Jay Smith – King of man

0

När Jay Smith klev in i rampljuset kändes det som man redan hört honom. Han har ju en väldigt amerikansk 90-tals svulstig, kraftig rockstämma som alltså är riktigt riktigt RIKTIGT bra!

-Därför blev jag lite ledsen när han säger i intervjuer och annat att han vet att han har det soundet och försöker styra undan det… Varför då? Varför ändra på något som funkar?

Nå, iallafall så vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig när ’King of man’ skulle komma (kanske någonstans att jag önskade mig en fortsättning av Slipknot’s ’Volume 3 – the subliminal verses’ men önska är gratis!).

Men… Detta är alltså INTE metal eller ens nära, var tvungen få ut den varningen först och främst…

130405_Jay_KOM_grun_926622v530x800Vad är det då? Blues enligt vad Jay själv har sagt i intervjuer, ’storbandsjazzblues’ om ni frågar mig.
Hur låter det då? Ja, om man gillar lite åt rockhållet, blueshållet och jazzhållet då finner man ett helt okej album, jag upptäckte själv efter några lyssningar att låtarna och skivan växer. Jag själv fastnade för några låtar, och självklart hans röst som man inte kan annat än älska!
Men här har du de första intrycken nerklottrade av låtarna lite snabbt: (Om det finns något superduperhardcore fan av Jay därute som gör sig redo att kavla upp ärmarna och skriva klagomejl på mina textanalyser: strunta i det! När jag hör en låt lyssnar jag allt som oftast först och främst på låten sen i mån av hörbarhet på texten, text är viktigt i en låt, men ändå i min uppfattning sekundär till själva musiken), nu kör vi!

1. The Blues – Moget sound möter Pearl Jam, alltså en stomme av renaste blues med vandringar in i grungen. ”Can’t get you out of my mind” är väl så mycket blues det kan bli i en text? 8/10.

2. Women – Nästan lite ZZ-top-doftande låt som stökar till sig i ljudet. Ungefär som att de röjer i studion så mycket att ingen tänker på nivåinställningarna vilket gör att man inte hör sången ordentligt, irriterande! 3/10.

3. Keeps me alive – Fioler, cello, blåsorkester och kör men ändå försiktigt storslaget. Lätt återhållsamt, tänk pianolounge underhållning. 6av10.

4. King of man – Titelspåret, symfonisk, teatralisk uppbyggnad av låten. Det känns som att han berättar en historia som rullas ut som en film. Lite 70-tals flummig och med ett givet Hammondorgel solo! 8/10.

5. Cowboys from hell – En balladcover på PanterasCowboys from hell’. Jay ska ha ett + för idén men ett – för att man blir sugen på att slå på orginalet som krossar denna version. Men en kul och bra idé som sagt! 6/10.

6. Sanctuary – Är en mer påklädd (mer instrument) syster eller bror till låten ”Sanctuary revisited” men grabbar inte tag i en på riktigt samma sätt. 4/10.

7. Keep your troubles at bay – Nästan jazzig, känns som New Orleans 30-tal.  6/10.

8. Ode to death (Little sister) – Storbandsjazzig, upbeat sång men den kändes aningen slätstruken. 4/10.

9. Tramp of love – Skön, nästan lite rockig. Skönt driv som gör att man blir glad av den! Texten avhandlar säkert hemskheter men musiken är positiv!! 6/10.

10. Evil I might be – Hammondorgel och ett rockigt komp med naken sång i verserna och power i refrängerna, riktigt skön refräng. Varför var inte detta förstasingeln? Helt klart en låt som fastnar som en favorit! 9/10.

11. Worries won’t bring it back – En cool krypare, nästan lite bilåkarlåt med en 57;as Cheva efter landsväg. 6/10.

12. Sanctuary revisited – En halvnaken ballad där han får sträcka på sina sköna röst muskler och låten slutas passande med orden ”to the end”. 7/10.

Bra jobbat Jay Smith, du lyckas bland annat att få en 19årig brud att bredda sin musiksmak till att bli intresserad av Blues och Jazz, var la min bonusfarsa sina gamla LP skivor nånstans?
Du lyckades även visa att din röst passar till lite olika musikgenrer!

Bäst: Jay släpper äntligen nytt material!
Sämst: Att det inte var lite mer åt rock/metal hållet.
Betyg: 7/10.

About Author