Nachtlieder – Musiken skulle kännas som att bli överkörd av en tjärdrypande pansarvagn

0

11896012_823760424408837_6543658302167636635_nDet började redan i unga år med ett par terminer med fiollektioner, men det var först när Susanne Hansson fyllde 14 år som hon gav sig hän åt gitarren. Detta tack vare Riotgrrrlpunken som övertygade henne om att våga satsa fullt ut på något hon har velat göra under mer eller mindre hela livet. 2008 var året då black metal-bandet Nachtlieder fick se dagens ljus. Sju år senare har det blivit dags för skiva nummer två där Edens lustgård är på väg att ruttna bort och Evas plötsliga insikt om sin dödlighet har vuxit till ilska. När träden brinner hittar hon sin egen stig under de fallna löven. Från födelse, genom meditation, storm och fördärv till den slutgiltiga frigörelsen från frigörelse, berättar albumet en historia om The Female of the Species.

– Jag tog upp fiolen igen i vuxen ålder specifikt för att använda den i Nachtlieder, säger grundaren och multiinstrumentalisten Susanne. Jag har alltid gillat rock och när jag var barn sökte jag mig allt eftersom till tyngre musik. En tid efter att jag tagit tag i gitarrspelande fick jag min morbrors gamla akustiska gitarr, ett fantastiskt instrument med den varmaste tonen jag hört. Kort därefter upptäckte jag metal, Internet var fantastiskt även vid millennieskiftet.

Klassisk musik och det estetiska programmet var det som sedan gällde när Susanne tog sig vidare upp till gymnasiet. Där tog en engagerad gitarrlärare och såg potentialen i hennes spel vilket gjorde att hon kunde lämna gymnasiet med både musikteori och nya tankar kring arrangemang.

– Även fast det har tagit ganska många år för mig att omsätta gitarrlektionerna så har det hjälpt mig mycket. Efter gymnasiet flyttade jag från min hemstad Kiruna till Göteborg för att studera. Jag hoppade på vartenda bandprojekt jag kom i kontakt med, oavsett genre. Jag ville bara spela musik. Tids nog hittade jag mitt första metalband, Wicked, där jag spelade bas. Det blev dock tråkigt i längden när jag egentligen är gitarrist så 2008 skaffade jag mig mina första inspelningsgrejer och började skriva låtar till det som blev Nachtlieder.

– Egentligen hade jag inte någon större erfarenheter av black metal innan dess, förutom de stora svenska banden som jag lyssnade på under gymnasieåren. När jag började skriva blev det ett parallellt upptäckande av genren som helhet. Precis som många andra blev jag på något sätt förblindad av glädjen i att släppa material när jag började. Jag pumpade ur mig två demos under 2009 (Demo 1 och Demo 2) utan att det var någon vidare kvalitet på dem. Men jag lärde mig ganska snart att ta det lugnt, att det inte är någon idé att stressa fram någonting och att det verkliga nöjet ligger i skrivandet.

Tillsammans med trummisen från tidigare nämnda Wicked, samt ett välplacerat kulturstipendium, kunde så till sist det självbetitlade debutalbumet Nachtlieder spelas in i en professionell studio istället för i replokeln.

– Det var runt 2010, när jag gjorde en replokalsinspelning som fick titeln Promo 2010, som jag föreställde mig att jag skulle spela in ett helt album på det sättet. Det var nog inte mer än att jag kände att det var dags, jag hade samlat på mig ganska mycket material som gick i en riktning som jag gillade och trummisen Mattias Andersson från Wicked hade gått med på att spela trummor åt mig. Jag hade skaffat lite billiga trummickar och planerade att göra allt själv från början till slut. Men det blev kämpigt på grund av yttre omständigheter. 2011 lämnade jag Göteborg för att jobba i några månader. I min ensamhet sökte jag ett kulturstipendium som jag också fick. Tack och lov kunde jag då planera om och hyra en ordentlig studio när det blev dags för inspelning. Hela kostnaden täcktes förvisso inte, men en ganska stor del av den. Vi spelade in albumet i maj 2012, utan stipendiet hade det nog inte alls blivit som det blev. 

