Howl from the Coffin – klassisk svensk death metal och klassisk svensk folkpark

0

Förra året såg vi ett nytt tillskott på festivalhimlen, en gemytlig tillställning vid namn Howl from the Coffin. I år är det dags för upplaga nummer två och i en ingående intervju med mannen bakom spektaklet diskuterar vi allt från drivkraft till galna stagedivare.

I en stad där extremmetalfestivaler poppar upp likt svampar en fuktig höstafton borde konkurrensen vara grymt hård. Ändå satsar du på en andra upplaga av Howl from the Coffin. Vad är det som driver dig?

– Konkurrensen är mördande, uppsidan är nästan noll och risken är skyhög, säger arrangören Alexander Widén. Inget talar egentligen för att det är någon vidare bra idé. Skratt. Men drivkraften är enkel. Att boka band jag gillar och att skapa en annorlunda inramning för death metal spelningar. Stök i sommaridyllen. Eftersom jag inte lirar själv så bidrar jag med det jag kan. Någon måste arrangera också. Jag brukar ibland beskriva Howl from the Coffin som min 40-årskris. Jag hade ruttnat på min bransch och kände att jag behövde göra något annat. Något som betydde något för mig själv. Det fick bli death metal. Även om festivalen tar mycket tid och pengar så antar jag att det är en sundare kris än att tjacka sportbil.

Namnet Howl from the Coffin är taget från en av bandet Vampires texter. Men det kan inte ha varit det enda som inspirerade dig att starta en egen festival. Hur kom du på att du ville gå fullt ut och arrangera själv? Det är knappast ett lätt arbetsuppdrag.

– Det var ett spontant infall. Jag var på fest på Ölsta Folkpark och jag tyckte det var så mysigt. En stor lummig trädgård med kulörta lyktor. Sedan kunde jag inte släppa tanken på att arrangera något där. Jag hade noll erfarenhet av det men gick på sunt förnuft, exempelvis vad jag själv uppskattar som festivalbesökare, och man kommer rätt långt på det. Responsen ifjol blev kanon, både från band och från besökare. Min svärmor hörde några övertända rockers på bussen kalla det Woodstock för death metal. Så jäkla fint, jag började nästan lipa när jag hörde det.

På tal om Vampire, när ska de spela på festivalen?

Vampire har en stående inbjudan till festivalen. De är så sjukt bra och skulle platsa på vilken line-up som helst. Jag arrangerade deras och Antichrists releasegig på Kägelbanan i våras. Grymma gig och bra stök. Det blev inte direkt sämre av att Gehennah och Speglas var med som support. Det blev som en minifestival. En helt grym kväll.

Festivalen i sig själv inger en känsla av att vara extremmetall-versionen av den kända folkfesten Muskelrock. Var detta medvetet eller råkar bara extremmetall och öl i det gröna hänga ihop väldigt bra?

– Det är naturligtvis tacksamt att låta sig inspireras av Muskelrock, det är trots allt världens bästa festival. Jag tänkte att kombinationen av klassisk svensk death metal och klassisk svensk folkpark skulle göra sig bra. Det är grymma spelningar året om på olika arenor i Stockholm, men folkparken gör upplevelsen och stämningen unik.

Vad är din vision med festivalen? Vad är det tänkt att du ska ta den i framtiden?

– Förutom att nå break-even så hade jag tre konkreta mål när jag drog igång allt. Dels att skapa en folkparksfestival. Dels att arrangera en spelning med Vampire. Och dels att få upp Death Breath på scen igen. Att uppnå två av tre mål på bara ett år känns helt ok. Jag får jobba vidare på Death Breath. Skratt. Vad det blir framöver vet jag ännu inte. Allt beror på utfallet av nästa evenemang. Så tajta är tyvärr marginalerna. Men visst vore det kul att växa, helt klart.

Berätta lite om årets arbete. Vad har varit utmanande och vad känner du att du börjar få flyt på?

– Ifjol var allt på chans. Nu finns det lite lärdomar att luta sig emot som gör upplägget tajtare. Att ha rätt stab, bättre logistik, undvika onödiga kostnader, och fokusera på rätt saker. En konkret insikt var behovet av att öppna upp dörren mot thrash metal och black metal. Man lockar inte fler besökare på att boka det elfte death metal bandet, de besökarna tjackade sin plåt redan vid första, andra eller tredje bokningen. Stommen ligger därför kvar i old school death metal, men med lite bredare line-up i år. Den uppenbara utmaningen ligger i ekonomin och risken. Howl From The Coffin bedrivs ideellt samt  oberoende och skulle därför må bra av lite sponsorer. Drömmen vore en begravningsentreprenör eller kanske en livförsäkring. Men i år samarbetar jag med Studiefrämjandet, det känns råbra.

Vad kommer besökarna att möta runt omkring på festivalen? Förra året fanns det skytte och riktigt feta hamburgare att smaska på.

– Ja, det spretade en del ifjol. Från konstutställning till luftgevärsskytte till porslinskross till pilbåge till lotterihjul till merch- och vinylförsäljning. Det ska vara så i en folkpark. Som ett litet nöjesfält. Starke Adolf och skäggiga damen. I år blir det ungefär samma sak. Gnarlys Foodtruck kommer tillbaka, TPL Records kommer med bussen knökfull med skivor och I HATE Records likaså. Så blir det så klart konstutställning på nytt med Anu Bring, Erik Rovanperä, David Isberg och förmodligen någon till. Konsten är otroligt viktig i genren så det känns kul att få lyfta fram den.

I år kommer banden att spela i paviljongen istället för direkt under det blå. Varför valde du att flytta in scenen?

– Att flytta över scenen innebär flera fördelar. Dels är det under dansbanans tak så det blir väderoberoende. Dels blir det en till bar precis intill dansbanans scen så man enkelt kan få sin bira. Och dels blir det intimare, mörkare och stökigare. Som det ska vara. Men samtidigt i en grön solig folkpark. Det nya upplägget kommer bli råbra.

Förra året fick ni en inofficiell maskot i form av den nattsvarta katten Motörlemmy Gehennahson (spontant döpt av Crankitups journalist). Kan vi förvänta oss att se denna lilla krabat stryka omkring längst området igen och när får han en egen tröja?

– Jag hörde om den där katten. Skönt orädd. Skratt. Vi får väl se om han eller hon dyker upp på nytt. Det blir i alla fall en liten upplaga av balla Howl From The Coffin tröjor i år.

En intervju är inte komplett utan en kul anekdot eller två. Så ordet är fritt, vad för kul råkar man ut för i Howl from the Coffin-svängar?

– En hel del, men spontant kommer jag att tänka på favoriten och besökaren Mats Vogt från ifjol. Hur han stagedivade från scen rakt ner på axeln så det dammade om gräset. Alltså inte en gång, utan om och om igen. Man gillar Mats

Hemsida – LÄNK
Facebook evenemang – LÄNK

Klara band:
– Bastard Grave
– Entrench
– Disrupted
– Feral
– LIK
– Nazghor
– Nekrokraft
– Of Fire
– Rifle
– Sorcery
– Tyranex

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.