Live: Unisonic på Skogsröjet, Rejmyre

0

Live: Unisonic på Skogsröjet, Rejmyre

11/8-2012


En av höjdpunkterna på årets upplaga av Skogsröjet är utan tvekan Unisonic med Michael Kiske och Kai Hansen i spetsen. När bandet kliver ut på scenen och låten Unisonic körs igång är publiken genast med på noterna och vrålar ut sin glädje. Större delen av publiken klappar och sjunger med och Michael Kiske skålar glatt med oss.


Han undrar om vi mår bra och berättar om sin speciella relation med Sverige. Spelningen med UnisonicSweden Rock Festival 2010 var nämligen första gången på sjutton år som han stod på en så pass stor scen, säger han och får ett glatt jubel av åskådarna.


Bandet spelar King For A Day och I’ve Tried. Kai Hansen och Mandy Meyer turas om att spela gitarrsolon i låtarna och Kai Hansen får nästan för lite plats. Man förväntar sig ändå att han ska höras lite mer. Det låter hur som helst fantastiskt bra och lyckan blir total under Michael Kiskes skrik i Over The Rainbow. March Of Time, Star Rider och We Rise är också guldkorn som vi får njuta av och headbanga till.

Michael Kiske utnyttjar hela scenen när han sjunger. Under lugnare partier sätter han sig ner på scenkanten och under något längre gitarrsolo ställer han sig vid sidan av scenen och pratar med någon. Han är duktig på att ha kontakt med publiken och man får känslan av att det är sina goda vänner man står och tittar på. Även fast scenen och publiken är så pass stora känns det intimt på något sätt.


Denna timme av mysande och headbangande tillsammans med Unisonic avslutas (inte helt oväntat) med I Want Out, som jag har hört tre gånger den här sommaren med Gamma Ray. (Kai Hansen har föröljt mig den här sommaren). Michael Kiskes röst låter fruktansvärt bra och blandningen av Unisonic– och Helloween-låtar är rätt perfekt enligt mig. Många ser mest fram emot Helloween-låtarna och någon i publiken ropar efter Gamma Ray, men alla verkar vara överrens om att Unisonic gör en klockren spelning.


Bandet verkar själva vara nöjda med kvällen (eller nästan-kvällen, som Michael Kiske påpekar. Det är trots allt fortfarande ljust ute). Publikens högljudda vrål när bandet ställer upp sig på scenen för att tacka oss är fyllt av kärlek och beundran. Kom snart tillbaka till Sverige grabbar!


Bäst: Michael Kiskes fantastiska röst.

Sämst: Kanske att Kai Hansens gitarr hördes lite för lite.

Betyg: 8/10


Text: Annelie Tottie

Foto: Dave

About Author