Immolation – mänskligheten är en barbarisk djurart med en destruktiv natur

0

Med snart tre decennier på nacken har amerikanska death metal pionjärerna Immolation brölat på som en annan pansarvagn. När platta nummer tio gör entré är det dock med en kärnmedlem mindre, en vän rikare och ett kärt återseende av en gammal sliten bandlogga. Tillsammans med grundaren och basisten Ross Dolan analyserar vi dagens samhällsenliga kaos med tyska filosofers läror som verktyg.

Vi går rakt på sak, till patta nummer tio har ni för första gången på flera år äntligen tagit tillbaka er originalbandlogga som prydde debutskivan Dawn of Posession(1991).

– Det verkar vara den övervägande röda tråden i alla intervjuer som jag har gjort hittills, säger Ross. Alla verkar både glada och pratsugna om detta. Det roliga är att den gamla loggan alltid har funnits där även om den inte alltid har prytt framsidan av alla album. Vad jag har försökt att förklara för folk är att det bara handlar om det estetiska. Vi har försökt att använde den på flera äldre album men problemet med den gamla loggan är att den ibland inte passar in. Den är designad så att du inte kan ha den i allt för litet format utan den måste få ta lite plats. Är den för liten ser den konstig ut, men är den för stor så tar den och trampar på omslaget. Så den där balansen har alltid varit en utmaning. Vi försökte att använda logotypen på Majesty and Decay(2010) och förra plattan Kingdom of Conspiracy(2013) men den sumpade hela omslaget. Däremot, när vi såg omslaget till nya Atonement, bestämde vi oss för att ge klassikern en till chans. Vi måttade upp den i mitten och sedan var det bara att släppa bomben för om det är något omslag som passar till detta så är det detta. Den inger en helt annan olycksbådande framtoning än nya loggan. Jag är så glad att vi bestämde oss för detta beslut för folk verkar vara helt extatiska kring det.

I somras spelade ni på den slovenska festivalen MetalDays men fick genomföra konserten som en trio snarare än som en kvartett. Varför var Bill Taylor(gitarr) tvungen att åka hem och varför har han lämnat bandet till förmån för Alex Bokus(gitarr)?

– Det var en hel del familjegrejer som skedde plötsligt och bara någon dag innan festivalen. Han var tvungen att flyga hem till Staterna för att ta hand om detta. Så tyvärr var vi tvungna att köra hela festivalsommaren enbart med mig, Robert Vigna(gitarr) och Steve Shalaty(trummor). Vi gjorde vårt bästa och det blev som det blev. Vad familjegrejerna handlar är Bills privata angelägenheter, men jag kan gå så långt som att säga att han har haft ett tufft år med en massa personliga saker vilket tillsist gjorde det mycket svårt för honom att ge sig ut på längre turnéer.  Att turnera blev en utmaning och detta hade hängt över hans axel en tid. Han var i konflikt med sig själv och ville verkligen inte lämna Immolation. Han är en del av bandet och har varit så i 16 år. Han är en sådan stor del av bandet så även om vi såg att detta var på intågande hoppades vi in i det sista att han skulle kunna rida ut det som tyngde ned honom. Vi förstod däremot hans situation och stöttade honom i vad han än beslutade att göra. I slutet av dagen var han tyvärr tvungen att kliva av bandet men vi är fortfarande mycket bra vänner. Han är som en bror för oss.

– Vi bad Alex att ansluta sig till bandet eftersom vi har känt honom i ungefär 20-28 år. Han är en nära vän och en fantastisk gitarrist. Han har spelat i tidiga Goreaphobia(1988- 2012) vilket var ett av mina favoritband när jag var yngre. Han har även spelat i Incantation(2007-2014)vilket också är ett av mina favoritband. För att inte glömma hans egna band Ruinous som är helt jävla fantastiska! Du bara måste spana in debutplattan Graves of Ceaseless Death(2016). Utöver det är han en fantastik gitarrist och överlag en snorschysst kille, skrattar Ross innan han fortsätter i en två minuter lång hyllning av bandets senaste medlemstillskott.

I andra intervjuer har du nämnt att låtskrivarprocessen har tagit längre tid än vanligt. Varför?

– I vanliga fall tar processen, från början till slut, bara fyra till fem månader. Oftast handlar det om att vi bara behöver fokusera och ta oss tid för att få ihop något. Vi började arbeta med Atonement i början av 2015 och alla våra planera var satta på att få ut skivan i slutet av samma år. Vi råkade ut för en hel del vägspärrar längst vägen som vi inte var beredda på. Robert hade tre låtar klara i maj men fick idétorka efter det. Vi var tvungna att ta ett steg tillbaka för sådant här har du noll kontroll över. Antingen är inspirationen där eller så är den inte det. Försöker du att forcera det hela skapar du dessutom bara en massa frustration. Efter några månader fann han inspiration och då hoppade han på arbetet igen. Men då lyckades vår trummis Steve bryta ankeln illa, den var av på tre olika ställen. Så han behövde läggas in under kniven och har nu en metallstav i benet och en metallplatta i ankeln. Detta stoppade vår verksamhet i nästan ett helt år eftersom han behövde sex månader av rehabilitering för att lära sig att gå och spela trummor igen. Av oss alla var det han som råkade ut för mest skit under denna period men nu när jag blickar tillbaka på allt så gav det oss mer tid att verkligen jobba på låtarna. Detta är något vi i vanliga fall inte gör eftersom vi alltid arbetar mot deadlines och studiobudgetar. Jag antar att den extra tiden gjorde att vi kunde skapa ett album som alla i bandet var riktigt nöjda med.

