Huskvarna Rock & Art Weekend 2017 – Folkets Park, Huskvarna (dag 1)

0

Datum: 2017-09-29
Tatueringsmaskinerna surrar livligt när Huskvarna Rock & Art Weekend drar igång verksamheten. Med lika många konstnärer som skivförsäljare och musiker är årets trevligaste mässhelg ett faktum. När första steget landar innaför tröskeln möts vi av en välkomnande värme som sprider sig i hela kroppen för att så sakteligen sippra ut genom porerna. Men det är inte mässan i sig vi ska skriva om, utan snarare om de hårdrocksband som planerar att riva stället när solen sjunkit bakom horisonten.
Armory
Vissa lirar i Agent Steels skola och andra råkar bara vara riktigt jäkla bra på att leverera en blandning av klämcheck heavy metal med svaga doser av Hirax-thrash metal. Hissingens egna Armory gör som de flesta av kvällens akter och piskar skinn iförda tight spandex med frisyrer modell 80-tal och kastratsång. Det går snabbt, otight och sångaren Petrus Andersson låter som att han får upprepade sparkar på pungen. Det är charmant kul med vilt flygande tvillinggitarrer som ackompanjeras av publikens vilda hyttande med nävarna. Hur vida detta kan bli något mer än en nostalgisk resa till ett årtionde då dessa killar inte ens var födda går att diskutera. Armory varken uppfinner hjulet på nytt eller tillför några nya ekrar. Som en uppfräschad version av allt som var bra med hårdrockens glansdagar blir de däremot en modern tidskapsel som för arvet vidare till nästa generation metalungar.
Total Inferno
Det sägs att det finns något murket i vattnet i Dals Långred. Något som följer med bröstmjölken och transformerar små barn till skitiga black speed metal-fans. Nifelheim är det bästa exemplet tätt följt av Total Inferno på… nåja, femte plats. Därför passar det som handen i handsken att grabbarna få spela direkt efter Armory, men en bra bit innan Nifelheim. Avskalat och lite småfånigt är det. Skelettdelen som sitter fast i micken får mig att undra om bandet kidnappat ett benrangel från närmsta lågstadieskolas kemisal. Inte heller tycks småskuttandet passa till musikens skitighet. Hur mycket basisten än skrynklar ihop sitt ansikte i elaka grimaser blir det inte häftigare än att Mora Träsk hade kunnat klappa takten. Det glänser till en sekund innan mörkret slukar allt.Tyranex
Frenetiskt piskande thrash metal med en av landets bästa vokalister, tillika gitarrister. Med Linnea Landstedt i spetsen är Tyranex framtidens hjältar som sparkar bort kryckan på förgående generations pionjärer. Med ett driv som har mer bett i sig än en hel lejonflock blåser gänget utan problem bort hela Huskvarnapubliken. Det är också kvällens första akt som känns genuint hungriga. Det smattras på med stoisk precision och känns professionellt ända ut i fingerspetsarna. Vilket även märks på publiken som är med på varenda vändning. Som alltid skulle bandet kunna bli mer flexibla i sitt scenspråk så att ansvaret för att svinga hårman inte enbart faller på Linnea och trummisen Pontus Pettersson-Gull. Det tar en kvart innan gitarrist Nino Vukovic och basist Majsan Lindberg hakar på tempot och förgyller adrenalinpåslaget. Men det är en småsak när musiken känns så genuin att det gör ont i hjärteklumpen.Wolf
Ibland tar någon klipsk individ och pratar om en varg i fårakläder. Wolf tar inte och gömmer sina djuriska tendenser utan klär sig i en majestätisk speed metal-skrud. Att ta en hel genre, som stått nära urvattningens rand, och blåsa liv i den är inget man skämtar om. Här är det dödligt allvar (okej, en viss portion humor slinker igenom) som gäller från första till sista baskaggetramp. Det är i skenet av de blinkande spotlightsen som bandet drar igång starkt med allsångsdängan Shark attack. Publikens vrål är öronbedövande och temperaturen höjs med åtskilliga grader på bara några minuter. Säkerheten i kombination med käftigheten gör Wolf till ett fruktansvärt säkert kort i livesammanhang. Från första till sista ton är rovdjurständerna ständigt blottade i ett salivdrypande rovdjursflin.Nifelheim
En gammal svensk sägen gör gällande att om en värdshusvärd satte skitpinnen så lågt att svinen fick fatt på besökarens task var det värdshusvärden som fick betala för skadan. Nifelheim gör tvärt om och sätter ribban så högt att det är vi i publiken som får kämpa för att orka röja spelningen igenom. Trots redigt teknikstrul i början brakar bandet snart loss i en kakofoni värdiga helvetets skärseldar. Med black speed metal av högsta kvalité är det mer nitar, läder, kedjor och djävulskap på scenen än vad som kan anses vara hälsosamt. Det är sällan Nifelheim ens är i närheten av att göra en dålig spelning och med nytt blod bakom trummorna är det rent ut sagt ljuvligt att höra cymbalerna skära sönder hörselgångarna. Det här är skitigt dåligt på rätt sätt. Kravallstaketet får sätta livet till när publiken pressar sig framåt mot scenen, och den stackare som inte är med får njuta av både ett och två krossade revben. Kvartetten behöver inte dränka sig i djurblod, de kan leva gott på det blod deras fans offrar för en chans att få komma längst fram. Med en explosiv final blåser bandet taket av lokalen medan folk undrar vad fan det var som träffade dem.

Fler livebilder hittar du här – LÄNK

Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård

 

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.