Deadheads – Uppskruvade till max

0


Rädslan för att stagnera finns hos varje hårdrocksband som börjar få ett gäng plattor i bagaget. Deadheads löser detta genom att lägga i en högre växel och skriva ännu snabbare låtar. This One Goes To 11 är namnet på bandets tredje album som flörtar med den klassiska scenen ur filmen Spinal Tap. CrankItUp tog ett snack med bandets sångare och gitarrist Manne Olander.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Mer genomarbetad än de två tidigare. Vi har inte försökt göra en skiva som ska vara någonting helt nytt eller annorlunda. Rent musikmässigt så får man nog det man förväntar sig om man gillar oss. Jag läste en recension som sa att den är mörkare och kanske lite hårdare jämfört med förra skivan och det kan jag nog hålla med.

Det är väldigt få lugna låtar jämfört med tidigare album, hur tänkte ni där?

– Inspirationen var sådan att vi ville skriva fler mellantempolåtar och snabba låtar. Vår gamla basist Olle Griphammar (Spiders) kom tillbaka innan vi skulle spela in och han hade två låtar med sig. Jag hade några och Rickard Hellgren, gitarr, hade några så det föll sig naturligt att det blev de elva rätt snabba låtarna. Både första och andra skivan är inspelad i två omgångar och då fanns det tid på ett helt annat sätt att skriva fler låtar. Nu var det en färdig skiva redan innan vi spelade in eftersom vi även hade arbetat in de demos vi gjort hade en klar plan över vad vi skulle göra.

På vilka fler sätt skiljer sig This One Goes To 11 från tidigare album?

– Inspelningsmässigt så spelade vi in allting live utom viss sång, gitarrsolon och piano. Det har vi gjort tidigare också, menen här gången valde vi att ha förstärkare i olika rum så att man kunde separera ljudet på ett sätt som gör att det är mer putsat och snyggare. Det låter kanskeer välproducerat och det var medvetet. Vi ville också prova något nytt och ha mer trummor och bas. Vår trummis Tim Ferm har inte varit missnöjd tidigare, men har velat ha en tydligare trumbild där det finns utrymme för att trumspelet faktiskt hörs och att det inte bara är fokus på att han spelar komp. Det tycker jag verkligen vi har lyckats med. Kalle Lilja som har mixat har fått lite att bita i och jobbat mycket med höjningar och sänkningar.

Ni stötte inte på några utmaningar?

– Inte mer än vad vi gjort tidigare. Jag tyckte det var svårt att hitta bra gitarrljud till vissa låtar så jag har lånat en del gitarrer, men jag skulle inte säga att det var några andra direkta utmaningar. Mixningen var svårare än tidigare. Vi har velat plocka fram det bästa ur alla låtar och få dem att hitta en dynamik där man har ett speciellt sound på en låt, men ändå ha den röda tråden i plattan. Jag är väldigt nöjd med låtmaterialet. Det känns som vi alla har blivit bättre musiker och att inspelningen var mer genomtänkt. Samtidigt har vi kvar den där punknerven som vi velat ha och som jag tycker vi fått till på alla tre plattor. Om man inte gillar Deadheads tycker man nog inte att den här skivan är full av överraskningar. Om man däremot är ett fan av punk och rock’n’roll hör man att vi arbetat mycket mer med den här skivan. Jag tror inte heller att vi gör någon besviken för att vi blivit äldre och blivit gubbigare för att vi sänkt takten. Såhar det inte blivit för oss tycker jag. Vi har åldrats med värdighet.

Ni vill snarare höja tempot?

– Ja precis! Man borde höja tempot och spela ännu snabbare, men så låter man ändå likadant när man blir äldre. Skämt åsido, vi har blivit väldigt samspelta under de här åren och nu skulle jag aldrig backa för en låtidé som jag tycker är bra. Vi tror mer på det man skriver och märker ganska snabbt om det är bra eller dåligt. Det är sällan jag har jobbat med en låt i en månad som inte blir klar eller väljer att slänga bort den först efter ett halvår. Vi jobbar inte så. Låter det bra från början brukar det bli bra, låter det halvdant så kanske det inte blir någonting. Jag har svårt för att sitta och nöta en låt i ett år, det är slöseri med tid. Det finns inget som riff som är så bra att det är värt att arbeta med i ett år.

Jag kan tycka att många av låtarna på This One Goes To 11 är lite väl lika varandra. Finns det ingen rädsla för enformighet?

– Det beror väl på vad man är ute efter. Jag förstår att man vill utvecklas och förändrats och det finns någonting i det. Det är en hårfin gräns mellan vad som är utveckling och att man märker att det håller på att bli någonting helt annat. Konceptskivor är roliga men där kan det bli fel genom att det inte alls låter som samma band. Det är jag nästan mer rädd för än att skriva något som låter som något vi gjort tidigare. Man ska akta sig för att använda samma melodier i refrängermen jag tror det är ett större problem för band som lever på sin musik och spelar varje dag. Vi har så jävla mycket annat som vi måste lägga tid på så när vi väl spelar då är det väldigt roligt och det vinner vi på

Olle Griphammar är som du nämnde tillbaka som basist i bandet. Varför hoppade Sigge Palmén Unger av?

– Ja precis, Olle var vår ursprungliga basist, men valde att hoppa av när han började spela bas i Spiders och det tog för mycket tid att vara med i båda. Då kom Sigge och var en frisk fläkt då han inte spelat i band på några år. Vi hade väldigt roligt tillsammans, men för eller senare blir att man antingen fortsätter hitta ett jämnt tempo där alla trivs eller så går man skilda vägar. Sigge fick ett nytt jobb och tyckte inte det var lika kul längre eftersom vi inte kunde vara ute och spela så mycket som han ville. Han sa att han inte kände för att vara med längre och det var inga ’’hard feelings’’. Då var vi i läge för att spela in den här skivan och hörde med Olle om han kunde hjälpa oss under inspelningen och det ville han. Sen hade han möjlighet att vara med på spelningarna vi gjorde i samband med det och så kommer det att vara framöver. Förutom en del spelningar där Kalle Lilja som jag spelar med i mitt andra band Wolfes in Haze kommer hoppa in.

Vad finns det att säga om texterna?

– Det finns en röd från som gått igenom alla våra skivor. Det är jag som ligger bakom dem helt och det finns låtar som har mer djup än andra, men sammantaget så är det något form av mörker jag skriver om. Singeln Don’t Mind The Ghost handlar om att ha en skev verklighetsbild och att ständigt klanka ned på sig själv men i övrigt är det ganska blandat. Alla låtar handlar inte om saker jag själv har erfarenhet av, men många har det. En del texter kommer från böcker som jag läst eller andra låtar där jag lånat. Jag tycker det är intressant att hitta vissa saker i musik eller litteratur man tycker om och som man kan sno till sina textrader. Tycker man det är intressant eller skriver själv kan det vara roligt att höra att jaha, där har han lånat från den låten. Ordlekar är kul också tycker jag, sista låten Status Low har en viss koppling till bandet Status Quo.

Med tre plattor i bagaget, vilken plats i Göteborgs rockscen anser ni att ni intagit?

– Det är en svår fråga. Göteborg har alltid varit en metalstad men jag skulle säga att den är mer av en rockstad nu. Om man ska kategorisera oss som actionrock så är vi absolut Göteborgs actionsrockband. Sen är det svårt att kategorisera musik överhuvudtaget. Jag tror folk som gillar Hellacopters säkert kan tycka om oss, men du kan likväl gilla Judas Priest och tycka vi är bra.

About Author