IVR048_NACHTLIEDER_The_Female_Of_The_Species_1500pxAlbumet släpptes 2013 men redan två år senare blev det dags att följa upp skivan med nytt material . I december förra året släpptes The Female of the Species, en skiva som gräver sig djupare in i den klassiska black metal-ådran och som tar ett starkt tag om lyssnaren. Inte heller blir det sämre av att skivan har spelats in i legendariska Necromorbus Studio med ingen mindre än Tore Gunnar Stjerna (bland annat känd för att ha producerat Watain) bakom spakarna.

– Jag har valt att anlita någon utomstående för att spela in båda mina album, för då finns det någon som tar hand om de där yttre omständigheterna som kan vara kämpiga att hantera. Det har varit oerhört skönt att kunna fokusera på låtarnas arrangemang och min egen prestation snarare än glappande kablar, soundcheck, en stressad trummis, latencyproblem, omtagningar eller var sjutton som kan dyka upp. Egentligen hade det inte spelat någon roll hur pass etablerad den här personen är. Men eftersom jag inte känner så mycket folk har det varit lättare att skicka förfrågningar till professionella studior istället för att gräva i mitt eget begränsade nätverk för att försöka att hitta någon som går att lita på. Att det blev just Necromorbus Studio den här gången var en ren tillfällighet.

– Jag tänkte från början att; ”den där Watain-snubben kan ju inte vara särskilt trevlig att jobba med”, men när jag insåg att metalstudior i Sverige inte verkar växa på träd, och responsen var trög, så skickade jag iväg en prisförfrågan i alla fall. Jag blev väl ärligt talat lite överraskad när det trevligaste och mest entusiastiska svaret kom från Tore. Och är det något som är viktigt när man ska jobba med någon så är det trevlighet. Det var faktiskt väldigt bra att ha en pålitlig part som kom med synpunkter på materialet, man blir ganska hemmablind efter ett tag. Han påpekade visserligen framför allt detaljer som jag hade tänkt på själv, men då pushades jag åtminstone att ta tag i dem. Basspåren, till exempel, fick en rejäl bearbetning vilket jag är glad för nu.

Berätta om The female of the spieces.

– Mitt första självbetitlade album som kom år 2013 är ganska spretigt i min mening. Jag var inne på avantgarde black metal och försökte blanda in så många ickekonventionella utsmyckningar som jag kunde på det albumet. När det var klart kände jag att resultatet blivit för mesigt. Jag ville koncentrera mig på kraft och linjäritet på nästa släpp. Jag ville att allt skulle ha en tydlig röd tråd och att musiken skulle kännas som att bli överkörd av en tjärdrypande pansarvagn. En slags motreaktion på mitt första album, även om också det har vissa aggressiva element.

– Jag gillar att läsa om olika konstinriktningar. Om mitt första album influerades av surrealism så bygger The Female of the Species på minimalism. Titelspåret var det sista jag skrev, tror det var runt sommaren 2014. Då kände jag mig återigen leds, den här gången på idéerna om motiv återanvändning, så jag kände att jag behövde skriva något kaotiskt, att bara planlöst stapla riff på riff och se vad som händer. Men det var omöjligt! Jag hade fastnat i mitt sätt att skriva så även om den låten kanske är lite mer utarbetad än de andra bygger den fortfarande på i princip samma teknik. Så jag tänkte att jag åtminstone kunde göra något jag annars aldrig gör för att få den att sticka ut, så jag fläskade på med så mycket melodik jag bara kunde. Och det är jävligt effektivt så det färgade av sig på resten av albumet också. Jag vet fortfarande inte om jag gillar det eller inte, jag har alltid hävdat att melodik är ett billigt sätt att hitta lyssnare…

För två år sedan läste Susanne novellsamling The Female of the Species av Joyce Carol Oates, en samling historier om kvinnor som av olika anledningar begår våldshandlingar. Framförallt dryper inte boken av moralkakor utan beskriver händelseförloppet helt naturligt.

– Jag kände att det fanns en koppling till mina egna texter där så jag bestämde direkt att mitt nästa album skulle heta The Female of the Species som en referens till den boken. Musikaliskt fanns väl också en tanke… black metal bygger på starka kontraster, moll, kaos och oberäknelighet i musiken. Element som i musikhistorien använts för att porträttera kvinnor och kvinnlighet. Jag visste att jag skulle göra ett mer aggressivt och massivt album den här gången, så någonstans fanns nog en idé om att utforska det här ur ett ”feminint” perspektiv. Men hur fan gör man det i musik, egentligen?

