Hårdrocksfossil – Carl von Linné var heavy metal

0

Har du någonsin funderat över vad supermodeller och heavy metal har gemensamt med fossil? Hur döden kan vara ett framgångsrecept för livet? Hur gammal världens äldsta spya är? Vilket som är Sveriges fulaste djur och om blixtar verkligen kan förstenas? Det har forskaren och hårdrocksentusiasten Mats Eriksson gjort och nu har han gett ut en bok om det hela vid namn Hårdrocksfossil – Monsterödlor, djävulens naglar, förstenade blixtar och annat spännande från urtiden.

Vad är detta för typ av bok? 

– Det är en populärvetenskaplig bok av det annorlunda slaget. Den är riktad mot de nyfiket öppensinnade och förmedlar en häxbrygd av mina passioner. Utöver min starka böjelse för vetenskapshistoria så har jag en fäbless för kuriositeter och udda kombinationer som gör att det både rycker i smilbanden, kryddar kunskapsbanken och ger en tankeställare. Därför beslöt jag mig för att samla just sådana exempel från mitt eget forskningsfält, paleontologi, i en bok. Här trängs således gammalt och nytt, stort och smått, bisarrt och komiskt. Egen forskning möter personliga reflektioner kring andras dito. Boken är baserad på publicerade krönikor och artiklar som bearbetats och som nu samsas med nyskrivna texter. Även om det finns en ljusröd tråd, vag kronologisk ordning och några texter som hakar i varandra så är tanken med boken att man ska kunna öppna den var som helst och läsa en historia som står för sig själv. Om man nu inte önskar sträckläsa hela texten vill säga.

– Jag har två förhoppningar med boken. Den första är att man ska bli underhållen och den andra är att väcka ett – kanske slumrande, kanske tidigare okänt – intresse för livets och jordens historia. Jag vill också kombinera min djupa och långvariga kärleksrelation till konst, musik och populärkultur med naturvetenskap. För kopplingarna finns där och ljuv musik kan uppstå om man bara vågar tillåta dessa världar att mötas.

Hur kom du på att du ville skriva den här boken? Vad var så att säga den tändande gnistan?

– Tanken på att någon gång ge ut en bok har nog legat på lur väldigt länge hos mig, men specifikt för just den här boken föddes tanken för några år sedan. Jag har vid sidan om min forskning och undervisning länge skrivit populärvetenskapliga alster och är bland annat krönikör för svenska tidskriften Allt om Vetenskap sedan 2009. Jag skriver också populärvetenskapligt för brittiska Deposits och Geology Today, där jag även sitter med i redaktionen. I dessa forum kåserar jag både kring min egen specifika forskningsinriktning, men även andra paleontologiska ämnesområden som intresserar mig. Det ger mig även ett utmärkt tillfälle att roa mig och brodera ut mitt språk på ett annat sätt än i de rent vetenskapliga publikationerna, som oftast har lite striktare ramar för både upplägg och språkbruk.

– Efter några års författande hade det naturligtvis ackumulerats en hel del krönikor och artiklar som jag själv tyckte var roliga och intresseväckande. Då föddes idén om att samla några av dessa till en bok. När beslutet väl var taget började jag revidera och ibland expandera redan publicerade texter samtidigt som jag skrev nytt material som jag tyckte passade in i sammanhanget. Därför kan boken också ses som en sorts essäsamling med fristående berättelser som spelas upp kring ett gemensamt tema.    

Du var tvungen att använda dig av Kickstarter för att kunna finansiera projektet.

– Heter man inte Herman Lindqvist, Jonas Gardell, Horace Engdahl eller Camilla Läckberg så är det lite marigt att sälja in sig hos ett förlag som tidigare opublicerad ”författare”. Kanske i synnerhet om man som jag kommer dragandes med ett knäppt projekt och dessutom inom paleontologi, vilket är ett ganska litet ämne här i Sverige. Självklart förstår jag att namnkunniga författare är eftertraktade eftersom de säljer och förlag är naturligtvis intresserade av att dra in pengar. Trots det kan jag ibland häpnas över att det fortfarande kan finnas en marknad för, och intresse av att ge ut, vissa böcker. Ta bara alla dessa kokböcker som sveper över oss som en aldrig sinande störtflod. Borde inte lite mer udda saker och tänk utanför ramarna intressera förlagen? Hur som helst så kan man säga att beslutet att använda Kickstarter var en kombination av något ”nödvändigt ont” och något som ger fördelen av full bestämmanderätt, eller konstnärlig frihet. Med facit i hand förlöpte själva processen väldigt väl och det var spännande att följa utvecklingen under det pågående kickstarterprojektet. Jag ser egentligen bara fördelar med gräsrotsfinansiering och tilltalas mycket av tanken att vem som helst kan bidra till förverkligandet av någons eldsjälsprojekt. Den enda nackdelen jag kan se är att det kan vara svårt att nå ut med sitt projekt till potentiellt intresserade bidragsgivare. Så om någon funderar på att dra igång ett crowdfunding-projekt så är nog ett gott råd att innan projektlansering verkligen fundera igenom vilka tänkbara kanaler man har, eller kan skaffa, för att få maximal spridning av projektet. Jag vill också betona att i fallet med min bok så var det även ett samarbetsprojekt med tidskriftsförlaget bakom Allt om Vetenskap, vilka i slutändan hjälpte mig med layout och tryckerikontakter.

