Helloween- Det var min plikt att leva mitt liv såsom jag själv ville

0

1383621_10152036361288907_1610784887_n

Med 30 år in i karriären är de tyska upphovsmakarna till power metal fortfarande lika aktiva och livfulla. Det nya albumet My God-Given Right, det femtonde i ordningen, är en strävan tillbaka till det gamla glada 80-talet. Vilket däremot är en tidsperiod som sångaren Andi Deris fick uppleva med ett annat band. Däremot verkar Andi knappast hänga läpp för detta. Med en kram som lyfter undertecknade från golvet är det med lika mycket bubblighet som energiartat explosivitet mannen både pratar och gestikulerar. Ständigt slängandes ett öga på gitarristen Michael Weikath, både grundaren av Helloween och Andis blodsbroder.

– Att det här bandet har varit igång i 30 år känns riktigt häftigt och jag har varit med i 20 års tid, vilket är en ganska lång tidsperiod, säger Andi med utdragna vokaler på ordet ”lång”. Dessa grabbar startade faktiskt något som inte längre kan stoppas. När jag kom med i bandet agerade jag mycket av en defibrillator och sparkade igång energin igen efter albumet Chameleon(1993). Deras karriär var nästintill död men jag var fortfarande ett stort fan av dem. Vilket gör det hela ännu mera intressant då Michael var det första uttalade fanet av den musik jag gjorde i bandet Pink Cream 69. Jag minns hur Michael plockade upp mig på flygplatsen år 1987. Vi hade en gemensam bekant i Hamburg och båda två kom för att hämta mig. Själv stod jag där med min första demo med Pink Cream 69 i handen. Jag var på väg att snacka med de olika skivbolagen. Michael sa; ”den här demon, den är fantastisk. Jag älskar den!”.  Jag satt där förvånad varvid vår kompis påpekade att det här är gitarristen från Helloween och att han just fått en guldskiva för albumet Keeper of the Seven Keys Part I(1987). Hur fantastiskt är inte det? Han nämnde aldrig att han var en stor musiker utan berömde mig som en medmänniska. Det här var första gången vi möttes och sedan dess har vi alltid hållit samman. Dock följde jag inte hans förfrågan om att hoppa på Hellwoeen där och då. Jag var nöjd med Pink Cream 69 medan han vart mer och mer besviken på sin egen sångare, Michael Kiske.

– Men tillsist hopade sig problemen även i Pink Cream 69. Faktumet är att jag skrev ungefär 93 procent av alla låtarna. Plötsligt får en av gitarristerna för sig att säga till mig att han anser att jag spelar i fel band bara för att han personligen inte gillade några av låtarna. Vår basist och trummis struntade i att gå emellan, de sa ingenting för att ta mig i försvar, så då gav jag mig vidare. Det var lite som om Michael Weikath hade luktat sig till den här problematiken för vem var det om inte han som hörde av sig och frågade om jag kunde åka upp till Hamburg och gå med i Helloween så fort jag blivit sparkad.

Det är intressant att höra dig prata så varmt om Michael.

-Ja, det är konstigt att allt vi har upplevt har skett parallellt med varandra. Båda han och jag spelade i band som på kort tid blev väldigt kända och båda råkade vi ut för bandstrul med sångare, säger Andi blinkande med ena ögat och pekande roat på sig själv. Jag fick aldrig en möjlighet att bli arg eftersom jag med övergången till Helloween aldrig dippade ned från mitt kreativa stadium. Jag fortsatte att skriva låtar som om ingenting hänt.  Jag var glad att någon ville ha mina låtar, speciellt eftersom jag precis blivit kickad från ett framgångsrikt band där mitt material inte var önskat. Det var konstigt och är fortfarande konstigt. Idag har vi dock förlikat oss med varandra. I dag kan de inte förstå varför de gjorde det men jag tror att svaret ligger i begreppet framgång. Framgång förändrar en och inte alltid till det bättre. Men jag måste erkänna att det var en liten upprättelse att ta de låtar som skulle ha gått till Pink Cream 69, ge dem till Helloween och genast få fantastiskt positiv respons.

01_andi2a_pSom låtskrivare är Andi mån av att frammana en glänsande blick hos sina lyssnare, som han själv uttrycker det. Förhoppningarna är att detta album ska få samma positiva respons som förra albumet Straight out of Hell(2013) fick. Samtidigt förtydligar han att förutsägelser inte är något som existerar i musikbranschen. Mycket handlar dock om att vara på rätt plats i rätt tid. Även om du har en fantastisk produkt är det inte säkert att du slår.

