrivas som ett badhus. ”Hotell” är inte den korrekta benämningen, även om ägaren gärna ville kalla det för det. Tänk den värsta skolångesten av att bada naken bland främlingar och applicera den på en övernattning. Mycket märkligt. Inte undra på att David D. vakade över bilen större delen av natten för att säkerställa att den stod kvar på morgonen…

Dagen efter rev vi av ett riktigt kanongig i Tyskland, där vi lirade ihop med ett par mycket stabila band. En bra kväll, bra med folk och rejält gött käk. Och frukosten dagen efter, herrejävlar… Trodde inte att det skulle behöva käkas mer på resten av turnén sen. Det var ett långbord dukat med hur mycket grejer som helst. Så det var ju bara att käka på. Man vill ju inte vara oartig! Dagarna efter följdes med en handfull bra gig med gött häng och support av de stenhårda gubbarna i Deception.

 

Men så kom den där snedbokningen i Belgien.
Den där man önskat att man borde litat på magkänslan och tackat nej till… Herregud, sicket nerköp.
Det första vi möts av är en allt annat än trevlig odör av skit (alltså – true to nature, actual – bajs) och en rejält tankad amfetamingubbe som hängt kvar i baren sedan dagen innan. ”Tjena tjena” tänkte vi och fortsätter in i lokalen. Då visar det sig att, precis bredvid scenen låg toaletterna med gaffatejpade toalettstolar. Hela toaletterna var alltså avbrutna och ihoptejpade igen (och fick under kvällen besök av kanyl efter kanyl som slängts på golvet). Go figure. Mitt under soundcheck, tror det var ett par takter in i första testlåten, kommer ägaren och säger att det inte håller. Ljudvolymen var ”på tok för hög”. Gubben hade alltså bokat in ett par tunga metalband och förväntat sig att ljudvolymen skulle hålla sig på hissmusiksnivå. En strumpa över micken som mätte decibel löste det problemet och kvällen fortlöpte. Så, Deception – vi är uppriktigt sagt ledsna för den bokningen! Vi kör en repris någon annanstans i världen vid tillfälle!

Café Jack i Nederländerna drivs av en högst excentrisk herre som när han får syn på oss utbrister: KNÄCKEBRÖÖöööuuuu!
Spelningen i sig var mycket gemytlig och även om stället var ganska litet så var det en härlig atmosfär och bra drag i publiken. Supportbandets sångare blev även han rejält dragen och hälsade på oss många gånger under kvällen, lämnade visitkort och frågade varje gång ifall han hälsat eller lämnat visitkort. Tips från coachen – gör inte så. Om du efter fyra gånger inte minns ifall du hälsat på en person så sluta hälsa på folk. Det besegrar alla försök att vara professionell. Barägarens jargong däremot blev ett stående inslag under återstoden av turnén och många nätter kunde man höra att det ylades ”KNÄÄÄÄÄÄCKEBRÖÖÖööööuuuuu!” från grannrummen. Eller toaletterna. Eller duschen, eller…

Vi spenderade allt som allt ett par dagar i Nederländerna hos en vän som ritat galet pedagogiska kartor åt oss och förklaringar för hur man som svensk ska överleva i staden. Dessa uppmaningar till trots ledde till ett relativt obekvämt möte med en massagetant på ett thai-spa, som inte kunde någon engelska, där Henrik försökte avgöra ifall de vill att han skulle ha byxorna på eller inte vid ryggmassagen…

Efter Belgien, Tyskland och Nederländerna var det dags för England att smaka på den Chuggeriska sleven.
Vi åkte ombord på färjan Dover-Calais. Och såg på varann, när vi närmade oss strand. Och såg framförallt på hur en i crewet blir som Hulken. Fast utan muskler. Helt grön i nyllet och som med monoton röst säger: Håll den här, jag ska gå och spy. Gissa om han såg fram emot båtfärden tillbaks igen sen…

Alla som kört bil vet ju hur fantastiskt det kan vara ibland på enkelriktade gator. Tänk er då en buss. Med vänstertrafik. I ett kuperat landskap med en tvärhands breda kullerstensgator och mötande trafik, vars fordon alla körs av de värsta fartsyndarna Göteborg kan frammana. Vi uppskattade det till att cirka hälften av bilarna i stan saknade sidospeglar. Man skulle ju naturligtvis inte vara sämre så vi lämnade kvar en sidospegel i England vi med.