– Tematiken kring karaktären Eva som The Female of the Species handlar om kom väldigt sent. Det är något jag är väldigt nöjd med i och med att många är bekanta med berättelsen om Edens lustgård. Men det är inget konceptalbum i den meningen, jag ser det mer som ett slags estetiskt verktyg. Låten ’Eve’ hade en annan titel från början, men jag ändrade den när Eden-tematiken började växa fram. Jag gillar när saker går att tolka på flera olika plan och ses från olika vinklar. Min grundläggande inställning är att var och en får ta till sig albumet på sitt eget sätt. Jag har nog inte ens själv klurat ut vad det egentligen handlar om, ännu.

12314079_870564639728415_2238435246324922847_nBlack metal är knappast kvinnodominerat. Däremot är det många kvinnliga musiker de senaste åren som har börjat satsa på genren. Vad är dina tankar kring detta?

– När jag började skriva visste jag inte alls hur jag ville att det skulle låta, det bara blev vad det blev. Jag tycker mig ha börjat hitta min grej nu. Ganska rått, väldigt melankoliskt och lite skruvat på sina ställen. Jag är ganska kalkylerande i mitt skapande, det är nästan matematiskt ibland. Jag tänker väldigt mycket när jag skriver låtarna och arrangerar instrumenten. Det är nästan så att jag börjar längta efter att spela något annat. Den senaste tiden har jag faktiskt varit väldigt inne på rå black metal och thrash metal. Bara en massa bekymmerslöst och rått riffande. Och det kanske är därför The Female of the Species låter som det gör.

– Tidigare upplevde jag det som att kvinnor som spelade extrem metal drogs till black metal, men nu känns det nästan tvärtom. Nu för tiden hittar jag nästan bara kvinnliga metal musiker inom death metal. För att inte tala om thrash metal där det finns en massa band med enbart kvinnliga musiker.

Personligen tycker jag att många kvinnor inom black metal skapar sina egna soloprojekt snarare än att spela i band.

– Jag har observerat samma fenomen men jag kan bara tala för mig själv. För mig handlade det om brist på ett nätverk som orsakades av en massa saker. I tonåren lärde jag känna några killar som höll på med metal och där upplevde jag en hel del av det som idag brukar kallas ”mansplaining”. Det var deras favoritband som var bäst, deras sätt att spela som funkade och inte fan hade jag något att komma med när det gällde att driva ett band. ”Men du lyssnar ju i alla fall på Dissection och vad söt du är förresten”. Det var den attityden som rådde. Jag tror det har gett mig en del fördomar, jag hade länge svårt för att lita på metal-killar i musiksammanhang och än idag krävs det inte mycket för att få mig att vända ryggen till.

– Får man inte den respekt man vill ha är det lättare att köra själv, jag skulle aldrig tänka mig att ”kämpa” för ett bra bemötande i en grupp vilket jag har hört andra tjejer berätta om. Vad fan skulle jag göra det för, ägna en massa tid åt folk som inte vill ha mig i närheten? Idag skulle jag nog egentligen inte ha några problem med det här. Jag upplever det sällan och händer det så kan jag hantera det. Men jag är heller inte världens mest sociala människa vilket också bidrar till att det var lättare att starta ett enmansband. Hade jag orkat anstränga mig lite mer på det planet hade det säkert gått att hitta trevliga spelkompisar även när jag var yngre och började upptäcka musik och metal. Jag kör hur som helst vidare på egen hand än så länge. Jag har i varje fall en trevlig trummis.

– Jag titulerar mig feminist så jag är glad att debatten kring kvinnors vara och icke vara inom musikbranschen finns. På väldigt många håll behandlas kvinnor och män inte på samma sätt och jag upplever att frågan ignoreras av dem som har möjlighet att verkligen påverka. Till dessa räknar jag journalister, arrangörer och liknande. Samtidigt som jag gärna själv delar med mig av mina kunskaper och erfarenheter i ämnet blir jag också trött på att ständigt bli ombedd att prata om det. Snubbarna slipper det, de kan koncentrera sig på att berätta om sitt skapande och det är egentligen vad jag också vill göra. Jag vill inte bli en representant för ”kvinnliga metal-musiker”, dels för att det vore helt galet att låta en person representera en hel jävla grupp, men mest för att jag framförallt representerar mig själv, punkt.

Foto: Åsa Hagström, http://www.septikphoto.com/
Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.