DOMGÅRD – Mytologi och metaforer

0

Svenska Domgård är black metal-bandet som hamnade i blåsväder och gjorde sig ett namn över en natt, långt innan musik officiellt kunde nå publik. Frontmannen Grim Vindkall har mot många odds hållit bandet vid liv i över två decennier. Trots klent om kvantitet i diskografin, är akten minst lika rutinerad som musiken är trogen temat om den nordiska mytologin. Nu är bandet aktuella med albumet Ödelagt, som släpptes nästan sex år efter föregångaren Myrkviðr från 2012. Under den tiden har bandet både hunnit premiera på scen och gått över till skivbolaget Carnal RecordsCrankItUp intervjuade mannen bakom bandet för att dryfta frågan om kyrkans inflytande på den moderna människan, syftet med musiken och definitionen av individualism.

Berätta om Ödelagt?

– Det är en platta vi har jobbat med ganska länge som består av både nytt och gammalt material. Vissa låtar är till och med från sent 90-tal. Andra från början av 2000-talet medan jag satt i fängelse. Ödelagt spelades in redan för två år sedan och skulle egentligen släppts via ett annat bolag, långt innan vi skrev på kontrakt med Carnal Records. Det blev en hel del strul med det första bolaget, men jag väljer att inte nämna några namn. Skivbolagskrånglet drog ut på tiden helt enkelt.

Jämfört med Myrkvidr (2012) och Nifelheims skydd (2010) känns Ödelagt inte lika aggressiv. Var det ett konsekvent val?

– Genom alla plattor har det funnits en viss dynamik. Visst har vi tidigare haft ganska extroverta och aggressivare aspekter, men också mer självreflekterande musik. Så nej, det har aldrig varit ett aktivt medvetet val att senaste plattan skulle vara på ett visst sätt jämfört med de tidigare albumen. Ibland sker det som sker av sig själv, som en naturlig del av skapandeprocessen. Det musiken alltid har gemensamt är att texterna alltid har varit väldigt metaforiska till symbolspråk. Det löper en röd tråd genom hela Domgård. Precis som det finns en röd tråd mellan varje platta, som i sin tur har sin egen djupdykning.

Hur var det att spela live med Domgård? Det hann trots allt gå några år.

– Haha, ja precis, det är ett tag sedan vi började där. Domgård startade 1997 och jag känner inte till särskilt många band som väntat i 20 år på att göra sin första livespelning! Jag kände mig bekväm och tycker att det flöt på bra eftersom vi var väl förberedda.

Hur kommer det sig att ni inte har klivit på scen tidigare? 

– Det beror väl bland annat på att vi aldrig riktigt har känt behovet av att spela live, även om vi inte direkt har haft någonting emot det. Meningen med Domgård har aldrig varit att vi ska vara ute och ha roligt. Vi har sett musiken som en konstart, ett konstnärligt uttryck som har fungerat utmärkt att förmedla utan liveframträdanden. Men plötsligt dök möjligheten upp, vi såg potentialen och passade på att ta tillfället i akt.

Betyder det att vi kan vänta oss fler Domgårdkonserter framöver?

– Det ligger ingenting i planerna just nu. Men jag skulle absolut inte bli förvånad om vi uppträder live igen. Däremot har jag väldigt svårt att se oss som något aktivt turnerande band, det varken är- eller har varit avsikten med Domgård.

Vad handlar din musik om? För mig låter Ödelagt som något av en sagoberättelse.

– Det är väldigt mytologiskt, så något av en berättande saga kan man väl kalla det på sätt och vis. Syftet för mig som konstnär är inte att redogöra för en handling där jag inte lämnar utrymme för lyssnaren att göra sin egen tolkning. Jag använder mig av metaforer just i det syftet. Det är meningen att man utifrån sin individuella uppfattning ska nå sin egen slutsats för att skapa en egen förståelse för musiken. Även om symboltolkningen har en betydelse för författaren, uppfattar mottagaren den på ett annat sätt.

Det sägs vila en förbannelse över bandet Cursed 13 som du arbetat nära med. Tror du att den kan ha smittat av sig på er?

– Just det! Haha! Det kanske är tvärtom? Att det är vi som smittat Cursed 13 med olyckan? Eller så kanske det är samma spöke som florerar mellan oss.

Precis! Det kanske är Domgård som är hemsökt av urspöket?

– Kanske det. Men främst har man väl frammanat vissa sidor av saken själv. Jag har väl inte alltid levt ett välordnat liv i alla avseenden. Somliga saker har jag själv åstadkommit som fått sina negativa påföljder. Men vi är inte bara här för att leva, utan vi har undersökt och utforskat områden på ett sätt som gör det naturligt att handlingarna får konsekvenser. Men det har väl egentligen aldrig varit syftet från allra första början. Att ordning ska råda och att allt ska vara under kontrollerade former.

Foto: Cecilia Wemgård

Varför väljer du nordisk mytologi och fornsed för att gestalta Domgård?

– Det faller sig naturligt eftersom det är den kultur jag är uppväxt med. I den mytologin finns de symbolvärden som ligger närmast att ta på. De har starkast potential eftersom metaforerna är välbekanta. Att använda sig av det mytologiska symbolspråket blev en naturlig utveckling, eftersom det finns underliggande hos mig. Allt förknippat med den fornnordiska mytologin har fångat mitt intresse sedan barnsben. Jag har aldrig känt behovet av att söka mig till andra exotiska läror. Det är onödigt när man har något så lättförståeligt och nära till hands. Även om det delvis är bortglömt och förträngt på grund av kyrkan och kristendomen. Den moderna europeiska människan är trots allt distanserad från sig själv.

