Liverecensioner från fredagen på Getaway Rock Festival

0



LIVE: Meshuggah på Getaway Rock Festival, Gävle


6/7-2012


Dag två på Getaway Rock Festival bjuder bland annat på MeshuggahBlue Stage på eftermiddagen. Det är hyfsat mycket folk framför scenen men många har valt att stå i öltältet precis bredvid scenen och njuta av musiken med en kall bärs.


Moshpiten är igång från första början och bevisar att det minsann finns folk i publiken som är oerhört pigga och glada. Resten av publiken är lite seg, vilket är konstigt med tanke på vilken grymt hård musik som spelas.


Thomas Haake kan vara en av världens allra bästa batterister och slår hårt bakom trumsetet. Jens Kidman tittar uppfordrande ut över publiken och får folk att headbanga och vifta med djävulshornen i takt medan Fredrik Thordendal, Mårten Hagström och Dick Lövgren spelar och headbangar. Det händer inte så mycket mer på scenen och det är sparsamt med mellansnacket. Jens Kidman tackar oss någon gång då och då och påpekar under en snabb ”torka svetten/dricka öl”-paus att vi är väldigt tysta idag.


Ju längre spelningen går, desto mer energisk blir i alla fall publiken. Varenda låt kommer som en käftsmäll och dånar ut över området med sådan kraft att jag vill tacka Getaway Rock Festival för att de är festivalen som har överlägset bäst ljud hittills i sommar. Meshuggah får helt klart tummen upp av mig. Den enda nackdelen är att de slutade spela fem minuter för tidigt.


Bäst: Att äntligen få uppleva en spelning där man får den här ordentliga ”käftsmällen” av musiken som jag har längtat efter hela sommaren.

Sämst: Att någon i moshpiten kastade upp massa grus hela tiden som regnade ner över oss andra.

Betyg: 8/10


LIVE: Ministry på Getaway Rock Festival, Gävle


6/7-2012


Ministry spelade på Blue Stage på fredagen, den näst största scenen på årets upplaga av Getaway Rock Festival. Det verkar vara ordentlig fest på scenen eftersom sångaren Al Jourgensen sveper öl efter öl mellan låtarna. Hans scennärvaro är fantastisk och det är väldigt underhållande att bara titta på hur han rör sig.


Ljudet är lite skrälligt om man inte står på rätt ställe, annars är det lugnt (jag provade mig fram lite). Trots att publiken inte är så stor (har alla börjat köa till Manowar redan eller?) så är det riktigt ösigt. Jag vet inte om det är allt kaffe eller den tunga, snabba, industriella hårdrocken som gör att jag har så svårt att stå still.


De kör 99 Percenters och trummisen Aaron Rossi bankar skiten ur trummorna. Basen är på hög volym, vilket jag verkligen uppskattar. Även fast Al Jourgensen glatt pratar om att ”Sweden is rocking this time, it doesn’t get any better than this” mellan låtarna upplever jag snarare det som att publiken är lite gles. Många kommer och går men inte lika många stannar kvar under hela spelningen. De riktiga fansen är dock på plats och röjer ordentligt.


Al Jourgensen fortsätter att svepa öl och dominera på scenen. De kör nya låten Relapse från skivan med samma namn som släpptes i år och den uppskattas av publiken. När nästan en timme har gått säger Al Jourgensen att de nu måste köra sista låten (”too bad we have a curfew, otherwise we would have played all night if you wanted us to”) och Thieves får igång publiken ordentligt här på slutet.

Återigen vill jag tacka Getaway Rock Festival för den perfekta ljudvolymen. Jag går från spelningen med basen fortfarande dunkande i bröstet och lock för öronen (som man ska ha om man är oansvarig och inte använder öronproppar).


Bäst: Al Jourgensens scennärvaro.