Hur har dina forskarkollegor reagerat på boken?

– Det finns säkert många forskare därute som inte tycker att man ska syssla med detta utan bara vrålfokusera på sin strikt vetenskapliga gärning. Det är i så fall helt okej med mig, vi är alla olika och jag gör inte detta för någon annans skull än för min egen. Mitt populärvetenskapliga författande är helt enkelt en passionsdriven hobbyverksamhet som skänker mig djup glädje och tillfredsställelse. Med det sagt så har alla som har uttryckt något till mig enbart varit positiva och stöttande. Jag har fått mycket värmande beröm över att jag har rott iland projektet, att jag har ett fint språkbruk och att det var underhållande läsning. Det mest smickrande omdömet fick jag faktiskt redan innan boken var tryckt. Den världsberömde svenska professor emeritus Stig M. Bergström (The Ohio State University) som är bosatt i USA hyllade boken. Jag blev mycket rörd över detta omdöme och det står nu återgivet på bokens baksida.

Är du i förstahand hårdrockare, forskare eller både och?

– Om jag betraktar den ur ett rent kronologiskt perspektiv så är jag i första hand hårdrockare eftersom jag upptäckte hårdrocken redan som barn, men i nutid så är jag nog både och. Musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet har följt med mig som ett stort intresse sedan barnsben och spelar fortfarande en mycket viktig roll i mitt liv. Förutom att jag är en vinylsamlande och hårdrocks-t-shirts-bärande person som älskar att besöka festivaler och gå på konserter, så lyssnar jag på musik så ofta jag kan. Även när jag arbetar med något som inte kräver fullkomlig koncentration så gillar jag att ha på någon metalplatta i bakgrunden.

– Redan som barn var jag väldigt intresserad av naturen och av småkryp. Så man kan säga att jag inte har utvecklats särskilt mycket eftersom jag fortfarande, vid den aktningsvärda åldern av 46 år, gillar musik, konst och småkryp. Även om de numera är sedan länge döda och förstenade. Nu är jag i en punkt i livet där jag har möjligheten att kombinera mina passioner, vilket tar sig uttryck i min utåtriktade verksamhet. Förutom det redan nämnda populärvetenskapliga skrivandet så arbetar jag tillsammans med fyra andra forskare och konstnärer med en mycket framgångsrik vandringsutställning, Rock Fossils, som just behandlar fossil döpta efter rockstjärnor. Här kan besökare bevittna fantastiska skulpturer av de urtida djuren, lära sig om organismerna, forskarna som ligger bakom namnen och musikerna. Utställningen har varit på konstant turné runt om i Europa sedan den först öppnades i Danmark 2013. Jag spelar också in skivor på temat fossil och hårdrock.

När det kom till urvalsprocessen, vad avgjorde vilka fossil som var tillräckligt hårdrock för att komma med i boken?

– Boken är inte enbart ett verk om fossil och hårdrock utan kombinationen av vetenskapshistoria, kuriositeter och korsbefruktningen av musik, konst och vetenskap. Således kanske boktiteln kan tyckas delvis missvisande men jag tycker att den är rolig och lämplig eftersom den både direkt speglar innehållet i några kapitel och i sig själv ger uttryck för udda kombinationer av olika discipliner. Sett ur ett större perspektiv så kan jag dock betrakta många fossil och paleontologiska fenomen som en sorts ”känslomässig hårdrock”. Vad jag försöker säga är att jag överlag har identifierat väldigt många och starka kopplingar mellan estetiken och terminologin i hårdrocken och paleontologin. Båda fälten behandlar ofta död och förruttnelse, levande begravning och massutdöenden. Man kan heller inte undkomma det faktum att såväl paleontologin som metal-sfären är fullkomligt nedlusade av ”döskallar”.

Jag förstår att du har namngett en del fossil efter kända hårdrocksikoner.

