Jag Panzer – Ett nytt Ample Destruction

0

Hårdrockens universum består av två typer av power metal. Den tyska versionen som frodas likt kirskål i rabatterna och den amerikanska versionen som alltid har fått stå i storebror NWOBHMs skugga. Jag Panzer bildades i Colorado Springs 1981 och tog med sin brittiskt inspirerade heavy metal en ledande position inom undergroundscenen med debuten Ample Destruction (1984). Där tog dock första delen av framgångssagan slut och innan grabbarna ens hann få ut skiva nummer två, Dissident Alliance (1994), hade de både hunnit splittras och återförenas. Under återförenad flagga tuffade bandet stadigt vidare i nästan två decennier innan det återigen blev dags att slänga in handduken. År 2011 drabbades bandet av en energipunka efter sitt nionde släpp The Scourge of the Light. En kort time-out, där bandets framtid var ovis, kom tillsist att vändas till seger. Med platta nummer tio, The Deviant Chord, är Jag Panzer tillbaka med en råhet som inte har skymtats sedan tidigt 80-tal.

Hur känns det att ha er comeback inspelad och klar?

– Jag får nog erkänna att skivan faktiskt är en comeback, säger den svenskfödde trummisen Rikard Stjernquist (1987-1988, 1993-2011, 2013 och fram till idag). Samtidigt ser vi inte själva på den på det viset. Vi lämnade aldrig scenen helt och hållet utan kom tillbaka till turnerandet och har spenderat många år på vägarna. Innan det så hade vi en stadig utgivning av skivor men jag antar att förr eller senare kommer man till en punkt där alla inplanerade saker hamnar i vägen för komponerandet. Det är några år sedan vi senast fick ut en platta. Det viktigaste att påpeka är dock att jag finner denna platta väldigt speciell på många olika plan. Det är praktiskt taget första skivan sedan Ample Destruction där Mark Briody (gitarr, keyboard) har skrivit hela plattan. Mark har tidigare delat upp skrivararbetet mellan Chris Broderick (gitarr, 1997-2008) och andra gitarrister som har spelat med oss.  Det är något du kan höra på våra andra skivsläpp. Det finns en klar vibb där du kan fånga upp olika personers kompositörsstil och vad de tog med sig personligen till albumet. Nya skivan The Deviant Chord är Marks eget arbete och har en fokus som jag inte har sett hos bandet på flera år.

Det är intressant att du just nämner Ample Destruction eftersom det var det första jag tänkte på när jag lyssnade igenom skivan.

– Det var aldrig vår intention, men vi ville ta ett kliv bort från vad vi har gjort det senaste decenniet. Skratt. Vi har arbetat med producenten Jim Morris (Circle II Circle, Crimson Glory, Death m.fl.) de senaste 20 åren och fått till sex plattor med honom. Vi har gått vidare med nya skivan, men det var inte så att vi inte gillade att jobba med Jim. Vi kunde bara inte knyta an till varandra längre och då föll allt på plats. Vi bestämde oss för att skaffa en annan producent och valde då John Herrera som jag arbetar med på Ballistics självbetitlade debut från 2003. Jag arbetade även med honom på Benedictums platta Obey (2013).

– Intentionen vara aldrig att göra något vi redan hade gjort utan vi strävade efter att göra något nytt och annorlunda. Men det här visar bara att när du gör vad du verkligen vill så blir det på ett speciellt sätt. Jag gillar att ha det perspektivet. Vi försökte inte göra en ny Ample Destruction men det är kanske det vi lyckades med.

Du säger; ”när du gör vad du verkligen vill”. Ska jag tolka det som att tidigare album har varit något du inte velat göra?

– Nej, inte alls! Vi har alltid gjort vad vi vill göra och vi har aldrig känt ett tvång att göra något annat. Jag tänker vara väldigt frispråkig och ärlig mot dig. Vår relation med Jim var den av en sjätte roll i bandet där han producerade och mixade album åt oss. Så vad vi fick var en kompromiss av vad vi och han verkligen ville. Om du lyssnar på de album vi släppte via Century Media (sex album mellan åren 1997-2004) så hör man att Jim fick till en ljudbild som är väldigt flott, stor och grandios. Det du förlorar med den ljudbilden är den uppriktiga ”in your face”-tonen som Ample Destruction hade. Känslan på den skivan är att du sitter i samma rum och att bandet spelar runt omkring dig. Det är inte överproducerat utan snarare mer framfusigt.

– Det intressanta är att när vi påbörjade detta projekt så var det just det som vår nya producent John var ute efter. Han ville göra något som reflekterade det vi gjorde på scenen när vi var ute och spelade. Det skulle vara som att vi står där framför folk och spelar. Snarare det än trummor som får ta en bakgrundsposition i någon form av oratorium med en massa reverb. Jim gör den typen av produktion jättebra men att skaffa oss en ny producent har fört oss tillbaka till en råare stil.

Så ni plockar in nytt blod i mixen och ändå lyckas ni på något vis sluta cirkeln till era fornstora dagar?