Sämst: De extremt berusade karlarna som kommer fram och vill läsa mina anteckningar och ta på mitt hår hela tiden…

Betyg: 8/10


LIVE: Manowar på Getaway Rock Festival, Gävle


6/7-2012


På fredagen var det även dags för bandet som de flesta festivalbesökarna kommit för att se. Manowar headlinade på största scenen, Green Stage, inför den största publiken på hela festivalen. Det är många år sedan de har spelat på en festival i Sverige men nu har de äntligen återvänt.


Den enorma folksamlingen som står framför scenen och gör Sign Of the Hammer och ropar efter Manowar får vänta ungefär tio minuter längre än vad det stod på spelschemat. Sedan hör vi en röst som säger ”All Hail Manowar”, ett brutalt stort jubel dånar över Getaway(hela Gävle?), backdropen släpps ner och bandet kliver ut på scenen.


Hela kvällen har jag känt av energin från Manowar-fansen som har längtat oerhört mycket efter detta. Under första låten, Manowar, är publiken överlycklig. De kör vidare med Gates Of Valhalla efter att ha gjort Sign Of the Hammer med åskådarna som glatt hakar på. Ljudet är inte perfekt (konstigt nog är det lite lågt, trots att Manowar är kända som världens mest högljudda band) men Eric Adams sång låter riktigt bra hittills och bandet verkar vara på lika bra humör som publiken.

Vi får uthärda en hel massa gitarr- och bassolon under denna spelning och det blir lite tråkigt och enformigt efter en stund. Fighting The World och Brothers Of Metal låter i alla fall riktigt bra och publiken älskar läget just nu.


Joey DeMaio frågar innan The Gods Made Heavy Metal om det finns någon i publiken som kan spela gitarr. En kille får komma upp på scenen, ta på sig en Manowar-tröja och spela ett litet solo. Hans lycka måste ha varit total när bandmedlemmarna hoppar in en efter en och spelar med honom. En tjej får också komma upp på scenen och dansa och peppa killen på gitarr. De får alltså vara med på scenen och spela, sjunga och dansa under hela låten. Det bästa av allt måste nog ha varit att killen tydligen fick behålla gitarren (enligt Joey DeMaio fick han behålla tjejen också, men hon verkade inte riktigt vara överrens med dem om detta). Eric Adams drabbas av ett skrattanfall under låten och kan inte riktigt sjunga alla ord, men det är underhållande att titta på.


Efter denna lilla avstickare från det vanliga kör de vidare med Hand Of Doom, King Of Kings och Sting Of The Bumblebee innan Joey DeMaio håller ett tal på svenska. Han måste ha övat länge på detta eftersom han pratar i flera minuter på rätt bra svenska om hur mycket de älskar oss vikingar i Sverige och att inget kan stoppa deras fans. Efter detta fina tal får vi njuta av Warriors Of The World och även om Eric Adams inte tar i för kung och fosterland i denna låt är det helt klart en av spelningens bästa. Det är otroligt mäktigt att höra så många Manowar-fans stå och försöka överrösta bandet i denna fina stund.


Efter den spelas Hail And Kill och Manowar tackar oss för ikväll. Publiken står kvar och skriker och vill ha mer. Efter några minuter kommer de tillbaka in på scenen och köra vidare. Det blir otroligt långdraget med alla milslånga gitarrsolon och vid det här laget har jag blivit rätt uttråkad. De avslutar storslaget med fyrverkerier och jag inser att de har spelat nästan en halvtimme för länge och vi som står kvar har missat hela Dying Fetus (som vi egentligen skulle ha hunnit se också).


Manowar är inte direkt kända för att göra korta spelningar och det fick vi uppleva även idag. Hade de minskat lite på alla gitarr- och bassolon hade spelningen känts lite roligare och hade de höjt ljudet hade den blivit mycket mäktigare och levt upp mer till mina förväntningar. De har i alla fall riktigt kul på scenen och det är nöjda fans som lämnar området när det väl är slut.


Bäst: Att Joey DeMaio verkligen fick oss att förstå hur mycket de älskar Sverige.

Sämst: Den oändligt långa speltiden som fylldes upp med massa gitarrsolon…

Betyg: 7/10


Text: Annelie Tottie

Foto: Dave och Emma Morén

About Author