Deathcult – Cult Of The Goat

0

Soulseller Records
Släpps den 15 december

Vart är vi på väg? På tio poäng; Vi reser norrut genom decennier av hårdrock och alla dess undergenrer. Vår slutdestination är ett land som för gemene man mest är känt för sin massproduktion av black metal. Det går även rykten att nationen har smärre oljetillgångar. Rätt svar: Norge. Ett av landets band inom genren är Deathcult. Dock är denna trio inte massproducerande, snarare tvärtom. Endast ett album, Cult Of The Dragon, har tidigare sett nattens mörker – för tio år sedan. Deras andra skiva, Cult Of The Goat, ser nu dygnets motsatsförhållande – dagens ljus. Det decennielånga uppehållet mellan plattorna hänger troligtvis främst ihop med basisten Hoests tidskrävande enmansprojekt Taake på sidan av.

Oavsett orsak till den låga produktionstakten hos dessa herrar, så kan man till stor del tala om dagsljus och nattmörker som differens skivorna emellan. Föregångaren var klassiskt mörk, rå och eländig, medan den nya given i mångt och mycket strålar av glatt ljus. Allt inleds med över åtta minuter långa Climax Of The Unclean, en låt som spretar i hastighet och uppbyggnad, och vars andra hälft är ett enda långt outro. Första tredjedelen av Bloodstained Ritual består av genretrogna tremologitarrer, för att sedan avbrytas av rock´n´roll-riff, och mot slutet fyllas på med ett malplacerat gitarrsolo. Även i The Oath tummas det på huvudgenren, med ett mellanspel av riff som skulle få The Hives att bli avundsjuka. Än mer experimentellt blir det i Devilgoat, där basspelet och sitarer får en central roll, likväl som ljudet från en kvinna där det är oklart om hon njuter eller torteras. Avslutande vaggvisan Laudate Hircum består mest av piano och ett gäng bräkande getter, inte helt olikt Skaggs hesa growlande. Produktionsmässigt talar vi om en old school-ljudbild, där allt låter i princip som en gammal demo på kassett.

Black metal är bra när den är bra, men har ofta en tendens att bli upprepande och tråkig. Ibland känns det som att hela genren har slut på idéer. Deathcult ska ha en eloge för att plattan sticker ut här och där med lite vanlig rock. Men är skivan bra för det? Nja, det är ingenting som direkt etsar sig fast över tid trots att albumet snurrat idogt. Själva beskriver de sin musik som ”Cruel Norwegian Black Metal”, men man kan knappast påstå att skivan låter elak. Om utgivningstakten fortsätter som hittills levererar de kanske en discoplatta lagom till 2030. För vart är bandet på väg? Kanske till närmsta zoo för att mata getter.

Betyg: 5/10

Spår:
1. Climax Of The Unclean
2. Bloodstained Ritual
3. Ascension Rite
4. Man Versus Beast
5. The Oath
6. Devilgoat
7. Laudate Hircum

Medlemmar:
Skagg – sång, gitarr
Hoest – bass
Thurzur – trummor

About Author

Gillar hårdrock och de flesta av dess undergenrer