Motörhead – Aftershock

0

motorhead_aftershock_cover_300dpi_130828”Motörhead is not simply a band, it’s a genre”
Det är den statusen denna trio, de tre vise männen, har fått sedan debutalbumet kom 1977. Aftershock är det 21 albumet i ordningen och förvänta dig inga överraskningar, förvänta dig bara Motörhead – hur du nu vill tolka det lämnar jag öppet. Bandet inleder kraftigt med den 3.05 minuter långa Heartbreaker, visserligen låter Lemmy aningen ansträngd när han sjunger men det vore en oförlåtlig synd att kritisera Gudfadern av rock ’n’ roll för det. Att hålla en för låg volym när du lyssnar igenom Aftershock är jämlikt med de sju dödssynderna, så jag varnar dig redan nu. Det finns en anledning till att Motörhead sägs vara everything louder than everyone else.

Coup de Grace är franska för dödsstöt, det är även titeln på skivans andra spår. Med den betydelsen är jag inte förvånad över att herrarna inte slår av på farten, sanningen är att majoriteten av det här 21:a kapitlet i Motörheads bibel av synder kommer att präglas av det fartfyllda, skitiga soundet som bandet länge har förknippats med. Dessvärre känns 14 spår som en mild överdos och gör att låtar som Death Machine och Crying Shame blir ganska intetsägande.

Going To Mexico markerar det karaktäristiska soundet som en gång påbörjade pilgrimsfärden som kom att göra Lemmy till legend. Vid 67 års ålder och med en sviktande hälsa leder han sin armé av hängivna fans. Men självfallet bär han inte bandets fana själv; på Aftershock får Mikkey Dee gått om plats att briljera vid trummorna och Phil Campell likaså med gitarren.

Lost Woman Blues och Dust And Glass lyfter fram den mänskliga sidan av Motörhead. Den bluesigare, tårdrypande och rörande formen av musik som utav enstaka bitar kan komponeras ihop till ett fullständigt pussel. Den förstnämnda övergår vid 3.08 i en musikalisk form av frustration – Vilket känns lite smått genialiskt om man tar hänsyn till det sammanlagda styckets berättelse.

I denna syndens kyrka av rock ’n’ roll som Motörhead har skapat är grunden byggd på gammal, hederlig, smutsig och fördömd hårdrock. Queen Of The Damned är textmässigt ett mästerverk och Keep Your Powder Dry en psalm utan dess like – med ett intro som bjuder på en melodi som påminner om det glada 80-talssoundet som är så olikt Motörhead så sitter jag spänd under dessa 3.54 minuter och hoppas att det ska hålla i sig. När jag sa att inga överraskningar väntar så undanhöll jag en liten del av sanningen, jag skulle nog ändå vilja kalla skivans nästsista spår för en liten överraskning.

Herrarna avslutar denna mässa med Paralyzed i klassisk Motörhead-anda. Jag förväntade mig ingenting annat. Efter 47 minuter konstaterar jag ändå att de hade kunnat nå en högre nivå genom att förkorta tracklisten, stundtals blev predikan ganska blank. Att göra en djupare analys av albumet känns meningslöst, för Motörhead har aldrig varit komplicerat – det är skapat för den simpla människans skull. Lemmy förklarades vara Gud för längesedan, vilket automatiskt gör Motörhead till religion och Aftershock till kapitel 21 i dess bibel. En beskrivning byggd på metaforer av bandets betydelse i hårdrockens historia,  påven hade nog satt i  halsen om han läste Lemmy och Gud i samma mening.

Release: 21 Okt -13
Bästa: Keep Your Powder Dry
Sämsta: Aningen för lång.
Betyg: 7/10

Tracklist:
1. Heartbreaker
2. Coup de Grace
3. Lost Woman Blues
4. End of Time
5. Do you Believe
6. Death Machine
7. Dust and Glass
8. Going to Mexico
9. Silence When You Speak To Me
10. Crying Shame
11. Queen of the Damned
12. Knife
13. Keep Your Powder Dry
14. Paralyzed

About Author