Du borde vara nöjd med din sånginsats. Du börjar närma dig 50 (Ross fyllde 47 år i november förra året) och har fortfarande en röst som tycks kunna smula sönder berg. Hur tusan klarar du av att fortfarande bröla med sådan djup röst?

– Jag har ingen aning om varför min röst fortfarande håller än idag. Det är konstigt för massor med människor frågar mig om vilka tekniker jag använder men jag har inget svar. Jag bara gör det jag gör och helt ärligt så slängdes jag bara in i sångarpositionen 1988. Det var aldrig tänkt att jag skulle sköta sången utan det var vår gamla gitarrist Tom Wilkinson(hoppade av bandet 2001) som skulle sköta det. Två veckor före vår allra första konsert så bestämde han sig för att han inte ville sjunga, varvid alla slängde över ansvaret på mig. Jag tänkte att detta var väl fantastiskt, jag som inte ens hade lärt mig att spela bas ordentligt. Plötsligt var jag tvungen att sköta både sång och bas så det var nervpåfrestande. Efter det var jag fast som bandets sångare men jag är rätt så säker på att sjungandet gjorde mig till en bättre basist och vise versa.

– Jag vill att min sång ska vara tung och obehaglig men jag vill samtligt vara så artikulerad att folk hör vad jag säger. Det är viktigt att folk förstår vad vi säger eftersom vi lägger stor eftertänksamhet på texterna. I slutändan gör jag allt jag kan för att leverera något som är grymt och som pressar gränserna, men som ändå är förståeligt. Själva sjungande blir bara lättare och lättare ju mer jag gör det. Om vi kommer hem och har en redig paus mellan två turnéer så blir det till att återstarta sången igen vilket känns en del i stämbanden. Efter några genomsjungningar så vänjer jag mig vid det hela och därefter är allt fina fisken. Sedan får vi inte glömma att jag aldrig någonsin i mitt liv har rökt, vilket jag är säker på har hjälpt mig att behålla rösten som den är. Jag är dessutom så långt ifrån en missbrukare du kan komma och har aldrig varit superintresserad av alkohol.

På tal om lyrik, med en kaosartad värld borde ni ha haft en hel del inspiration till nya skivan.

– Absolut. Vi ser på världen och mänsklighetens alla felsteg som den gjort sedan tidernas begynnelse. Stundom är vi bara en barbarisk djurart med en destruktiv natur. Självfallet generaliserar jag, vi är inte alla på det sättet. Överlag har däremot mänskligheten klantat sig rejält och inte bara skadat sig själva utan även världen i stort. Detta är en ändlös källa av inspiration för oss, speciellt i dagens samhällsklimat. Många extrema tankar och idéer är på uppgång och tiderna är obehagliga. Vi måste också komma ihop att historien är cyklisk. Vi ser en hel del saker som efterliknar det som vi såg i början av 1900-talet före första världskriget. Världsekonomin skakas om och i detta nu har vi den perfekta stormen som viner runt hörnet. Även om jag vet att politikerna är korrupta världen över pratar jag mer utifrån ett amerikanskt perspektiv. Det är fruktansvärt nedslående att ta ett steg bakåt och överblicka allt. Det är sorgligt att vi har kommit så långt på så många fronter men samtidigt tar vi enorma kliv bakåt. Alla dessa krafter som håller folk åtskilda och bitandes efter varandras strupar är frustrerande. Saker som ras, etnicitet, politik, religion och nationalism är krafter som jag tror har placerats ut med vilje för att se till att vi bråkar med varandra. Detta är något som håller krigsindustrin igång så att den går med vinst. Ett annat problem som jag har noterat är den överbelastning av information som vi utsätts för. Internet har gett oss så mycket information och det är fruktansvärt svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Vi berör så många olika ämnen på detta album men de kan alla stuvas in under samma övergripande paraply.

Hur familjär är du med den tyska filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831)som anser att världshistorien alltid pendlar mellan olika extrema ståndpunkter? Han påstår att för varje historisk vändning blir pendelslagen aningens kortare tills de når en gyllene medelväg.

– Det är något jag verkligen håller med om. Historien är inte linjär utan den pendlar hela tiden från det ena extrema till det andra extrema. Ta tillexempel Amerika där vi har två politiska partier, republikaner och demokrater. I verkligheten är de båda däremot två armar med samma kropp. Först har du 4-8 år av extremhögerns politik och sedan har du lika många år av extremvänsterns politik. Men alla spelare som är involverade i detta politiska maktspel, oavsett sida, stuvar de egoistiska fickorna fulla. De representerar alla samma sak men vill ge oss en illusion av att vi kan påverka med våra val och röster. Vilken politik som än förs i den nuvarande cykeln så ges vi bara ett bländverk av förändring innan nästa cykel tar vid. Alla politik är av samma skrot och korn. En vacker dag i framtiden kanske vi hittar en gyllene medelväg men med den nivå av korruption som vi finner inom systemet så är en sådan medelväg många år bort. Hela apparaten är som en bläckfisk med tentakler överallt i både vårt samhälle och våra privata liv. Enda sättet att ändra denna utveckling till det bättre är att få alla med på en och samma skuta och gemensamt säga ifrån. Men åter igen sätter dessa uppdelande krafter grova käppar i hjulet för oss. Jag och bandet har haft ynnesten att få turnera över hela världen och inse att människor är människor vart de än bor och verkar. Men folk kan inte kollektivt sammanstråla för att påverka samhället så länge man hellre slåss mot varandra pågrund av meningsskiljaktigheter. Grunden till förändring finns hos den lilla människan i grupp, men än så länge verkar hon inte ha insett det.

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.