Huskvarna Rock & Art Weekend 2017 – Folkets Park, Huskvarna (dag 2)

0

Datum: 2017-09-30
Tatueringsnålarna fortsätter att surra när dag nummer två tar vid i Folkets Park i Huskvarna. På den lilla pubscenen har Blaze Bayley, Iron Maidens ex-sångare, barrikaderat sig för en akustisk spelning. Något som separerar hårdrockarna från tatueringsnördarna. De sistnämnda är nämligen fullt upptagna med att spana in vem som vunnit vilka kategorier i tatueringskonstens tecken. När ljudet från huvudscenen börjar eka över området är det dock några tappra själar som vågar smyga sig bort från nålar och barhäng.Teaser Sweet
Lokalförmågorna i Teaser Sweet sparkar igång lördagen med en nypa rock’n’roll och en massa självförtroende. Det är alltid imponerande när ett band röjer på som vanligt, även om publikskaran kan kännas bristfällig i kontrast till gårdagens massaker. Med ett gungande sväng, och låtar i dur, är det med glädje som bandet charmar publiken. Att det sedan är något speciellt med en eggande bas uppdragen på max verkar publiken hålla med om. Det tar inte lång tid innan skaran framför scenen har dubblerats för att unisont nicka med i takten. Kvartetten kan dessutom skryta med festivalens yngsta fans och att ha sått fröet till ett gediget hårdrocksintresse hos nästkommande generation.Screamer
Varför folk har fått för sig att jämföra Screamer med RAM och Enforcer går över huvudet på undertecknad. Nog för att 80-tals heavy metal är någon form av abstrakt gemensam nämnare, men Screamer har både den fart och den självdistans som andra akter saknar. Det är också berikande att se ett gäng unga grabbar fräscha upp en genre vars giganter börjar närma sig pensionsålder. Lite som Tyranex lyckades med under gårdagen. Med skrikande gitarrer, medryckande melodier och ett synkroniserat scenspråk är det förvånatsvärt att bandet inte spelar på några av Sveriges största scener. De har gott och väl kapaciteten och självförtroendet för att göra det.Portrait
Portraits
paroll är ockult heavy metal där världen brinner och mörka makter regerar. Med både nytt album och nytt blod i laguppställningen är luften fylld av förväntan. Innan bandet ens har gått på scenen har några beundrare barrikaderat sig på första parkett. Mercyful Fate-dyrkarna inleder med ett näst intill kyrkligt intro vilket kontras av sångarens fetischaktiga (och helgenomskinliga) nättröja. Med synden som vapen ska du provocera mot kyrkans doktriner? Även om detta frågetecken aldrig reds ut så månglar Potrait ur sig det ena starka kortet efter det andra, medan sångaren gestikulerar som en annan pingstpastor. Problematiken ligger i att det aldrig tänder till på skarpen. I Screamers kölvatten blir spelningen reducerad till något som kan klassas som ”bra” men inte mer.Blaze Bayley
Blaze Bayley
är mannen som egentligen inte behöver någon närmare presentation än att han spenderade några år i Iron Maiden. Den lilla runda mannen, med röst som kan utmana havet, intar scenen med sedvanlig pompa och ståt. I detta akustiska set dominerar hans röst medan Thomas Zwijsens flinka fingrar får en gitarr att låta som tre. Tillsammans har de inga problem att ersätta ett ordinarie hårdrocksband. När fiolspelaren Anne Backer sedan omvandlar gitarrsolon till fiolspel går ilningarna både upp och ned för ryggraden. Det blir inte sämre av att Blaze uppmanar publiken att både sjunga med och klappa händerna tills det ringer i öronen. Den lågmälda akustiska spelningen har förvandlats till underhållning på anabola steroider, där lokalen på bara någon minut uppnår maxkapacitet vad gäller besökarantal. Mycket är tack vare Blaze själv som far runt på scenen med samma intensitet som en general i krigstider. Mäktigt är bara förnamnet. Ambush
När rökmaskinen fyller rummet vet man att Ambush ska upp på scen. Här är det gitarriff från 1985, ”visa-så-mycket-du-kan-av-könspaketet”-spandex, svettiga bringor och svingade av hårmanar som gäller. Det finns en härlig humor med hela 80-tals imagen, och grabbarna skäms knappast över att förknippas med den. Originaliteten är bristfällig och de värsta kastratskriken skär likt rakblad i öronen. Ändå är det faktiskt riktigt kul att se bandmedlemmarna leka loss med instrumenten i högsta hugg. Det skamlösa plagierandet av Judas Priest-riff görs med glimten i ögat och det är svårt att inte dras med av den genuina spelglädjen. Flaggan i topp för Ambush!Bullet
Hade det inte varit för Bullet hade majoriteten av festivalens band inte ens existerat. När heavy metal ansågs som mest omodernt kom dessa män från ingenstans och slog an en sträng hos den hårdrockande folksjälen i Sverige. Sedan dess har vi fått skylla all dyrkan av spandex och tvillinggitarrer på dem. Som sista band ut intar de scenen likt det där äldre tuffa syskonet man själv aldrig hade, men som polaren alltid kunde stoltsera med. Och de gör sin grej såsom Bullet ska göra sin grej. Det ska vara fånigt, kul, läckert och roligt medan gitarrerna vrålar och basen mullrar. Knivar slipas på scen så att gnistorna flyger med sångaren Dag Hofer ryter åt publiken att ge mer. De flesta kravlar ut från festivalområdet med svetten rinnande, ciggen i käften och en gedigen promillenivå i blodet.

Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.