Det visade sig sedan så illa att det första gigget av två planerade i England blev inställt på grund av en högst oseriös organisatör, som helt sonika hade ställt in spelningen utan att meddela vare sig banden eller vår bokare. Men i sann MacGyver-anda lyckades vi vända denna förlust till en extrem vinst – vi hade nämligen lyckats pricka in en av Englands ytterst sporadiska sommardagar. För oss kallblodiga nordbor var detta rena semestern så vi spontanköpte solbrillor allihop och drack ett gäng kalla i solen istället. Dumt att klaga då, menar jag!

Dagen efter spelningen däremot kom det klagomål och ett jämrande från hotellrummet… Det var vår folkkäre (och tillika hårlöse) sångare som fått solsting. I England. Så han var i princip helt borta fram till sent på kvällen och skydde solen lika mycket som en leprasjuk aktar sig för dragkamp.

 

Sen bar det av till Frankrike där vi körde ett till kanongig och även imponerades av en frontkvinna i supportbandet som närmast kan beskrivas som Jekyll & Hyde. Lugn och timid och sa knappt ett ord… tills gitarrerna började spela. Då vrålades det som om Helvetet slutat brinna och mikrofonen hölls direkt mot struphuvudet i bästa Navy SEAL-stil. Naturlig distad röst. Vet inte vad vi ska kalla det, för även om det inte nödvändigtvis var bra – så lämnade det ett rejält avtryck på oss. Vi visste bara inte riktigt vad vi precis bevittnat.

På kvällen var det dags för efterfest och den fortlöpte som efterfester gör. Vår ljustekniker Johan demonstrerade även fenomenala språkkunskaper och lyckades beställa en cola i Frankrike med frasen ”Je m’appelles Cola”. Mycket imponerande!

Det var för övrigt första stället vi sov på där ingen pratade engelska. Men det gjorde ingenting, för när alkoholen jobbat på så är man ändå på samma språkmässiga nivå att det flyter på ändå. Vi hade även en öppen eld som värmde sovplatserna vilket var sjukt trevligt. Även om vi fick vända oss bort från elden så inte spritångorna skulle griljera oss allihop. Så gott som alla spelställen vill bjuda på grogg efter spelningen, för att inte tala om lyriska fans som bara måste få bjuda en på bärs. Så är det något man gör på turné i nästan samma utsträckning som man spelar musik så är det att dricka alkohol. Det är som den där historien om finnen, polacken och hårdrockaren…

Nä, jag har inte heller hört den.
Men jag kan garantera att hårdrockaren vinner!

 

Spanien är ett vackert land där avstånden är stora. Och när man åkt länge är man hungrig och vill gärna ha sig en bit mat i magen. Något vi inte räknat med (av någon anledning) var att alla länder inte är lika grymma som Sverige, med sitt swenglish and all, på att snacka engelska. Så Henrik skulle briljera med skol-spanskan och beställde mat till oss andra. Det skulle komma in grillad potatis och grejer, sades det. In kommer ett lass vit burk-sparris med något horribelt ovanpå, följt av en tallrik kall kokt potatis med majonäs ovanpå. Needless to say, nu pluggar vi spanska för att slippa liknande missöden framöver… Men spelningarna, herregud, vilka gig. På både gott och ont.
Zaragoza var en riktigt schysst lokal med bra ljud och schysst scen och folket som var där var verkligen insatta i bandet och vår musik. Vi blev tackade högt och lågt och det skulle tas foton m.m redan innan spelningen. En schysst kväll och definitivt inte illa för ett första möte med ett helt nytt land!

Vi körde vidare mot Vigo, en nätt sträcka på 85 mil, och inser att vår buss är allt annat än smidig i spansk stadstrafik. Vi är dryga 150 meter från spelstället när vi möts av en alldeles för låg tunnel och vi tänker att det bara är att köra runt den. Vi kör runt och hamnar rakt på en motorväg utan möjlighet att vända om, får pröjsa vägtull och åka dryga milen till nästa avfart, vända igen och betala en ny vända tull. Väl framme möts vi vid inlastningen av en lokal som i princip ser ut som ett rave-party fast utan publik. Det ligger en tjock rök i luften och alla som inte levt ett vansinnigt skyddat liv kan avgöra att det inte rörde sig om rökmaskiner eller vanliga cigaretter därinne, så vi fick i princip turas om att sticka ut och hämta luft i omgångar. Var och en mötes av arga tanter som gick förbi och blängde på en, och ibland kastade ur sig haranger på spanska som inte kunde misstolkas – De fullständigt älskade hårdrock…eller?

