Muskelrock 2017 – Tyrolen i Blädinge, Alvesta (dag 3)

0

Datum: 2017-06-03
Charles Baudelaire, fransk poet och författare, sa en gång; ”att slå ihjäl tiden, detta monster, är vår allra vanligaste och mest tillåtna sysselsättning”. Vid gryningen av festivalens tredje dag börjar resultatet av detta dräpande av tid göra sig påmint. Hålögda bakfylledrabanter rör sig i riktning mot veganpizzorna medan sömnlösa zombies släpar sig till området för att beskåda de sista banden för i år. 

Orkan
När Orkan drar igång sina proggvindar är det asläcker musik från 70-talet som gäller. Detta är som en mysig frukoststart på morgonen med ett sväng som är precis lagom för den knockade bakfyllepubliken i gräset. Lägg till en saxofon och du får musik som du kan kalla både läcker och sexig utan att skämmas. Det här är musik man helt enkelt inte kan låta bli att le till, speciellt när alla medlemmar bjuder på sprudlande energi.
Betyg: 6/10
Condenados
Det är kul att doom metal genren har börjat sträcka sig utanför klassiska länder som Sverige, England, Tyskland, Italien och USA. Det är dock mindre kul att den absolut tråkigaste versionen av den, det vill säga den som går så långsamt att sniglar tycks arbeta i racerfart, är den som chilenska Condenados har anammat. Det är förståeligt att det knappast är någon anstormning till scenen när sångaren och gitarristen Fernando Vidal får de lokala hundarna att yla i vanmakt. Visst bjuds det på tjusiga riff men detta är knappast en pärla att hänga i drottningens smycke.
Betyg: 4/10
Iron Curtain
Lokomotivs heavy metal med rötterna i den spanska myllan. Murcia-grabbarna är en Motörhead-tribut personifierad även om frontmannen Miguel Angel Marín Juan saknar Lemmy Kilmisters mörka raspbröl. Men grabbarna ska ha en eloge, de uppfyller alla stereotyper om vilken typ av musik som förknippas med denna festival. Detta är kul och jag garvar gott åt den sprudlande energin innan jag inser att detta är mer av ett coverband än en egen epitet.
Betyg: 4/10
Dead Kosmonaut
Dead Kosmonaut
är det där bandet som ingen har hört om men som alla borde lyssna på. De må vara en nykläckt konstellation som spelar klassisk doom/heavy metal men med medlemmarnas decenniumlånga meritlista i åtanke är detta knappast några dunungar. Basisten Mattias Reinholdsson har närt detta barn vid sin barm i över tio år och tillsammans med sångaren Pelle Gustafsson, mer känd som Hellbutcher i black/speed metal bandet Nifelheim, har det blivit dags att debutera på scen. Med endast två repningar tillsammans och diverse halsproblem får man ändå säga att föreställningen är lyckad. Pelle överraskar med att visa upp ett hyfsat brett register där hans skönsång låter bra så länge han håller sig på säkra toner. Bandet lägger också stor fokus på spontanitet… på både gott och ont. Låtarna är däremot gedigna så även om framträdandet påminner om vingliga kalvar på grönbete är slutresultatet över förväntan med några enstaka förbättringspunkter.
Betyg: 6/10
Cauldron
Det är skönt att Kanada kan bjuda på något mer än Anvil när det kommer till heavy metal. Här är det hunger som driver trion samt det härliga svänget och cirkelrunkandet av gitarriff. Det kan bli lite för pubertalt ibland och Jason Decays (bas, sång) nasal stämma tenderar att irritera snarare än att smeka hörselgångarna. Däremot är grabbarna perfekt pausunderhållning då musiken ändå klarar nivån för godkänt även om den är lite anonym. 
Betyg: 5/10
Black Magic
Tiden har stått still för dessa kufar som lägger mycket av krutet på att roa med det instrumentala. Det här är glatt hippieflum med levande karaktär och drag av Blue Öyster Cult. Tyvärr tar det aldrig första plats men gör sig fantastiskt som bakgrundsmusik. Egentligen är detta inget som varken kan eller ska vara en egen show. Snarare är det en musikalisk resa som man drömmandes avnjuter i eftermiddagssolen.
Betyg: 5/10
Witchfynde
Det här är inte gubbrock, det här är pensionärsrock där man kan undra om hemtjänstpersonalen står redo med rullatorerna bakom scenen. Men ta mig fan så är det både roligt och bra när NWOBHM-gubbarna i Witchfynde stapplar in på huvudscenen. Männen har pondus och Luther Beltz (sång) låter bra mycket mer välbevarad än den jämngamle genrekollegan Rob Halford från Judas Priest. Med andra ord är det fortfarande bra fart på blodpumpen och underhållningen.
Betyg: 6/10
Robert Perhsson’s Humbucker
Festivalens längsta bandnamn låter som en rektal könssjukdom men spelar kanonhärlig rock’n’roll i stil med Hellacopters och Dundertåget. Den sistnämnda referensen är inte helt tagen ur luften då Robert Perhsson agerade gitarrist och bakgrundssångare i nämnda bands alltför korta karriär. Nu är han istället bandgeneral för skutan och bjuder på mycket svikt i stegen. Detta är definitivt något att hålla koll på i framtiden om man ska utgå från entusiasmen gänget bjuder på under kvällens spelning.
Betyg: 6/10
Raven
Det känns som att majoriteten av banden som har lirat på årets Muskelrock har varit helt okej men inte mer. En tradition som NWOBHM-bandet Raven verkar fira grundligt. Det är beundransvärt att bröderna John (bas, sång) och Mark Gallagher (gitarr) har spelat tillsammans i över 40 år. Likaså att trummisen Joe Hasselvander har hakat på tåget i snart 30 år. Men med handen på hjärtat så får man ändå erkänna att Raven har varit bra men aldrig bäst. Introt denna kväll för tankarna till Space Mountain innan John drar av ett sådant vrål att man undrar om han egentligen är kastratsångare. Med ren spelglädje plockar de hem många bonuspoäng hos publiken och tur är det att trion alltid har varit bättre live än på skiva.
Betyg: 6/10
Coven
Om jag säger ockult rock med en farlig häxa i förgrunden, vad säger du då? Är det något annat än Coven har all din ”true”-trovärdighet dragits tillbaka och du måste gå om hårdrockens hårda skola med en dumstrut på huvudet. Jinx Dawson (sång) är den enda kvarvarande medlemmen sedan starten 1960 men ack så bra hennes kompband ändå sköter sig.  Här är det sataniska mässor utan suckar och stön och framförallt en underbar ärlighet i hela den svarta uppenbarelsen. När Jinx har dragit av sig den guldglittriga masken är det en ärrad men välbevarad dam som kastar den ena förbannelsen efter den andra. Ja, åldern har bara gjort henne gott för om något är hennes röst mer häxlik och farlig än någonsin. Som sista band ut på festivalen bjuder amerikanarna på ett gediget hopkok av klassiker. Stundom är de farligt nära att bli ett coverband på sig själva men med blandningen av gammalt och nytt blod känns ändå kvällens ritual fantastisk. Ett perfekt avslut på sommarnatten denna sista aftonen på Tyrolen i Blädinge.
Betyg: 7/10

Fler livebilder hittar du här – LÄNK

Foto: Jolle Ingbrand
Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.