Dan Baird’s Homemade Sin + Pontus Snibb 3 LIVE på Kulturbolaget, Malmö

0

13/11-2011

Igår så var Kulturbolaget fullt av små punkare då Flogging Molly var i stan! Under dagen har man lyckats städa undan punklukten och ersatt den med stanken av rock n’ roll! Det är inte särskilt konstigt med tanke på vilket band som uppträder, vilket är inget mindre än Dan Baird’s Homemade Sin (med medlemmar från Georgia Satellites och Jason & The Scorchers). Därför är det också ganska självklart att medelåldern är hög. Jag kollar runt i lokalen och upptäcker cirka 20 personer som är under 25 år.



Först ut på scen är den knappt ett årgamla powertrion med alltför många gitarrsolos, Pontus Snibb 3 som består av Bonafides ledare, sångare och gitarrist Pontus Snibb! Tillsammans med rytmsektionen från Backdraft: Mats Rydström på bas och Niklas Matsson på trummor.

Detta är bandets tredje och sista spelning som förband åt huvudnumret Dan Braid’s Homemade Sin.

Den lilla skara publik på ungefär femtio personer som befinner sig i lokalen sitter ner men redan efter två låtar in i konserten står de flesta framme vid scenen och ingen lär gå hem besviken ikväll. Under cirka femtio minuter så ger Pontus Snibb 3 oss en lektion i klassisk bluesrock som endast kan mätas med ett ungt ZZ Top, minus håret och skägget då. Den största beståndsdelen i bandet är ändå Pontus röst som har en skön blues-känsla, ibland låter han som en ung David Coverdale (Whitesnake) eller Biff Byford (Saxon). Med sina AC/DC riff och southern-rock ger de allt från första till sista låten, det är ösigt och med ett mästerligt komp från Mats och Niklas äger de scenen! Pontus driver bandet framåt med sympatiskt mellansnack, “Äntligen kommer man till ett ställe där de fattar vad man säger” och alldeles för långa men ack så bra gitarrsolos.



De spelar låtar från sitt debutalbum, Loud Feathers, som inte släpps förrän den 15/2-2012. Låtar från Pontus solokarriär, Admiral Street Recordings I och II förekommer också.

Väntan på Loud Feathers kunde inte kännas längre! En extra nämnvärd bonus på kommande skivan är Ralf Gyllenhammar som är med på “skrik” under en låt.



Jag får inte glömma att nämna sista låten för ikväll, en perfekt cover på AC/DC – Whole lotta Rosie! Publiken skriker Angus!. Pontus springer ut i publiken och ställer sig på ett bord under solot för att sedan hoppa upp på scenen igen och avsluta konserten! Jag lyfter hatten för ett mästerligt förband.

Under tiden Pontus Snibb 3 spelar så fylls Kulturbolaget och ungefär tio minuter innan Dan Baird’s Homemade Sin går upp på scen, 30 minuter innan utsatt tid så är lokalen lite mer än halvfull!



Innan jag skriver om Dan Baird’s Homemade Sin skulle jag vilja göra en liten sammanfattning för de som inte har någon aning om vilka de är:

The Georgia Satellites var ett av 80-talets mest vildsinta band, till skillnad från alla andra band som maxade förstärkarna visste de från början att deras vilda riff förtjänade en plats i rockhistorien. Det självbetitlade debutalbumet som släpptes 1986 blev en omedelbar hit som dessutom grammy-nominerades! Singeln Keep Your Hands To Yourself blev en omedelbar hit.

Ett par album senare hoppade Dan Baird av gruppen för att satsa på en solokarriär som även den blev framgångsrik.



Nu, ett återförenat Georgia Satellite med ett annat namn så har de kommit till Sverige för tre spelningar, Kulturbolaget i Malmö har fått äran att bli ett av dem.

Medlemmar: Dan Baird (Lead vocals, guitar), Warner E. Hodges (Lead guitar, vocals), Keith Christopher (Bass, vocals) och Mauro Magellan (Drums).