I en gammal Domgårdintervju medgav ni att Sverige har distanserats från kristendomen. Men understryker samtidigt att det är viktigt att se till att den inte etableras på nytt. Vad har det för samband med att vi skulle vara i distans från oss själva?

– Världen förändras, särskilt i dagens läge. Du kan inte tvätta bort 1500 års historia bara sådär. Det sitter överallt. Det sitter i en människas undermedvetna och det arvet du bär på. Jag säger inte att det är kyrkan som har format hela den här världen. Men hela västvärlden har självklart påverkats av kristendomen. Den har steriliserat människans potential i snart 2000 år. Det talar väl för sig självt? Om du däremot kämpar emot någonting för starkt, så finns risken att det slår tillbaka. Om 50 år kan det vara en konservativ generation som växer upp. Trötta på det som har varit vill de införa gamla traditioner för omväxlingens skull. Då har det liberala istället blivit mossigt. Kyrkan kanske vinner medlemmar som en följd av förändringen och då har du återigen bokformen av hela religionen.

Sverige räknas trots allt som ett av världens mest sekulariserade länder. Är det bara kyrkan som utgör ett hot mot människans potential?

– Den kristna religionen är ganska stark i vår del av världen, många länder är katolska och kristendomen är överlag någorlunda etablerad genom hela Europa. Som exempel är det största partiet inom EU de tyska kristdemokraterna. Även om alla inte är strikt religiösa tror jag inte att man ska avfärda kyrkans roll helt. Om du syftar på islam och andra religioner stämmer det absolut att det finns stora delar av Europa som påverkats av det.

Är Islam ett hot på samma sätt som kristendomen?

– Jag har ingenting emot den sufiska formen av islam, eftersom den inte är särskilt extrovert. Jag har ingenting emot en viss gnostisk form av kristendomen heller. Men eftersom jag ogillar Abrahamitiska religioner överhuvudtaget, vilka är kollektivistiskt formade, kommer jag självklart att se det som något negativt. Det har historien bevisat genom att återupprepa sig. Varför skulle den banan hux flux förändras som bara över en natt? All religion som har en politisk dimension är skadlig och kommer att ha en dålig inverkan på samhället. Jag har ingenting emot individen, folk får vara hur religiösa de vill. Det är inte där problemet ligger. Problematiken ligger i ett maktutövande och en kollektivistisk struktur som följd.

Du har beskrivit dig själv som en individualist. Hur yttrar det sig?

– Jag är individualist i den mån att jag är främmande inför de kollektiva idéerna om att alla måste tänka likadant och vara en del av massan. Ideologier och religioner som ska stöpa alla i samma form är något jag alltid har haft svårt för. Det är både filosofiskt hämmande och hindrar utvecklingen. Det finns många historiska exempel på hur illa det kan sluta när alla ska tänka likadant. Ur det perspektivet är jag en individualist; med en övertygelse om att du kastar bort ditt liv om du ska vara en följare och en kopia av alla andra. Det man faktiskt kan se ute i samhället, är att de flesta människor är väldigt rädda för majoriteten och majoritetens vilja. För de flesta är det viktigt att rätta sig i ledet, att inte ha fel åsikter eller sticka ut från mängden. Det är något jag går emot.

Du ingår i många artistsamarbeten och medverkar i flera projekt. Konstellationer som ibland benämns som brödraskap. Hur är brödraskapet förenligt med den individualism du nyss beskrivit?

– Mina filosofier och principer innebär inte att jag är en misantrop som bor ensam ute i skogen och inte kan umgås med andra människor. Jag är ingen eremit som saknar förmågan att kommunicera eller- samarbeta med andra människor. Vi är flockdjur och någonstans är det logiskt att en flock fungerar i en flock. Att mina bekanta och de jag umgås med är likasinnade individer är bara naturligt. 

Vad innebär egentligen brödraskapet?

– Jag skulle inte definiera ett brödraskap som en pakt där alla tänker och fungerar likadant. Det är inte en enhet som verkar som en kropp. Utan snarare en grupp fria individer som kan samverka utan att det inkräktar på integritet eller individualitet.

Att bero på följare och flock. Olika uttryck för det hedniska och en kaosgnostisticism går i trendvågor inom black metal-scenen. Hur känns det att vara en trendsättare?

– Det finns många ideologier som inte kan ses som en trend. Då skulle jag snarare vilja kalla humanismen för en trend? Jag har haft intresset långt innan det var en trend. Vad enskilda individer väljer att ge sig in på ger jag blanka fan i! Jag har ingenting emot att folk uppskattar det, men det är upp till var och en.

Så med andra ord är du inte typen som knallar runt och stör dig på de som är mindre dedikerade åt Ragnarök och mer hängivna åt attributet?

– Nej, absolut inte! Det ger mig ingenting att gå runt och kritisera andra för sakens skull. Jag är mer intresserad av självreflektion och rannsakan på egen hand. Var och en till sitt och jag skiter som sagt fullständigt i vad andra ägnar sig åt. Jag skulle aldrig kasta bort mitt liv på att analysera andras. Det finns en mycket mer bottenlös och spännande värld om man bara blickar inåt sig själv.

About Author