– Den förste musikern jag namngav ett fossil efter var faktiskt inte en hårdrocksmusiker, utan ikonen Frank Zappa. Det gjorde jag under min doktorandtid för drygt tjugo år sedan. Sedan har både Lemmy Kilmister, King Diamond och nu senast Alex Webster (basisten i Cannibal Corpse) förärats sina egna fossil. Det har bara handlat om att jag ville roa mig själv och samtidigt hylla några av mina favoritmusiker. Namngivningen av en för vetenskapen ny art är i sig själv varken ett självändamål eller det vetenskapligt intressanta i artiklarna där de presenteras, utan jag betraktar det bara som en liten angenäm klick grädde på moset. Jag tycker självklart att konsekvenserna är trevliga eftersom dessa musiker redan har sin givna plats i de historiska musikböckerna, så är de nu förevigade även i den vetenskapliga litteraturen. När det kommer till det senaste hårdrocksfossilet, Websteroprion armstrongi, ansåg jag namnet vara mycket passande eftersom djuret är en 400 miljoner år gammal, käkförsedd och havslevande mask som var gigantisk. Och i mina ögon kan Alex Webster betraktas som riktig gigant när det gäller att traktera sitt instrument. Dessutom känns det lämpligt eftersom djuret i fråga förmodligen såg både vildsint och otäckt ut i levande livet, vilket passar utmärkt in med den groteska, men serietidningsartade lyriken hos Cannibal Corpse.

Vad skulle flora och faunans namngivare nummer ett, Carl von Linné, säga om detta?

– Jag ber att få svara med ett resonemang som jag för i min bok på precis detta tema. Om Carl von Linné, som ju faktiskt är pappa till det vetenskapliga namngivningssystemet för växter och djur, hade levat så tror jag att han hade varit stolt över mina oortodoxa heavy metal-namn på fossil! Och varför tror jag det? Jo, för mig personligen representerar heavy metal tre saker; energi, glädje och att gå sin egen väg. Om vi återkopplar detta till Linnés liv, så präglades det av en våldsam arbetsenergi, att vara pionjär och gå sin egen väg och med all sannolikhet en stor portion glädje över sitt arbete. För att sammanfatta innebär det att Carl von Linné var heavy metal långt innan den progressiva musikgenren ens var uppfunnen och hade han levat idag så hade han varit ett stort fan av musikstilen. Det syns ju för sjutton på honom, han bar samma kläder som Yngwie J. Malmsteen och hade långt hår!

Många är idag beredda att säga att universitetsforskningen har svårt att nå ut till allmänheten trots att det faktiskt är allmänheten som ska gynnas av nya rön. Hur ser du själv på den debatten och framförallt, vad kan din bok bidra till?

– Oj, ja detta är verkligen en stor och viktig fråga. För det första tror jag att du har rätt i att grundforskningsresultat generellt har svårt att nå ut till allmänheten, men det har definitivt blivit bättre genom åren. På ett personligt plan är det något jag ser lika mycket som en självklarhet som en skyldighet. Vi forskare har ett viktigt och skört förtroendekapital gentemot allmänheten och skattebetalarna, som vi absolut inte får tulla på. Om förtroendet för forskning och forskarsamhället naggas i kanten så kan det faktiskt vara skadligt för demokratin. Någon kanske tycker att detta är att dra för stora växlar, men betänk då det aktuella och hårresande fallet med den italienska forskaren och kirurgen Paolo Macchiarini. Nu förekom det förvisso grova avkall på god forskningsetisk och tydligen rent forskningsfusk i det fallet, men oredlighet i vissa forskningsfält kan faktiskt vara direkt livsfarligt. Oredlighet i paleontologisk forskning får naturligtvis inte lika ödesdigra konsekvenser och vi paleontologer kan med mycket gott samvete använda frasen; ”inga djur kom till skada i denna undersökning”. Nu avviker jag förvisso en smula från din kärnfråga, men det jag försöker att förmedla med allt detta är att transparensen inom forskningsvärlden och gentemot samhälle och anslagsgivare är ohyggligt viktig!

– Med tanke på allt mitt populärvetenskapliga arbete, vilket alltså manifesteras genom flera olika uttryckssätt, så tycker jag åtminstone själv att jag är bra på att nå ut till allmänheten med grundforskningsrön och anser mig således dra stora strån till stacken av utåtriktad verksamhet. Med min bok hoppas jag som sagt att underhålla och att dela min fascination över livets utveckling på jorden och visa att korsbefruktningar av olika discipliner kan ge oväntade och intressanta resultat. Kanske lockar den en ny publik till naturvetenskapen när forskningen placeras i ett ovanligt och humanistiskt narrativt perspektiv? Kanske kan en del hårdrockare få upp ögonen för fossil och fler paleontologer bli intresserade av metal? Det vore ju toppen eftersom kombinationen naturligtvis är oslagbar.

Fakta:
Boken kan beställas genom att skicka ett mail till förlaget (hardrock@alltomvetenskap.se) eller direkt till författaren (mats.eriksson@geol.lu.se). Boken är i fyrfärgstryck och består av 270 sidor fördelade på 41 kapitel och innehåller över 100 unika bilder (fotografier, målningar och illustrationer).

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.