Så fort dörrarna öppnades för allmänheten började det ramla in folk i klungor som vallfärdade till merchen, tröjor byttes på plats och det började snabbt bli fullt där inne. När det väl var dags att gigga hade stället fyllts på ännu mer och direkt från första ackordet hade vi publiken på vår sida. Hela lokalen gungar, det görs windmills och till och med scenen gungar. Folk sjunger med och skriker som besatta. Stämningen var helt galet elektrisk och efteråt var det i princip non-stop skålande, fotande, autograferande och simmande genom svettig publik. Först efteråt får vi reda på att baren vanligtvis är helt stängd på onsdagar och att man öppnat speciellt för oss. Helt galet och definitivt turnéns svettigaste gig!

Sista gigget i Spanien visade sig att de inte läst vare sig ridern eller något annat dokument vi skickat över så vi hade ytterst lite ljus att jobba med. Ljustekniker-Johan får stå och ratta med det inhemska ljuset och lyckas trots det leverera en schysst ljusshow på rent ”muskelservo”. Men under ett stort headbang-parti råkar Robert suga in några decimeter av håret i munnen och får våldsamma kväljningar. Det slutar med att han spyr i munnen och tänker – ”Fan, kan ju inte spy på scen!” så han sväljer ner det igen. Kort därefter inser han vad han precis gjort och känner att det händer grejer igen som följd. Så det var bara för honom att springa av scen, spy ut håret och sen ut och fortsätta röja igen. Publiken märkte ingenting särskilt, men Johan som sett allting från ruta ett står och bågnar bakom ljuskontrollerna och håller på att dö av skratt. Så kan det gå. En stor eloge till trådlösa gitarrsystem och gitarrister som kan fortsätta spela spyendes! Publiken i Madrid var fantastisk, om än sporadisk, och sjöng med i så gott som alla låtarna. Med ett sådant gensvar kan man ju inte undgå att lira ett par låtar till utöver setlist. Publiken ska få det de betalar för – gnälla för trasiga ryggar, brutna fingrar, solsting, hår i halsen eller annat får man göra efteråt.

Kan inte nog säga hur mycket vi längtar tillbaks till Spanien och framförallt Vigo!
Vi kan för övrigt konstatera att det landet är STORT. Och vi åkte tvärs igenom det två gånger på tre dagar. Henrik drabbades dessutom av oförklarlig anledning av ”akut mikroblåsa” och bussen stannade vid ett till synes oändligt antal tillfällen för att ”Robert måste kissa igen”…

Vi tog omvägen förbi Frankrike igen och mötes av turnéns näst svettigaste gig. Det var dock för att luftkonditioneringen var trasig och när stället var fullt så rann svetten från oss redan innan vi börjat lira. Så större delen av tiden innan gigget satt vi allihop som sengångare och försökte vara så energieffektiva som möjligt för att inte spruta svett på kvinnor och barnsliga män. Gigget var riktigt bra det med och franska publiken levererade bra de med!

Därefter följde Schweiz och de sjukt mäktiga vyerna man möts av där. Riktiga ”I’m a changed man now”-grejer och sådant som trycks på vykort. Makalöst vackert. Makalöst vackert kan sägas om det mesta i Schweiz, bortsett från den härliga nudistknarkaren vi såg på McDonken medan vi åt våra menyer för strax under tvåhundralappen styck… Giggen i Schweiz är som alltid riktigt grymma och publiken är fantastisk – men är precis som svensk publik ganska reserverad. Det krävs att man jobbar stenhårt för att få igång dem, vilket supportbandet bittert fick erfara. Det slutade med att han gick ut i publikhavet och skällde på folk, vilket klart var ett stort no-no för en artist. När vi klev på var det dock helt avgjort vilka de var där för att se och vi hade med oss publiken från start. Men inte fan lättar vi på gasen för det – 200km/h rakt in i kaklet ska det vara. Vi röjde till och med sönder Fredriks förstärkare. Efter en kortare stund med två sångare och ett luftgitarrsolo av rang fick vi upp en ny stärkare på scen och kvällen fortsatte. Grym afton!

Vi svängde en snabbis förbi Italien och spelade i ett tält på torget där. Regnet och mörkret gjorde sitt för känslan ändå och det hela var en bra kväll det med. Italien kan det där med mat, kan tilläggas. Vi åt en löjligt grym pasta-rätt som ägarn kokat ihop och på vägen hem testade vi italiensk pizza. Tydligen tillhörde det inte vanligheten att man äter flera pizzor per person, men det var helt löjligt gott!

