Krönika: Självklart vill jag ha min hårdrock mainstream

0

Kaffekoppen står härligt varm bredvid tantpelargonen, vinden smeker de håriga benen och svalorna drillar i kapp till Freddie Mercury när han valsar sig igenom Innuendo som om det vore en söndagspromenad. Semestern är här, balkongen är inredd och när de psykedeliska färgerna snurrar som mäktigast i musikvideon slår det mig att det här hade jag aldrig haft om inte Queen en gång i tiden tagit steget upp från obskyrt småband till gigantiska arenaikoner. Men vänta nu…! Får man verkligen tycka sådana icke-true saker? Får man verkligen gilla de mainstreama banden? Har jag, precis som de musiker jag älskar, sålt ut för att kastas ut i den kalla periferin där sådana som jag, svikare av äkta metal och hårdrock, förtjänar att förpassas. Har jag, ve och fasa, blivit en Svenssonrockare som bara lyssnar på Iron Maidens tio största hits och som inte kan inleda min vardag utan att Bandit Rock rullar i bakgrunden? Med en insikt så tung att den känns som en betongslägga i magen har jag kommit till insikten att jag nu måste bränna min vinylsamling och dagligen klä mig i en Sabaton-tröja.

Nä, så illa är det inte. Men visst får det en att tänka till? Det är så ofta jag hör hårdrockare gnälla om att deras band har sålt ut bara för att de nu har uppgraderat sig från kvarterskrogen till en förbandsakt åt Judas Priest. Det är lite som att många inte klarar av att bära det där ashäftiga tygmärket på sin väst om det inte är som så att bandet i fråga enbart har släppt tre limiterade kassetter och hakar sig runt på minimala rysska torrentsidor. Samtidigt glömmer vi bort att några av hårdrockens mest fantastiska verk och nationalsånger inte ens hade kunnat produceras i sin slutgiltiga version om inte bandet till sist gått från underjorden till att sälja några extra plattor till den ordinarie medborgaren. Vart hade Judas Priest, Metallica, Queen, Iron Maiden och Saxon varit idag om inte din farmor åtminstone kände igen Eddie eller förfasade sig över de där “ohyggliga” skriken i Painkiller? Vad för bakgårdskrogar hade Behemoth, Slayer, Venom och Motörhead fått hålla sig till om inte den gemene massan insåg att banden förtjänar att spela på de större scenerna på Sweden Rock Festival? 

Ja, det är väl tråkigt att man idag inte längre får vara unik i sin musiksmak. Allt går att hitta, allt går att sprida och idag har hårdrocken lyckats med något som den har slagits för i decennier. Den är accepterad, vanlig, inbjuden i finrummet och har samma anseende som vilken annan genre som helst. Åtminstone i Sverige och till och med black metal. Välkommen in och varsågod att stanna. Hårdrock är och kommer förmodligen dessutom att förbli mainstream, för sin egen överlevnads skull. Det är nämligen så arrangörer och musiker överlever. Utan pengar från de “normala” lyssnarna kommer genren att dö ut även om det är jobbigt att inse att till och med ens lillasyskon kan tralla med i King Diamonds Abigale

Det är också i denna veva vi måste inse att hårdrocken är beroende av att hela musiksverige överlever en sådan katastrof som Corona. Vi är inte en fristående del utan en del av den svenska kulturen. Vi är beroende av att stötta andra genom att rösta så att kulturbidragen bevaras. Vi är beroende av att stötta andra genom att rösta så att studieförbunden kan fortsätta sin verksamhet. Vi är beroende av att stötta och rösta så att spelställen inte rivs. Och vi är beroende av att erbjuda en öppen miljö så att nya hårdrockare kan känna sig välkomna. Utan nytt blod, ingen fortsatt musik. Utan samarbete, ingen fortsatt livescen. Vi kan inte fortsätta att stå som grindvakter till vår egen undergång och mota bort alla som inte passar in i våra snäva mallar.

Så ja, jag vill ha min hårdrock mainstream. Jag vill att musiker och arrangörer ska kunna jobba med detta på heltid vilket också betyder att man måste öka på sina köpare. Det är resultatet av den kapitalistiska värld vi lever i. Kanske inte hela tiden, men så mycket som behövs för att nästa och nästa generation ska kunna njuta av musiken vi alla älskar. Det är dags att än gång för alla, i dessa hårda tider, begrava den “sanna hårdrockaren” och ge plats åt en ny uppdaterad version. En ny kämpe för allas välkomnande som väljer att slåss på en enad front med andra aktörer utanför hårdrocken. Fantomen är död, länge leve den nya Fantomen.

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.