Krönika: Muskelrock, av och för nördar

0

_DSC0051Muskelrock. Den lilla festivalen med det stora hjärtat, sägs det. Just av den anledningen känner jag att jag kanske kan orka med hela tre dagar bland tusen andra personer. Jag bestämmer mig för att försöka, trots de över fyrtio milen till Alvesta från min hemort. Tidigare besök på den svenska festivalarenan har satt sina spår med social utmattning, spöregn och trött festivalmat. Ibland även en så pass salig blandning besökare att lägerbildning och bråk uppstått. Innan mitt första Muskelrockbesök i fjol hade jag inga höga förväntningar då tidigare festivalanekdoter satt sina spår.

Spöregn var ett faktum, men resten av komponenterna uteblev. Därför kan jag, glatt överraskad, avslöja att det i år är strålande sol varje dag. Folk som förra året kröp in i sina husbilar vaknar till liv och stämningen är på topp. Mycket på grund av den homogena kultur festivalen drar till sig. Människor tycks vara där för att de helt enkelt gillar hårdrock. Ingenstans syns de huliganer jag skymtat på tidigare festivaler och ingenstans är det tuppfäktning eller gängindelning.

Trots att festivalen rullat på varje år sedan 2009 tycks kvoten vara fylld och biljetterna säljer aldrig riktigt slut trots begränsat antal. Hit flockas de riktiga nördarna, de som sökte sig vidare från de större festivalernas dragplåster så som Mötley Crüe och Iron Maiden. Folk som dyrkar mindre kända band med samma passion. Just i år är det Japan-tema; Sabbat och Metalucifer. Frontmannen i bägge banden, Gezolucifer, stegar runt på camping och festivalområde. Småpratar med besökarna och bjuder en vän på choklad innan han river av två storslagna shower för en storögd publik. Fördelen med att vara om ens tusen personer på festivalområdet är att en aldrig behöver ge upp eller lämna en konsert för att en helt enkelt står för långt från scenen för att ens höra ordentligt. En mentalitet som tillåter banden att bo på samma camping som besökarna. Jag finner mig flera gånger i samma camp hos bandet som just spelat och på Muskelrock har jag äntligen förstått det som tycks ha varit självklart för andra besökare. Jag orkar hela vägen och kan faktiskt känna mig inkluderad. Muskelrock känns som en once a year, snarare än once a lifetime-festival. Jag vet vad jag kan förvänta mig, både av de bokade banden och av besökarna. Gränsen mellan dem är hårfin.

Text: Andréa Hillgren
Foto: Jolle Ingbrand

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.