Gefle Metal Festival 2018- Glasklockorna, Gävle (Dag 2)

0

Datum: 2018-07-14
Festivalens andra och sista dag är glest befolkad i den ökenliknande hettan. När solens heta strålar äntligen börjar svalna vallfärdar alla hårdrockare återigen mot Glasklockorna likt ljusskygga vampyrer. Det är slitsamt att gå på festival och det syns på flera av besökarna som slår sig ner i den del av området med mest skugga.

Tragederia
Tragederia från Göteborg bryter starkt av från den typiska exportmetall som kommer från hemtrakterna. Symfonisk death metal blandas med mörka melodier och den änglalikt kvinnliga stämman i form av sångerskan Natasa Nikolic gör att gruppen skapar en nytänkande nisch. Musiken är vass och kantig vilket i sin tur får öronen att lyssna extra noga på keyboardens stämningsfulla toner. Medlemmarna är väl sammansvetsade och blodpumpandet ökas på med Sven Funseth bombastiska trumslag. Risken för nackskador ökar i takt med att headbangandet ökar, soundet ger inget utrymme för återhämtning utan det är full fart som gäller. Less är definitivt inte more när det gäller dessa hungriga musiker och mot spelnings slut är åhörarna lika svettiga som artisterna på scen.
Betyg: 9/10

At The Gates
Med snart 30 år i ryggen är At The Gates några av festivalens veteraner inom death metal. Sångaren Tomas Lindberg kastar sig ut på scenen likt en ilsken djävul och drar igång spelningen med en attityd som skriker jävlaranamma. Skinnet på trummorna piskas och gitarrerna skriker ikapp, stundtals överöstas den något trötta sångrösten av en rungande bas. De underliggande tryckvågorna pressas upp av basisten Jonas Björler. Tyvärr är avsaknaden av styrka i rösten något som påverkar helhetsintrycket och spelningen går från tempohöjande till tröttsam. Materialet bjuder inte på några större överraskningar och resultatet blir alldeles för förutsägbart.
Betyg: 4/10

Children Of Bodom
Majoriteten av festivalens bokningar har hållt en godkänd nivå, en trend som finska melodiska death metal-bandet Children Of Bodom gärna bryter mot. Sångaren och gitarristen Alexi Laiho talanger sätter en stark prägel på musiken. Medan gitarrsolona smeker hörselgångarna gör Jaska Raatikainen sitt bästa för att spränga dem med sina cirkeldunkande trummor. Trots den hårda ytan går det inte att le stort under spelningen. I takt med att setlistan betas av flödar låtarnas mörka energi ut som om Bodommördaren hoppar fram och går till attack.
Betyg: 9/10

Watain
Med en brinnande fackla i handen och mässande röster intar frontmannen Erik Danielsson scenen som inom kort står i lågor. Hans röst är retsamt behaglig och ett infernaliskt utbrott slår ner på åhörarna. Musiken är okonstlat sofistikterad samtidigt som den är rå och stundtals överbombastisk. Det symboliska blodet kastas ut på publiken utan att manglandet upphör. Ju mer påträngande musiken blir desto mer lockande blir den. Trots inslagen av tillbedjan av djurskelett och blod blir uppträdandet aldrig teatraliskt. Man vill vara livrädd när Watain står på scen och erbjuder audiens i helvetet för det är en del av uppträdandet. Emil Svensson (Degial) fullkomligen piskar livet ur trumskinnen och Erik blir ett med Satan, allt medan en rå black metal massaker (som gärna bevittnas igen) äger rum.
Betyg: 9/10

About Author