Huskvarna Metal Fest – Folkets park, Huskvarna

0

Datum: 2018-10-13
En skall från underjorden är en kallelse för Sveriges extremmetalfans att samlas i Huskvarna en afton i oktober. Det som tidigare var känt som tatueringsmässa i kombination med metalkonserter har numera klippt av den färgglada manteln och skrudat om i helsvart. Huskvarna Metal Festival är ett nytt initiativ från rutinerade arrangörer och det märks då första upplagan inte bara är välplanerad utan även fullbokad. Skivförsäljare delar utrymme med kända konstnärer och mitt i smeten tar det ena bandet efter det andra och levererar en eldfängd show.Dreadful Fate
Nya som band, men knappast nya i scenen. Årets debutplatta Vengeance visar att en stilren blandning av thrash metal och death metal inte behöver lukta unket bara för att den har lirats i x antal decennier. Att bandet sedan är en helladdad partyblandning av medlemmarnas CV är inte heller fy skam. Vare sig det är Merciless, In Aeternum, Interment eller Hypnosia som kletats på tapeten så är det fullt ös medvetslös. Det smattrar och har sig när Mikael Castervall vrålar på som om han hade ett glödgad järn i baken. Med finess och precision bankar Perra Karlsson, mer känd som trummisen som haft åtminstone en session i nästan vart enda av Sveriges extremmetalband, skiten ur trummorna. Det låter som man kan förvänta sig och utförandet är även det som man kan förvänta sig. Inga krusiduller, inga överraskningar utan snarare en klassisk tallrik köttbullar och potatismos med fet brunsås och lingonsylt. Smarrigt och gott, dock ingen sensation.Avslut
Det har gått snabbt för black metal-bandet Avslut. På bara något år har de avancerat framåt med stadig fart och deras traditionsenliga musik i gamla Gorgoroth-skolan går hem hos publiken. Blandningen av tremolo och melodier är en styrka som bandet utnyttjar väl. Live tenderar de att gå i samma fotspår som festivalens öppningsakt. Det är bra, det gör vad det ska och låter som förväntat. Bandet är en stabil akt som varken står ut eller helt faller i glömska. Kanske behövs det några år till innan den där ”jävlar-anamma-det-här-glömmer-jag-aldrig”-känslan infinner sig, men då lär å andra sidan vinet vara rejält smakligt.Vanhelgd
Varför satsa på nytt när man kan förädla gamla metaller? Med en fashionabel tagning på den klassiska svenska death metal-genren fortsätter Vanhelgd medan andra likartade akter som Morbus Chron kastar in fanan. Det mals och rullas vidare i en takt som mosar betongblock och kör sönder skyttegravar. Som kvällens första riktiga lyft gör sig Vanhelgd bra på den mellanstora scenen. Den lätta doom metal-känslan höjer stämningen och kapten Mattias Frisk (gitarr, sång) lotsar skutan med eleganta manér. Ibland blir lunken allt för långsam men oftast är det ett snabbt övergående fenomen.Vampire
Det är rått och aggressivt. Det är primala vrål. Det är ond bråd död, death metal, vampyrer och thrash metal i ett. Inled med italienska skräckfilms-toner och du har en föreställning som självaste Dario Argento (filmregissör) skulle vara stolt över. Göteborgarna eldar på stämningen i lokalen och det är nu som kvällen verkligen börjar tända till. Det är ovant att se sångaren Lars Martinsson med en gitarr i händerna. Helt ärligt begränsar den hans annars så eldiga framträdande där han brukar fara runt lite överallt på scenen. Emellertid stör det inte musiken som självsäkert fläker ut sig över lokalen. Ilsket bitande, med en nypa Göteborgshumor, är detta bara början på de hyttande nävar som ska upp i luften. Necrophobic
Fanns det en lärobok i svensk death metal-historia med medföljande kursplan hade kraven för godkänt varit att känna till Necrophobic. Sedan 1989 har bandet spottat ur sig sin säregna kombination av death metal och black metal med en återfunnen råhet med senaste givet Mark of the Necrogram (2018). Det är också med denna skivas starkaste låtar som de dominerar aftonen. Titelspåret levereras som en rakhöger och lika mäktigt är det när sångaren Anders Strokirk presenterar Tsar bomba med orden att detta är något mer än en liten puff. Återvändande gitarristerna Johan Bergebäck och Sebastian Ramstedt är tillbaka i sitt rätt element, det vill säga grottmansminer och frenetiskt strängbänderi. Här är det inga halvmesyrer utan total bärsärkagång både in och genom kakelväggen.

Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.