Jag tycker verkligen synd om alla Malmöbor som hellre spenderar kvällen med att sitta i en lägenhet och förfestar med alkohol och techno musik hellre än att befinna sig på Kulturbolaget ikväll. Jag har bara en sak att säga: Det är såhär Rock n’ Roll ska låta!



Dessa rockgubbar (- eller är det kanske rock mellanålders män!? Nej, vi säger rockgubbar) är alla mellan 50-60 år men har en energi som är större än de flesta rockers i 20-års åldern!

De tar över hela scenen med sin närvaro och samspel. Speciellt Hodges som svingar gitarren runt huvudet och spelar alla solos, inte bara med gitarren utan även med sitt minspel, han har känsla så det räcker för hela bandet och blir över. Kläderna han bär får mig att tänka på en fransk musketör, hans krylliga fluff gör det inte bättre! Magellan bakom sitt trumset har inte mycket utrymme att springa runt på, dock trummar han på som om han inte gjort något annat och det bästa är när man ser att han hamnar i extas! Christopher är den som är mest stillastående i sina finkläder, då och då så gör han en ansträngning genom att lyfta basen upp mot taket. Dock kompenserar han sin stillahet med en stor pondus! Det går inte att undgå vilken fantastisk pipa Baird har, den är både ungdomlig och väldigt stark! Borde med lätthet platsa in bland topp-10 bästa rockrösterna genom tiderna.

Jag skulle vilja jämföra Baird med Jocke Berg (Hardcore Superstar) fast för den äldre generationen! De utstrålar båda två ett stort självförtroende och charmar alla tjejer/kvinnor bara genom att titta åt deras håll medan de sjunger. Dock blir inte kvinnorna lika tokiga här som tonårstjejerna blir under Hardcore Superstar, vilket både är förståeligt och lite synd. Hur coolt hade det inte varit om kvinnorna verkligen hade släppt sina hämningar och bara blivit vilda?



Vissa låtar, som till exempel, Don’t Pass Me By och Keep Your Hands To Yourself så kan man dock se att den äldre generationen blir som tonåringar på nytt genom att börja dansa, spela luftgitarr och försöka röra vid artisterna, allt i en trygg stämning till skillnad från igår när Flogging Molly fick människor framme vid kravallstaketet att hämta andan efter varje låt.

Rockgubbarna har även humor! Hodges hämtar ett svart filmpapper, håller det framför sitt huvud och säger till basisten: “Keith, you look so dark!”

Baird får syn på en tjej som står framme vid scenkanten, han pekar på killen som står bredvid henne och säger: “Hey buddy! Does she belong to you?”, killen nickar till, Baird fortsätter, “You’re one lucky guy” sedan vänder han sig mot Hodges och säger, “She’s a beautiful doll!”

Vi bjuds även på ett trevligt bassolo i mitten av konserten!

“Feeling kinda like Elvis” utbrister Baird med sydstatsdialekt innan bandet kör igång en grym cover på Elvis Presleys, Suspicious Mind! Det blir allsång och kramar i publiken.

Under sista låten, Helpless, kommer både Pontus och Mats upp på scen och sjunger med i refrängen. Under sista versen går Pontus fram till Magellan, puttar undan honom kärleksfullt och börjar spela. Ett samarbete på hög nivå!



Som jag skrev i början av texten, detta är med långa mått den bästa rockkonserten jag sett! Jag är inte insatt i vare sig The Georgian Satellites eller Dan Baird så detta var en väldig positiv överraskning och tillsammans med Pontus Snibb 3 kan detta vara årets konsert!

Bäst: Allt! Ungdomligheten! De starka låtarna och energin från båda banden.

Sämst: Att det tog slut!

Fråga: När kommer jag få uppleva något sånt här fantastiskt igen?

Betyg: 10/10



Jonas Persson

About Author