Night Viper – Tyngre och aggressivare

0


Med förkärlek till riktigt snabb, tajt heavy metal rullar göteborgarna i Night Viper snart ut på vägarna igen med rykande färskt material. Två år har gått sedan den självbetitlade debuten landade i skivbutikerna och för CrankItUp berättar gitarristen Tom Sutton allt om nya skivan Exterminator och inspelningen med producenten Ola Ersfjord (Tribulation m.fl.) i Madrid.

Berätta om Exterminator, hur skulle du beskriva albumet?

– Det är väldigt mycket energisk heavy metal, ganska nära trash metal faktiskt. Vi har rört oss i den riktningen ett tag nu så på det här albumet är det mycket snabbare och intensivare låtar än tidigare. Den har en del klassiska Judas Priest-grejer men också mycket Metallica och en del Entombed faktiskt. Så ja, hög energi, mycket rockiga riff och väldigt starka melodier. Väldigt svängiga låtar som man kan sjunga med i.

Två album på tre år, ni jobbar på i ett rätt bra tempo.

– Jag tycker faktiskt att det har gått väldigt lång tid. Vår gitarrist Emil Riddarstolpe bestämde sig för att lämna bandet så vi var tvungna att hitta en ersättare, och det tog sin lilla tid. Så jag känner nog att plattan skulle kommit tidigare om vi inte behövt spendera tid på sådana saker. Jag menar, om du tittar tillbaka till hur det var på 70-talet så gjorde till exempel Black Sabbath sex album under sina första sex år som band. I fortsättningen hoppas jag att vi kan jobba lite snabbare, men det beror såklart på hur snabbt låtarna blir till.

Vad hände med Emil?

– Han hade sitt egna band som var hans huvudfokus, Ill Wicker. Ett briljant folkmusikband, kanske ett av de bästa banden i världen faktiskt. Förra sommaren såg det ut som att de skulle ut och turnera mycket och då skulle det såklart bli svårt för oss att spela. Så vi kom en punkt där det blev för svårt att få det att fungera med Emil. Väldigt tråkigt för vi älskar honom, han är fortfarande en väldigt nära vän. Men nu när vi har Johan Frick som också är helt fantastisk känns det som det var menat att det skulle bli så.

Var hittade ni Johan?

– När vi fick upp ögonen för honom bodde han i Malmö och spelade i ett band vid namn Lethal Steel. Vi hade en del gemensamma vänner och vid ett tillfälle såg jag och vår basist, Ruben Åhlander Persson, honom spela. Han är en fantastisk gitarrist och jag tänkte att jag inte skulle ha något emot att ha med honom i Night Viper. Ruben kände likadant så vi frågade honom men då sa han nej eftersom han var på väg att flytta till Stockholm. Så vi fortsatte leta men ett tag senare hörde vi att han lämnat Lethal Steel och flyttat till Göteborg. Ruben ringde honom direkt och han var intresserad.

Men, hur fungerar det, jobbar ni på sidan om bandet?

– Ja, vi har alla jobb men målet är att göra bandet till ett heltidsprojekt. Det kräver såklart en del jobb. Ingen av oss jobbar heltid utan har omsorgsfullt valt jobb där vi kan ta ledigt för att kunna åka iväg och spela. Just nu jobbar jag på en heavy metal-bar i Göteborg. Så jag jobbar på en hårdrocksbar, serverar hårdrockare och lyssnar på hårdrock. Det passar mig!

Tyckte väl att jag sett dig där. Men hur tänkte ni när ni gick in i studion, vad var annorlunda från förra gången?

– Jag skulle säga att vi hade en mycket tydligare bild av vad vi ville ha för sound på det här albumet. Jag kommer ihåg att vi sa till producenten på det förra albumet, Oskar Karlsson, att vi ville ha något som lät som det tidiga Judas Priest och Entombeds skiva Uprising, och de två låter väldigt olika varandra. Men det var två produktioner vi gillade väldigt mycket men som gjorde livet väldigt svårt för honom.

Berätta om processen.

