Jinjer, Soilwork, Amorphis- Klubben, Fryshuset Stockholm

0

Datum: 2019-01-15
En utsåld spelning på Klubben är ett sällsynt fenomen. när namn som Jinjer, Soilwork och Amorphis anonseras. Då samlas flera hundratals hårdrockare för att lyfta hornen högt och beskåda spelningen både inne i och utanför lokalens dörrar.


Jinjer
Den som förväntar sig en kopia av Alissa White-Glutz begår ett stort misstag när Tatiana Shmailyuk (sång) växlar mellan förförisk stämma och att growla som om livet stod på spel. Det är med rytmiskt samspel och höga hopp som bandet fångar publiken. Konstellationen beväpnar sig med rent mangel och energin från fansen och bjuder på en rejäl kick signerad groove metal. De instrumentala partierna tar allt större plats för att sedan långsamt byggas upp till ett klimax. Tilläggas kan är att det blir aggressivt och ärligt när basens skitiga sound möter riffens finess. Låtarna betas av i ett alldeles för högt tempo utan att sakna spelglädjen. Tiden som förband är kort och Jinjer sparar inte på krutet under sin stund i rampljuset. När Sit Stay Roll Over ramar in slutet på spelningen, som både är stabil och fruktansvärt väloljad, ökar behovet av ytterligare en fix ren groove metal.

Betyg: 8/10


Soilwork
Med tjugo år i ryggen är Soilwork knappast nybörjare och senaste albumet Verkligheten har gett en välbehövlig nytändning. Melodisk groove metal kan stinka av årtiondes användning eller dofta rosor. När Björn ”Speed” Strid (sång) är med i leken uteblir halvmesyrerna och growlandet är fläckfritt. Även när han sjunger rent så följs de melodiska riffen upp med ett material som är som en godispåse med Malaco Gott och Blandat. Bastian Thusgaard bankar skiten ut trummorna och tryckvågorna pressas till max när gitarristerna Sylvain Coudret och David Andersson fyller upp det lilla tomrum som lämnats kvar. Mot slutet är publiken, som kastat sig in i diverse moshpits, lika svettiga och tömda på energi som musikerna.

Betyg: 7/10


Amorphis
Det blir ett kärt återseende denna kväll för de fans som följt Amorphis sedan starten. Basisten Olli-Pekka Laine må ha varit frånvarande ett antal år, men det är inget som märks. Deras progressiva extremmetal med inslag av finska folkmelodier varierar mellan höga explosioner och lugnare vaggvisor. Tomi Joutsen (sång) lever sig in i musiken och varje gest känns välplacerad samtidigt som varje ton prickas. Övergången från strupsång till lockande rensång sker naturligt. Gitarristen Esa Holopainen låter gång på gång fingerdansen skaka om trumhinnan och under Sky Is Mine smattrar det likt  fyrverkerier med dubbel dos krut i. När slutet kommer är stämningen på topp och det är rent sadistiskt av bandet att inte spela fler låtar för sina svältfödda fans.

Betyg: 10/10

Foto: Pelle Jansson

Text: Disa Ekvall

About Author