Dodsferd – The Parasitic Survival of the Human Race

0

Moribund
Släpps den18 mars 2014

tiskoviny 1.cdr Dodsferd tillhör den mer aktiva delen av Greklands extremmetallscen. En scen som är ganska liten men som stundom levererar små guldkorn. Med sin mörkt atmosfäriska och stundom ambientdoftande black n roll brukar denna kvartett levererar mångtaliga musiksläpp per år. Därför kom det lite som en överraskning att grekerna valt att återsläppa sitt nionde album istället för att satsa på nytt material. The Parasitic Survival of the Human Race släpptes i december förra året men återutges nu på amerikanska Moribund Records. Skivan fokuserar på att visa upp bandets mer punkinriktade ådra. En utveckling som för dem bort från tretton års fokus på en suicidal framtoning. Insvept i originalinspelningar från de grekiska upploppen år 2012, samt med en cover på Misfits We Are 138, levererar ensemblen ett skitigt mittfinger till lyssnaren.

Skivan tar avstamp i de tidigare nämnda upploppen i Grekland. Våld, oro, ängslan, tumult och kravaller. Sedan faller en gitarr in för att ackompanjera evenemanget. Det är rockigt och väldigt burkigt. Sångaren Wrath klämmer till i ett kaxigt ”hu” för att därnäst levererar ett sturskt vrål. Breeding Chaos är vid första ögonkastet en stark öppningslåt. Istället för black metall med rockiga inslag är det ren skär rock n roll med en svag touch av black metall. Wrath ligger i den höga delen av sångregistret vilket ger ett hest skrik snarare än ett elakt vrålande. En sångstil som stundom verkligen irriterar hörselgångarna. Till viss del kan det bero på vokalistens minimala schattering tonmässigt. Till viss del kan det också bero på den enormt karga produktionen. Skivan rullar vidare in i kaotiska Creator of Disease, ett spår vars enkla riffande äntligen framhäver den punkkänsla grekerna sökt skapa. Låten är snabb men tacklar av efter halva sträckan. Här har bandet valt att låta sin äldre mer långsamma musikinriktning lysa igenom. Gitarren tar dock fortfarande och dränker ut det mesta av övriga instrument.

Med Stupid Worthless Sheep får den dock ta ett kliv tillbaka varvid basisten Neptunus får fritt spelutrymme. Ett likartat tilltag görs även på Doubting Your Worth där den pådrivande rollen har förflyttats till trummis Maelstrom. Denna sista egna skapelse är även skivans starkaste spår. Med en mer balanserad mix av black, punk och rock bjuder denna sex och en halv minut långa kreation på den mest minnesvärda melodin på hela albumet. Det osar mer mörker och ondska än tidigare låtars uppkäftighet. Misfits klassiska We Are 138 får avsluta detta drygt halvtimmeslånga alster. Covers är alltid ett vågat tilltag men i detta fall känns ändå slutproduktionen acceptabel. En skönsjungande grund med en skrikig andrastämma gör låten hyfsat rättvis. Detta är inte en regelrätt slakt men det är å andra sidan inte en speciellt utstickande tolkning för den delen heller. Snarare blir det en kul avslutning på ett medelmåttigt album. Dodsferd varken imponerar eller avskräcker.

Bäst: Doubting Your Worth, ett spår som bör locka bandets äldre lyssnare.
Sämst:
Överlag ett medelmåttigt album.
Betyg:
5/10

Spår
1. Breeding Chaos
2. Creator of Disease
3. Stupid Worthless Sheep
4. Doubting Your Worth
5. We Are 138 (Misfits cover)

Bandmedlemmar
Wrath – Sång
Nadir – Gitarr
Neptunus – Bas
Maelstrom – Trummor

Text: Cecilia Wemgård

About Author