-Det finns så otroligt många band där ute som har släppt fantastiska album men som ändå aldrig har blivit så kända som de förtjänar. År senare lyssnar du på dessa album och blir totalt chockad (Andi håller en osynlig skiva i handen medan han ger den stora glänsande ögon) för att du var där när skivan släpptes men den gick lyssnarna obemärkt förbi. Jag vet inte om detta fenomen går att förklara, kanske handlar det bara om hur hippt vissa band blir. Det är väl också din musik riskerar att vara ointressant om ett år. Nya hippa band kommer in på marknaden.

Och det enda du som musiker kan göra är att gå din egen väg och hoppas på det bästa.

– Om det finns en formel så är det följdriktighet. Gör det du vill göra och inte bara en gång utan två till fem gånger. Håller du dig till detta kommer du att öka dina chanser och förr eller senare bli upptäckt bland lyssnarna. Titeln på nya albumet är något som min far alltid brukade säga när jag hade problem med min mor. Hon var rätt så bitchig angående min musikkarriär. Jag ville hålla på med musik och hon ville att jag skulle studera och skaffa mig ett riktigt jobb. Min far spelade saxofon men föddes runt 1944, där av blev han fast i tänket som kom att gälla för den generationen. De skulle bygga upp Tyskland och det fanns ingen plats för egna drömmar. Han visste däremot hur det kändes att ha denna framtidsdröm om att kunna livnära sig på sin musik. Han tog mig åt sidan och sa att alla sätts vi på denna jord för att åstadkomma olika saker. Är du religiös skulle du säga att Guds gåva till dig är livet. Min far sa till mig att det var min plikt att leva mitt liv såsom jag själv ville, så det är min ”God-given right” att få hålla på med musik. Efter det gjorde min mor och jag en kompromiss, jag skulle ge musiken en chans och om jag inte kunde leva på den vid 25 års ålder så skulle jag skaffa mig en utbildning inom elektroteknik. I Tyskland var det som så att om du studerade elektroteknik kunde du sedan studera musikproduktion så jag skulle åtminstone ha möjlighet att jobba med musik på något vänster.

Så när du senare lyckades vid 24 års ålder och syntes på TV för första gången, vad var hennes reaktion?

-Hon var självfallet stolt men det är den tyska vägen, tjänar du pengar så är allt okej. Jag kunde ha studerat ekonomi och tjänat tio gånger så mycket pengar men skulle jag ha varit lycklig? Jag tror inte det. Jag är av den tron att om du gör något som du gillar, och ändå klarar av att fylla upp din frys och ge dina barn mat på bordet, så är du förmodligen lyckligare än den människa som har en massa pengar. Du vet hur det är med pengar, kanske kan du fullfölja en dröm (Andi visar hur han kör en Ferrari) men det betyder också att du har en dröm mindre att sträva efter. Så är det värt att slänga bort sina drömmar för att kunna spendera pengar?  För saken att den att alla människor är till viss del lika, vi kommer att vänja oss vid drömmen som vi uppfyllde och sedan mister den sitt värde.

Vad har du för drömmar?

– Drömmen med ett nytt album är att ha så mycket framgång som möjligt. Men inte sådant som är mätbart i pengar och försäljningssiffror.  Att ha framgång är att ha en fantastisk energi i konserthallarna där du spelar och människor som sjunger med i dina texter. Vid slutet av dagen är jag ärlig med att jag har en frys hemma som behövs fyllas. Men det gör mig inte lycklig. Lycka är att se publiken sjunga med i de rader du skrev för länge sedan i ditt vardagsrum. Det är en helt otrolig upplevelse och inget som du kan köpa. Det är vad jag kallar en dröm. Att få lämna något efter sig för de kommande åren.

Intressant att du nämner glädje eftersom jag tycker att just glädje är ett verktyg ni använder för att diskutera tunga ämnen.

– Både politiskt och socialt använder vi ofta glädje för att konfrontera ämnena. Ibland är det viktigt att skriva ned vad som gör mig irriterad, men även vad som skrämmer mig. Så fort jag skriver en låt om något otäckt så försvinner det omedelbart. Jag plockar bort det demoniska som har hemsökt mig. När jag var förbannad inför detta album skrev jag låten The Swing of a Fallen World. Den fokuserar på politikernas agenda att släta över världen problem. De uppmärksammar problemen, ger en vinklad version och sedan struntar de i att göra något åt detta. De lovar guld och gröna skogar när du röstar på dem, men sedan när de har makten betyder du inte ett skvatt för dem. Vår värld fungerar som en graf där strecket hela tiden gungar upp och ned, det negativa balanseras upp av något positivt. Men sedan flera år tillbaka pekar den här grafen ständigt nedåt och inget stoppar det. De enda som kan stoppa denna negativa spiral är de som är ansvariga för problematiken från första början. Men de kommer inte att göra det eftersom det ligger allt för mycket korruption och pengar under bordet. Det skrämmer mig eftersom hela världen är på väg åt helvete. I en värld där information finns tillgänglig dygnet runt och folk vurmar för yttrandefrihet ljuger de styrande oss rakt upp i ansiktet. Jag tror inte att det finns någon demokrati kvar i denna värld.

