Karmanjakah – Kaos, overklighet och hjärnans brus

0

2016 släppte Karmanjakah sin självbetitlade debut EP och tog sitt första steg ut i den hårda musikbranschen. Med en stadig kikare i händerna utforskar bandet toner och textförfattning bortom halvdana kärleksförklaringar och annat gnabb. Med gömda budskap och en originell ljudbild är det svårt att inte bli nyfiken kring bandets tankegångar och egna parallella värld. Sångaren Jonas Lundquist och gitarristen Viggo Örsan menar att det finns mycket att hämta genom att lägga förnuftet på hyllan en stund.

Vilka musikaliska influenser har ni byggt er egen ton på? Är det endast progressiv metal eller finns det andra genres ni finner intressanta och inspirerande?

Viggo: Det finns en gemensam nämnare för oss allihop och det är att vi gillar olika typer av metal. Men utanför det så lyssnar vi på väldigt många olika genres. Vi är inte sådana som konstant lyssnar på metal hela tiden utan det blir lite vad som helst. Ursprungligen så har flera av våra medlemmar en bakgrund i hip-hop, jazz och rock, som vi ofta kommer tillbaka till det när vi lyssnar på musik. Jag tror för min egen del att mitt sätt att se på musikskrivandet inom metal öppnade upp sig rejält när jag började lyssna mer på andra genres. Att bli mer inspirerad av själva musikskapandet gjorde att mina låtidéer till Karmanjakah blev mer unika och spännande. Annars blir det lätt att jag lyssnar på nått annat metalband och tänker: ”jag borde skriva ett liknande riff som det här”, vilket inte alltid leder till något nytt. För min egen del så skriver jag iallafall bättre låtar om jag lyssnar på en popartist innan jag ska sätta mig och skriva, än om jag skulle lyssna på Meshuggah.

Hur kom namnet Karmanjakah till?

Jonas: Jag och Viggo hade skrivit musik sjukt länge innan vi kom på att vi ville starta ett band. Vi ville först bara göra låtar, men sen insåg vi att vi ville producera och släppa en EP, och då måste man ha ett namn. Länge hade vi bestämt att vi skulle heta Traveler, men insåg att det låter lite generiskt och att det redan finns flera band med det namnet. Bröderna Lejonhjärta är nostalgiskt för mig så vi satt och funderade på Nangijala, Nangilima och så vidare, men det var också upptaget. Till sist tänkte vi på Karmanjaka, som är stället som Tengil hänger i. Vi tyckte också att det passade musiken, hårt men vackert. Vi la till ett H för att göra det lite fetare och för att det skulle bli lättare att googla.

2016 släppte ni er självbetitlade EP-debut. Vad var syftet med den? Både budskapsmässigt och för er som ett nystartat band?

Jonas: Det fanns inget särskilt syfte. Jag tror att både jag och Viggo skapar musik för att det måste finnas. Musik som vi inte tycker finns, eller musik som det inte finns nog utav på ett eller annat sätt. Även om låtarna har relativt konkreta textmässiga budskap så ser jag det mer som ett ornament på ett fundament. Musik är ett sätt att säga saker på som man inte kan uttala i bild eller ord. Så man kanske kan säga att vår EP är en prolog till en outsäglig berättelse.

Låten Proposals text verkar förslå att man ska försöka se världen ifrån utsidan. Att inte stanna innanför väggarna av förnuft och tänka utanför ramarna. Hur går ni till väga för att sätta ord på det ni tänker?

Jonas: Jag gillar att skriva abstrakt med mycket metaforer och allegorier. Proposal för mig handlar om att även om förnuft och sundhet är viktigt för att man ska fungera som människa i samhället, så finns det mycket att hämta i kaos, overklighet och hjärnans brus. Jag skulle kunna säga att Proposal bara handlar om att sluta ögonen och tänka tankar. Men för att ge utrymme för tolkning så abstraherar jag det.

Många av era texter handlar om identitet, utforskande, patriarkat, relationer och utveckling. Vart hittar ni inspirationen till detta?

Jonas: Det är saker som jag funderar extremt mycket på och oroar mig över i livet. Jag antar att inspirationen kommer från mina egna upplevelser och vad jag pratar om med mina nära och kära. Generellt säger min familj och vänner väldigt mycket smarta saker som blir en inspirationskälla. Jag tror att jag sedan skriver om det för att jag vill utreda och forska i det. Mycket för min egen skull men även för att det kanske kan vara till hjälp för andra.

Vart någonstans står ni i dessa frågor? 

Jonas: Vi tycker att det är sjukt viktiga saker att prata om, speciellt i en genre där det känns som att många av de ämnena inte behandlas. Patriarkat och jämställdhet till exempel. Metal, och kanske framför allt progressiv metal, är som bekant en väldigt mansdominerad genre. Vi ser ett tillfälle att tala med andra män i ett försök att öka medvetenheten om att vi män har privilegier. Det är inte kvinnor som är ansvariga för att mäns våld, diskriminering och orättvisa mot andra ska upphöra. Jag upplever även att det fortfarande i vissa sammanhang finns en väldigt grabbig kultur inom metalvärlden som tar sig uttryck i sexistiska albumomslag, nedtystning av kvinnliga musiker och diskriminerande kommentarer på sociala medier. Vi vill rätta till det. Vi är heller inte perfekta, Karmanjakah består bara av män just nu. Men vi försöker så gott vi kan utifrån hur situationen ser ut och involvera icke-män i Karmanjakah på olika sätt.

Är detta ämnen ni gärna diskuterar i verkliga livet också?

Jonas: Absolut! Vi pratar en del om det i bandet och även med vänner.

Samtliga fem låtars texter kräver en funderare för att klura ut budskap och handling. Är det ett knep ni använder för att särskilja er från andra band eller handlar det om att få utlopp för era egna tankar?

Jonas: Det är lite win-win för mig och för det jag skriver. Jag får utlopp för mina tankar och jag inbillar mig att lyssnare får utrymme att tolka en text och göra det till sin egen. Jag gillar när det inte är glasklart vad något handlar om. Även om det kanske kan verka flummigt och världsfrånvänt kan ändå en antydan resonera i mig och jag kan anpassa det till något som är relevant för mig.

About Author