Innan det var dags för nästa gig i Österrike hade vi ett par day-offs i Schweiz, där vi bland annat svängde förbi en lokal vingård och hade provsmakning, och självfallet hamnade det ett par backar i bagaget efteråt, samt lite sight-seeing av lokala sevärdheter. Vi bodde hos en god väns pappa som var en av de mest intressanta människorna vi någonsin träffat. Oändliga historier om allt möjligt, hur han jobbat över hela världen och kunde många, många, språk och det ena efter det andra. Det var en sann ära att vi togs in så hjärtligt och villkorslöst. Stort tack!

Österrike i sig var smått bisarrt (och skulle i ärlighetens namn kunna vara samma land som Schweiz)…
Robert råkade ofrivilligt starta ett slagsmål mellan tre fans som inte kunde bestämma sig för vem av dem som skulle bjuda honom på öl efter spelningen. Det slutade med en öl från vardera och kvällen var på spåret igen. Vi fick även ta del av den österrikiska gästvänligheten i form av en Arnold Schwarzenegger-låtande (på riktigt, de låter så!) kvinna som inte ville att kvällen skulle ta slut. När i princip alla kvarvarande gäster ramlat av stolarna och endast ett fåtal hårdrockare var vakna, dundrar denna kvinna in bland sovsalarna och gormar: ”Cam aaan! We haf to maek parti!”.
Det var droppen för vår till vardags sansade ljustekniker som ställde sig i kallingarna och skrek ”SHUT THE FUCK UP!”. Dagen efter hittade vi kvinnan sovandes på en soffa i matsalen, hållandes hand med en liten späd kille som låg på golvet under. Lite gulligt var det väl, men inte den mest maxade synen man vill se till frukostmackan.

 

Vi dundrade vidare tillbaka mot Schweiz igen och påträffade där vår första ”rök så mycket du vill inomhus”-bar, vilket drog oss raka vägen tillbaka till 90-talets krogmiljö i Sverige. Fast koncentrerat. Utan att överdriva tändes det säkert en cigarett i sekunden där inne och det fick oss att känna oss lite löjliga som tidigare på dagen frågat ifall det gick att använda rökmaskin där inne… Rök må vara häftigt på bild men det är verkligen inget som man vill ha i halsen som sångare. Men mer om det senare. En stund in i gigget var det Roberts tur att smaka på otur och förstärkaren kastade in handduken. Ljudteknikern hade rattat bort monitorljudet flera gånger under både soundcheck och spelningen att det naturligtvis var det första han misstänkte, men efter en stund var det klart att det var något i signalkedjan som inte lirade. Vi fick låna supportbandets hemmabygge (som både såg och lät rejält bra!) och konserten fortsatte som om inget hade hänt. Innan förstärkaren var bytt fick dock publiken i Siebnen uppleva ett stycke improviserad lounge-musik. Troligtvis första och enda gången, så om du var där – treasure the memory.

Tidigare på kvällen spenderade Robert och David P. en stund med att lägga svenskheten åt sidan. Saker som förefaller väldigt märkliga till vardags blir vardagsmat på turné, som t.ex att fråga ett MC-gäng ifall man kan hänga lite inne i deras backstage, långt in i bakrummet där inte ens den mest ljudkänsliga hunden i världen hade hört en skrika…. Men det gick självfallet väl och vi hängde en stund med knuttarna och tog det lugnt. Good times.

Väl tillbaka på hotellen var det bara att försöka tvätta scenkläderna efter bästa förmåga i handfatet och duschen. Inte en chans att man skulle kunna existera i dem ännu en spelning annars. Riktigt bra sov vi allihop den kvällen och var rejält glada över att kunna andas luft med mer än 5% syre.

Följande dag var det dags för Europadelens sista gig och Dahl besitter en märkbart irriterad hals efter gårdagens rök-bar. Vi håller tummarna allihop för bra luft på kvällens gig:
Det var som om någon högre makt hört honom, örfilat upp honom i brygga och skrattat honom rakt i hans rödslagna ansikte – kvällens venue var också en ”rök så mycket du vill inomhus”-bar…

Fast till skillnad från gårdagens lokal så saknade denna helt luftkonditionering och fläktar. Har man inte mått illa av cigaretter tidigare så gjorde man det då, till och med de som röker av oss kände sig märkbart påverkade av röken. Spelningen i sig gick däremot riktigt bra och publiken var med på alla noterna, och för första gången på turnén så fick publiken även på allvar sig en ordentlig titt på ljusteknikern som i princip stod på scen med oss andra. Därefter väntade en lång resa hem igen, som avrundades med en fin middag ombord på en färja, långt bort ifrån hårdrockens distade gitarrer och growlande sång…

Until next, time – stay metal!

Chugger och Deception!

Chugger och Deception!

 

About Author