Dark Funeral – Den som inte vågar bryta ny mark kommer ingenstans

0

Hur ska en inre demon tyglas och vad för roll som musiker kan du visa sina fans ? Solen skiner denna försommardag när Dark Funerals  bandgeneral och CrankItUps utsände slår sig ned på en bänk utanför Kraken i Stockholm för att diskutera den filosofi som fortsätter att driva bandet framåt mot deras 25-årsjubileum.

I november spelar Dark Funeral i Stockholm för första gången på två år. Varför har det dröjt så pass länge 

– Egentligen så har vi inte spelat så mycket i Sverige överlag utan främst utomlands, berättar Mikael Lord Ahriman” Svanberg. Nu har vi ett nytt bokningsbolag för Sverige, och de har exakt den attityden som jag har letat efter i 25 år, så det känns jävligt bra.

Dark Funeral grundades 1993 och firar 25-årsjubileum i år. Hur ser du på utvecklingen inom bandet? 

– Först och främst känns det helt sjukt att det har gått så många år, det känns som att det bara är tio år sedan vi startade. Som jag skrev på min officiella Facebook-sida  häromdagen, då jag la upp ett klipp från när vi spelade på Inferno Festival här senast  och jämförde det med vårt absolut första gig som även det var i Oslo (4 Maj 1994), så är skillnaden vansinnigt stor. Även om jag känner att vi är ett bra och tight liveband idag så kan vi såklart bli mycket bättre. Övning ger färdighet!

Ni släppte er självbetitlade debut-EP år 1994.

– När vi släppte Hell 001 så gjorde David Parland, gitarrist (som begick självmord 2013 ) och jag det själva. Vi jobbade och sparade ihop pengar tills vi hade råd att trycka upp 1000 exemplar. Först trodde vi att det skulle ta flera år att sälja dem innan vi fick tillbaka de pengar vi lagt ut, vilket i våra mått på den tiden var ofantligt mycket. Men redan första veckan så small det till rejält och alla skivor sålde slut. Det var lite märkligt eftersom vi inte gjort så mycket promotion för plattan innan den släpptes. Vid den här tiden hade vi en replokal i Stadshagen som vi delade med ett par andra band, bland annat Necrophobic. Ingen av dem visste att vi hade spelat in låtar  eller att vi för den skull skulle släppa en skiva. Varför vi höll det hemligt minns jag inte riktigt, men jag vill minnas att vi i alla fall inte ville göra som alla andra gjorde på den tiden genom att släppa demos och hoppas på att få ett skivkontrakt. Vi ville vara våra egna chefer och gå vår egen väg, då som nu.

Du och jag pratade på Gefle Metal Festival förra året och då nämnde du att du tycker att man inte ska sätta upp några mål.  

– Som jag sa då så tar allt slut när ett mål väl har uppnåtts. Vad ska man göra därefter? Dark Funeral kan alltid förbättras genom att vi arbetar  hårdare, för att få bättre gig, med bättre förutsättningar och så vidare. Slutmål undviker jag att sätta. Vi hade en diskussion i repan häromdagen och då nämnde jag till de andra att en av mina största drivkrafter jag ser är  möjligheter i att förbättra allt, alltid. Med  det förhållningssättet så är vägarna oändliga. Visst är jag nöjd vad vi har presterat hittills och vad vi som band har uppnått fram tills idag, men vi kan och ska bli tusen gånger bättre.

Ingen kan vara överallt och dygnet består bara av 24 timmar. Kommer du kunna släppa kontrollen och låta någon annan ta över? 

– Jag har länge funderat på att anlita ett management, vilket skulle ge mig mer tid till att spela gitarr och att skriva låtar. Men samtidigt är det otroligt svårt att släppa taget om allt då jag anser att ska man få något gjort måste man göra det själv. Det är inte heller lätt att hitta någon i branschen som man kan lita på. Allt för många managers jag har stött på är enbart  ute efter att roffa åt sig en del av kakan med så lite motprestation  som möjligt. Att fastna i ett avtal med en sådan manager skulle vara  förödande. Eftersom jag siktar högt så måste det i så fall vara ett management med otroligt goda referenser som även får mig att känna mig trygg med att de kommer att göra ett fenomenalt bra jobb för oss. Tiden lär utvisa hur det blir med det framöver. Sedan nya sångaren Andreas ”Heljarmadr” Vingbäck kom med i bandet så har vi två arbetat mycket tillsammans. Ju större bandet blir, desto mer jobb blir det och jag kan inte göra allt eller vara överallt,  även om jag ibland tror det.

Beror det på att du helst vill vara anonym utanför scenen? 

– På turné är det en sak, då är man inställd på att man är ute i egenskap av musiker och att man kommer att träffa på många fans, men när jag är hemma vill jag hålla mig så privat som möjligt även om det blir svårare och svårare. Att folk kommer fram på stan och vill ta kort är förmodligen något jag aldrig kommer att vänja mig vid. Även om jag inte kan förstå hur det kan vara så intressant att jag kommer gåendes nerför gatan eller på tunnelbanan så uppskattar jag såklart allas engagemang och stöd.