– Vi spelade in Exterminator tillsammans med en kille som heter Ola som är en fantastisk producent. Vi träffade honom när han var ljudtekniker på en Dead Lord-spelning där vi också spelade. Han gillade oss och sa att han gärna skulle vilja producera oss. Vi tackade självfallet ja eftersom vi älskar Tribulations senaste album. Vi spelade in i Olas egen studio i Madrid. Den var väldigt liten, men vi kom fram till att det ändå skulle bli billigare att åka dit, även med flyg och hotell, och det var ett riktigt bra beslut. Vi hade väldigt roligt och älskar verkligen soundet på albumet. Det är väldigt schysst att åka iväg sådär och vara en liten rock’n’roll-familj ett tag. Om vi hade gjort det i Göteborg hade det fortfarande känts som vardag. Visst är det skönt att komma hem till sin egen säng på kvällen men det här var riktigt kul.

Ni stötte inte på några utmaningar?

– Inga stora i alla fall. Jag minns det som att processen var väldigt smidig. Jag tror det bara var en låt som vi hade problem med att slutföra. När det skulle läggas sång på den kunde vi inte komma överens så vi slutförde bara grunden men tog inte med den på albumet. Vanligtvis är vi aldrig oense om musikaliska saker, för det mesta tänker vi ganska lika. När det kommer till visuella saker som omslag, tröjor och bandfoton är vi däremot sällan överens. 

Jag tycker att ni har utvecklats till ett argare band genom åren, håller du med?

– Ja, jag skulle säga att vi blivit lite tyngre och lite aggressivare. Den person som kommit längst i sin personliga utveckling är nog vår trummis Jonna Karlsson. Hon kom från att ha spelat i ett 70-tals hårdrocksband och när hon började med oss hade hon aldrig spelat snabb musik. Men hon är en helt fantastisk trummis, hon har så mycket känsla och så mycket sväng. Att kunna applicera det där svänget på speed metal eller trash metal är coolt, jag älskar hur hon spelar. När vi först började trodde jag inte att vi skulle kunna spela snabbare eftersom Jonna aldrig spelat så tidigare men nu vet jag att hon kan så därför är vi på väg i den riktningen

Vad finns det att säga om texterna, finns det någon röd tråd?

– Det är ju Sophie-Lee Johansson som skriver texterna och jag tror att nästan alla kommer från personliga upplevelser. Inte allt men mycket kommer nog från hennes egna liv. Ibland målar hon det i ett språk som gör att det inte är jätteuppenbart vad det handlar om. Men ja, trots att vi är ett väldigt glatt band så är texterna ofta ganska sorliga. Det är en rätt stor skillnad från det första albumet. Just då genomförde Sophie-Lee stora förändringar i sitt liv. Hon sa upp sig från sitt jobb, köpte ett hus på landet och lärde sig köra bil. Det finns några låtar som handlar om att bryta sig fri från saker som håller en tillbaka eller gör en ledsen. Allt det hände under det första albumet så det kan du se i texterna. På det här albumet är det lite annorlunda men det är fortfarande texter om strider mot hennes psykiska hälsa, hur det är att vara kvinna i en hårdrocksvärld och liknande. Att kämpa mot allt som är jobbigt i livet är nog en röd tråd.

Ert albumomslag är gjord av en konstnär vid namn Karmazids (Svartidauði, Malakhim, HAR). Varför föll valet på honom?

– Vi visste inte vad vi ville ha så jag gick ut på Facebook och bad om tips på illustratörer eller konstnärer som kunde göra ett albumomslag. Karmazids namn dök upp och vi gillade det han gjort innan så jag kontaktade honom. Han ville göra det men, som jag nämnde så har vi en tendens att bli oense om visuella saker. Så det var svårt att jobba fram en idé som han kunde ta vidare. Han var heller inte den mest självsäkra personen när det kom till sin egen konst, han kom med många skisser som han sedan drog tillbaka. Jag blev lite orolig ett tag om det över huvud taget skulle bli någonting men tillslut sa han att kommit någonstans och när han skickade bilden var den helt perfekt. Omslaget är väldigt tufft med kvinnan med svärdet och ormen med huvudet avhugget, men det är också väldigt elegant och vackert. Den kombinationen av tuffhet och elegans passar oss perfekt. Jag blir glad varje gång jag ser den.

About Author