Hobbs’ Angel of Death – Heaven Bled

0

hobbs-angel-of-death-heaven-bled-coverHell’s Headbangers Records
Släpps 14 oktober

I nåden år 1987 i Melbourne, Australien såddes det frö som skulle komma att bana väg för en hel våg av unga hungriga thrash metal band. Landet må ha varit känt för sin svängiga rock’n’roll men på den extrema sidan var det torka fram till dess att den unge Peter Hobbs bestämde sig för att under fri eldgivning införa den europeiska thrashen till förorten. Resultatet blev Hobbs’ Angel of Death och efter 21 års väntan har det blivit dags för Peter med manskap att leverera sin tredje fullängdare, Heaven Bled.

Det märks att Peter har varit hårdrockare i många år, då Heaven Bled är fullpackat med smakprov från metalvärldens alla hörn. Inledande Il Monstroso di Firenze agerar gruppens egen tolkning av thrash metal, med gitarrer och trummor som efterliknar en pansarvagns frontalangrepp. Men som sagt bjuder kvartetten på en musikalisk världsomsegling, där uppföljande Walk My Way låter som Blind Guardian bestämde sig för att spela death metal i kulsprutetakt á la Angelcorpse. Även heavy metal-riff från Judas Priests klassiker Painkiller (1990) gör besök i låten Final Feast, ett skönt avbrott från de annars monotona åskmolnen till musik. Immortals black metal-murar av gitarrer ackompanjerat av söndertrampade baskaggar och blastbeats i titelspåret Heaven Bled. Vilket är en skarp kontrast till Depopulation som snuddar vid doom metal. Men det finns en gräns för hur mycket dubbelbas ett band kan använda sig av. Trots plattans variation är uppbyggnaden av varje låt likadan. Även om fasaden skiljer sig åt ändrar det inte husets konstruktion.

På det hela levererar Hobbs’ Angel of Death ett redigt slag i magen. Kvartetten är thrash metal i kött och blod och deras musik är som lördagsgodis för genrens fans. Defekten i drinken är dock den uttjatade repetition som har använts för att limma ihop låtarna. Vers, refräng och vers har länge varit musikens signum, men att varva dubbelbas, snabbare dubbelbas och dubbelbas om och om igen är knappast något som förhöjer upplevelsen. Det räcker för att kalla detta en bra platta men knappast för att rättfärdiga två decenniers väntan.

Betyg: 6/10

Medlemmar:
Peter Hobbs – Gitarr, sång
Alessio Medici – Bas
Iago Bruchi – Trummor
Simon Wizen – Gitarr

Låtar:
1. Il Monstro di Firenze 2. Walk My path
3. Final Feasy
4. Suicide
5. Drawn & Quartered
6. Heaven Bled
7. Sadistic Domination
8. Son Of God
9. Depopulation
10. T.F.M.F.
11. Hypocrites
12. Abomination

About Author

Ungdom i Stockholm med fokus på recensioner. Uppskattar all sorts musik. Ryktet går att han även aldrig har nekat en Magic: The Gathering duel.