Blir du per automatik Lord Ahriman när fansen kommer fram och vill hälsa eller är du fortfarande Micke?

– Nej, jag är enbart jag.  Man måste såklart ställa in sig på en viss roll när någon kommer fram och vill prata, ta kort eller få en autograf. Det är inte helt naturligt. Hur märkligt det än kan låta så är jag  fortfarande underground-killen som helst inte vill synas. Att det går bra för Dark Funeral  och att bandet syns är en sak, men den här hypen som blivit kring mig som person de senaste åren kan jag inte riktigt förstå. Jag är noga med att det jag delar med mig av officiellt har en viss anknytning till bandet utan att jag blir för personlig.  Den nivån tycker jag är väldigt viktig att försöka hålla. Med det sagt så är det inte lätt. Som jag tidigare sa så uppskattar jag och bandet  fansen otroligt mycket. Vi  försöker alltid ge dem något tillbaka. Utan dem är vi som band ingenting. Att  bete sig som en idiot när fans kommer fram och visar sitt engagemang, stöd och är positiva till det vi gör är såklart idiotiskt. Vår fanbase är väldigt trogen, det märkte vi om inte minst under vår senaste USA turn . Vårt merchandisebolag berättade att vi sålde lika mycket merchandise  på mindre än en vecka som ett vanligt stort band gör på fyra veckor. Ibland är det svårt att ta in alla bitar  och att folk visar s  otroligt stöd till oss, men samtidigt så sporrar det oss till att bli bättre och ge ännu mer tillbaka.

Hur utmanar man sig själv på ett hälsosamt sätt så att det inte blir destruktivt? 

– För mig är det en ny spännande drivkraft som kommer i samband med utmaningar. Så det är svårt att svara på. Jag har ingen aning faktiskt. Skratt. Vissa saker kanske är farliga om man inte gör dem på rätt sätt. Man måste våga utmana ödet och samtidigt hålla fast vid en viss säkerhet. Det är som med musiken, man generera adrenalinkickar på olika nivåer.

Black metal är en genre som många ofta förknippar med uttrycket ”true”. Vad är din personliga tolkning av vad det innebär? 

– Jag tycker det är väldigt individuellt vad man menar med det. Det viktigaste  är att du själv vet vad det betyder för dig. Är du inte sann till dig själv och innerst inne inte vet vem du är så kvittar det vem du låtsas vara när du drar på dig skinnvästen. Dessutom som går i vågor med hur folk tycker det ska vara. Jag kommer från en generation då vi fick skapa vår egen tillvaro och uttryck. En tid när man själv fick försöka hitta olika vägar för att bygga vidare på en scen som då bara var under uppsegling. Det är så något nytt skapas, av visionärer som vågar bryta ny mark. En del av mig som musiker har då, liksom nu, handlat om att hitta nya vägar. Ibland har jag fått ta emot skit för det, men det kan jag ta. Jag plöjer hellre mina egna stigar genom att våga prova något nytt än att följa massan så som kristligt folk följer bibeln. Alla de stigar jag prövat  genom åren har kanske inte varit helt lyckade, men det är bara att ta lärdom och gå vidare.

Det har gått två år sedan Where Shadows Forever Reign släpptes. Har ni börjat skriva material till  ett nytt album? 

– Lite smått. Fast det är otroligt mycket arbeta kvar innan nya låtar eller ett helt nytt album är klart. Något som jag lärde mig på förra plattan var att sitta med en låt i taget tills den blir klar. Och sedan  gå vidare med nästa. Tidigare har jag haft 1000 bollar i luften samtidigt, vilket förmodligen har gjort att allt har tagit längre tid än nödvändigt för att  få ihop. Jag hoppas kunna följa och utveckla det arbetssättet när jag arbetar med det nya albumet.

Är du aldrig rädd för att det ska bli för mörka texter? 

– Nej, men nu skriver jag musiken och bara en liten del av texterna. Jag har alltid känt att jag får ut mer av mitt inre mörker, mina känslor och vad jag vill förmedla genom att skriva musik och inte texter. Vet du vad som är charmen med konst och musik? Att alla tolkar det olika och betydelsen varierar beroende på vem som lyssnar. Om det väcker en känsla hos någon är det ett sunt tecken. När en låt är skriven så är känslan och tanken som jag vill förmedla klar. Min terapi är klar och det blir en slags befrielse att sedan  spela låten.

Återupplever du inte dessa tankar på nytt när du spelar dessa låtar? 

– Jag är hyfsat bra på att stänga av när det behövs. Det är en säkerhetsdörr som jag har byggt under åren. Jag är bra på att stänga och öppna dörrar när jag känner för det. Och om de inte öppnas igen, så finns det en bra anledning till det.

About Author