Helloween - My God-Given Right - Artwork– Sedan har vi låten You, Still of War som vår gitarrist Sascha Gerstner har skrivit. Han har samma rädslor som jag, han är också skrämd av vart världen är på väg. Så länge det finns människor som är mer eller mindre tillräkneliga är en katastrof förmodligen långt bort. Men ju mer den negativa grafen pekar nedåt desto mer fördummad och respektlös blir mänskligheten. Pengar blir mer viktigt. En vacker dag sitter kanske samma typ av människa, som bestämde sig för att krascha sitt plan tillsammans med alla sina passagerare, bakom några knappar och drar av alla dessa kärnvapensbomber som vi har undanstuvade. Det räcker med en eller två galna personer som är stationerade på rätt facilitet för att förstöra allt. Och inte fan ska de ge mig skitsnacket om att teknologin är säker. Om ett 16-åringt IT-geni kan hacka sig in i Pentagon ska de inte försöka sälja in att jag och min familj är säkra och att inget farligt kommer att ske. Jag är smått intresserad av programmering och en sak är säker, så länge data programmeras av människor kan andra människor programmera om den.

Ska vi prata om något roligare?

– Ja, som tur är har vi även några glada sånger på skivan. Lost in America är måhända en glädjefylld sång men vi var knappast glada när vi fick genomleva den här resan, säger Andi skrockande. Vi satt på Philip S.W. Goldson International Airport i Belize. Från ingenstans annonserar de ut att de från och med nu ska göra en flyguppvisning. De ställde in hundratals flygningar och i sjutton timmar var vi tusentals som fick vänta ut detta. De borde ha vetat detta månader innan men informerade inte någon. Så vad gör man när man är fast på flygplatsen? Man börjar dricka och alla var rätt så packade när vi tillsist fick sätta oss på planet till Sao Paulo. Vi hade en show vi skulle hinna med och det var rena rama turen att det var just denna dag vi och vårt arbetslag var lediga från ordinarie turnéschema. Efter att ha flugit i ungefär två timmar så säger plötsligt vår kapten att planet hade en del problem, att vi inte kommit upp så högt som vi borde och att vi förmodligen var vilse i Amerika. Vi var tvungna att vända tillbaka medan det var dagsljus. Du kan tro att vi var både fulla och arga (åter igen en klockren imitation från Andi av den ilska han kände). Tillsist tog vi oss till Sao Paulo men då fick vårt arbetslag åka till arenan omedelbart för att rigga scenen medan jag och Michael slussades med polis till hotellet så att vi fick sova två timmar innan vi skulle stå på scen.

Ni har även med låten If God Loves Rock ”n” Roll. Är du religiös?

– Ja, det är jag. Nödvändigtvis tror jag inte på kyrkan men jag uppfostrades som katolik. Samtidigt är jag långt ifrån en följare av den katolska kyrkan. I min värld har allt för många miljoner människor dött i den katolska gudens namn. Kyrkan är skapad av människor och ett enda stort maktspel. Därför behöver jag inte kyrkan trots att jag tror på ett högre väsen. Så jag är en agnostiker men av respekt för andra vill jag följa de kristna reglerna eftersom jag anser att de är bra regler. Kalla dem Guds tio budord eller samhällets lagbok, de bygger på kärlek och respekt. Jag skiter i vilket, det är bra regler. Om ingen följde dessa regler skulle vi förmodligen ha anarki. Vare sig de kommer från Gud eller en predikande Jesus så är det bra regler. Jesus är faktiskt en ganska cool snubbe vare sig han är Guds son eller inte. Men religion kan också vara farligt, speciellt när folk tror att de behöver andra som leder dem i en Guds namn. Är de outbildade är det inte deras eget fel men jag tror verkligen att majoriteten av mänskligheten är för lata för att tänka själva. De vill att någon karismatisk person ska gå in och berätta för dem hur de ska leva sina liv. Det är tyvärr bara så som vi är.

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.