– Ränderna sitter alltid i även om vi aldrig försökte ändra på dem. Är du sann mot dig själv och gör vad du vill göra så reflekteras det i utfallet. Vi prövade så många nya saker och nu kommer jag till det riktigt roliga, många som har hört delar av nya materialet tror att mina trummor är triggade och samplade. Det kunde inte vara längre från sanningen. Jag förstår att folk tror det när budgetar är som budgetar är och studioinspelningar kostar skjortan. Många band har inte råd med längre sessioner så därför spelar de in i repan med sin egen utrustning för att sedan gå in i studion och ersätta inspelningen med samplade trummor. Vad du får är ett mer klart trumset men samtidigt något som är väldigt kallt. Det saknar värmen av ett riktigt trumset.

– Jag gick heller inte in efteråt och fixade till trummorna. Det finns misstag på skivan som jag kan peka ut och specifikt lät vara kvar eftersom jag ville spela in detta så som man gjorde förr. Förr kunde inte en trummis komma in i studion, spela några stycken och sedan klippa ihop det till en helhet. Du var tvungen att spela låten från början till slut. Min attityd när jag gav mig på detta var att jag spelade varje sång tre till fyra gånger och sedan gick jag vidare till nästan. Jag satte trummorna på kanske en och en halv dag. Därefter plockade jag ut den bästa tagningen och det var den som hamnade på slutproduktionen. Trots småknas var jag och producenten överens om att vi skulle låta dem vara kvar på skivan. Det är det som gör skivan unik och det är vad många album saknar idag. Folk går tillbaka och petar i allt för att göra det perfekt.

– Jag tror att det var den energin som gjorde att plattan blev som den blev. Vi måste vara ärliga här. När du är ung, smärtare och snyggare så har du en helt annan energi. Med åldern tenderar du att tappa den. Denna återvunna energi sätter tonen för hela plattan och jag känner att mitt trumspel var fyllt av energi och inspiration. Men jag ska ändå påpeka att det knappast var en dans på rosor att spela in detta. Gitarristen Joey Tafolla (1984-1986, 1995-1997, 2013 till idag) miste sin mamma vilket försköt vårt schema. Det var även andra saker som kom att fördröja processen, men om en uppgift är för lätt så försöker du inte tillräckligt hårt.

Ja, det låter verkligen som att ni har fått tillbaka energin vilken måste vara en skön omställning från hur det var i bandet runt 2011.

– Det är lite smått skrämmande att säga, men jag är den nya snubben i bandet och jag har ändå varit med i Jag Panzer i 31 år. Resten av gänget har känt varandra antingen sedan debuten eller ännu tidigare när de fortfarande gick i skolan. Vi har gått igenom mycket tillsammans och att ha en relation med människor under sådan lång tid är inte alltid lätt. Vi har haft andra medlemmar men i slutändan har vi alla sammanstrålat igen. Vänskapen är som ett giftermål och ibland går man inte ihop med varandra. Detta hände precis innan vi släppte The Scourge of the Light, vilket var synd eftersom jag tycker det är en stark platta som förtjänade något bättre. Det blev en abort på grund av att gitarristen som vi hade då, Christian Lasegue, bestämde sig för att lämna och i processen fick han även med sig vår sångare Harry Conklin (1981-1985-1995-2011, 2013 till idag). Harry bestämde sig för att göra andra saker och kvar stod jag, Mark och John. Där och då bestämde vi oss för att behålla kontakten, fortsätta att komponera, prata med potentiella ersättare men vi kände också att det här inte var kärnan av bandet så länge som Harry inte sjöng med oss. Vi ville inte gå vidare så vi tog ett steg tillbaka och plötsligt ville Harry komma tillbaka.

Skivan innehåller en cover på den gamla irländska balladen Foggy Dew, varför?

Mark har irländskt ursprung och när han var ett barn så brukade hans far gå runt och sjunga på melodin och berätta historien om Foggy Dew. Mark har alltid trott att han kan göra om den till en heavy metal sång och han har alltid vetat hur han skulle strukturera den. Han har skjutit upp det och fortsatt att skjuta upp det. Sedan fick han en blixt från klar himmel och bestämde sig för att denna gång skulle han göra den.  Det är häftigt för Mark har släktskapet, historierna och hans band med Irland är väldigt viktigt för honom.

På tal om anknytningar till Europa. Du är själv född i Sverige, så vad är din historia?

– Jag föddes i Danderyd och besökte Sverige för två år sedan då jag behövde ett nytt pass. För att få ett nytt svenskt pass i USA måste man besöka svenska ambassaden eller flyga hem till Sverige. Så jag spenderade några dagar i Täby och Danderyd och åkte in till Stockholm varje dag för att jag vill gå runt och käka korv. Jag älskar Sverige och det är tråkigt att Jag Panzer inte har haft chansen att spela hos er. Det hade varit så jädrans kul för mig för jag har en hel del av släkten i Sverige.

– Jag föddes 1968 och bodde i Danderyd tills jag var sex år gammal. Därefter flyttade jag till USA och Dallas, Texas av alla platser. Jag trodde att det skulle vara indianer och cowboys överallt men det var inte det. Så jag var lite besviken när jag kom till Dallas. Jag har bott i USA nästan hela mitt liv men jag har varit tillbaka i Sverige några gånger. Jag bodde där i ett år på 80-talet så jag är svensk och har svenskt pass. Jag vill inte vara en amerikan utan jag har ett Green Card (kort för att få jobba i USA) och det är okej med mig. När jag har turnerat med In Flames och Hammerfall så är de alltid fascinerade eftersom jag är den svenska snubben som spenderat större delen av livet i USA men som fortfarande är svensk till sinnet.

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.