Obscene Extreme – Del 2

0

Andra dagen domineras av ett ett skyfall, men det håller inte folket borta. Första bandet börjar redan kl 10:00 och mycket på schemat är i kategorin punk/thrash. En av höjdpunkterna är Wolfbrigade. Skapat av bland annat Tomas Jonsson(sång) från Anti Cimex är de ett av Sveriges mest kända crust band. Av alla merchprydda fans att döma verkar de ha en hel del fans i Centraleuropa. Förväntan ligger i luften, men när det är bandets tur att skaka om slagfältet blir resultatet mediokert. Visst, de är erfarna musiker så ljudet är inte något att klaga på. Men i kölvattnet av de stormiga uppträdanden som lett fram tills nu känns Wolfbrigade mer som en tam hund. De står snällt på plats och gör sin plikt. Ett enstaka “tack” mellan låtarna får man nöja sig med som kommunikation. När allt är slut finns tyvärr inte mycket minnesvärt att luta sig tillbaka på. Systematic DeathBättre blir det när den japanska gruppen Systematic Death tar över kommandot. Gruppen har lirat på OEF(Obscene Extreme Festival) förut, och det märks att det är en tillställning de ser fram emot. Samtliga har en otrolig energi som smittar av sig på alla närvarande och själv kan jag inte sluta le. Speciellt då den ovanligt lilla gitarristen visar sig ha den största talangen när det kommer till att shredda otroliga solos. Fast man bör inte vara så förvånad, för om det är något som Dragonforce har lärt oss så är det att asiater besitter omänskliga talanger. Med sin icke pretentiösa stil och sina överlägsna tekniska färdigheter visar de vart skåpet ska stå och är klart en av dagens höjdpunkter. ViolatorEn annan överraskande bra akt är Violator. Grundade i Brasilien år 2002 har de näst intill årligen pumpat ut trash/speedmetal plattor innan de tog en paus 2014. Året därpå återvände de tillsammans med landsbröderna i D.E.R. med ett splitalbum. Brasilianarna lämnar ingen besviken med sina proffsigt utförda riffs på V-gitarrer som kan kallas alla gitarrfetischisters våta dröm. Som om det perfekt synkroniserade spelandet inte är nog för att få ögonen att tåras bjuder vokalisten också på ett gripande tal. Han förklarar hur metal på hemmaplan är näst intill tabu och hur OEF får dem att känna sig som hemma. Kärleksförklaringarna till undergroundscenen möts med jubel och efter spelningen följer många kramar och hjärtliga handskakningar. MyteriEtt av banden som får avrunda dagen, eller snarare natten, är Myteri. Ytterligare en Svenskt grupp som lirar crustpunk. Med en uppenbar teknisk skicklighet visar de hur bra genren kan låta. Showen är ett gott exempel på hur viktigt det är att vara bra på sitt instrument då nästan var och vartannat metalfan i Norden spelar i band. Det krävs en del för att stå ut i mängden. Att man inte riktigt kan göra vad sångaren försöker säga är en miss, men i övrigt håller de ett jävla liv showen igenom. På tok för lite folk stannar kvar under småtimmarna för att avnjuta denna svenska grupps uppvisning. Up and coming är nog det minsta man kan säga om denna grupp, som för min del gärna hade kunnat byta tid med Wolfbrigade.

Efter två intensivt fullspäckade dagar med cirka 46 band avklarade är alla redo för den grandiosa avslutningen. Tredje dagen är minst lika intensiv med bland annat efterlängtade Nuclear Assault på spelschemat. Innan den bomben släpps ska dock en rad hårdingar få pröva sin lycka och försöka vinna åhörarnas gunst. Ett av dem är tyska Cytotoxin. De spelar teknisk death metal med inslag av grindcore, inte minst i “sången”. Kombinationen är riktigt stark och genererar otroligt tung musik. Tyvärr är uppställningen inte helt komplett då ena gitarristen, Fonzo, saknas. Som resultat av detta låter vissa delar pinsamt tomma och tunna. Det märks speciellt när lead gitarristen Jason Melidonie drar sina sweeps och solos utan någon som kan kompa. Något som lyckligtvis distraherar från det problemet är sångaren. Med sin Arnold Schwarzenegger-lika utstrålning kräver han allas uppmärksamhet med mäktiga growls och order om hårdare moshpits. En annan avledande taktik är en rykande container som är placerad mitt på scen. Den avger en vidrig stank och det är nu uppenbart att de retro gasmasker folk går runt med inte bara är ett stilval. SinisterEn sorgligt liten skara har samlats när Sinister åter lirar på OEF efter elva år. De säger sig death metal men mest blir det bara dödstrist. De inleder svagt med hafsigt trummande och omotiverat uppträdande i övrigt. Kanske har det trista vädret smittat av sig eller rökte de på för hårt innan. Vad ursäkten än är så är resultatet en lam och ointressant show, förutom backdrop:en som i alla fall är fin att se på. Som tur är står Nuclear Assault äntligen på tur och kommer till räddning. Deras sista spelning i Europa skulle egentligen ha varit på Eidhoven Metal Meeting 2015, men de kunde inte motstå erbjudandet att spela på OEF en gång till. Det är ett kärt återseende mellan bandet och dess fans, som glatt hoppar upp och möter dem på scenen. Med nästan konstant leende på läpparna drar de igenom några av sina klassiker, bland annat Sin och Brainwashed. Trots tidens nådlösa gnagande kan man inte påstå att John Connelly(sång) tappat något av sin röst. Ändå får han hjälp av några ivriga fans på scen som passar på att sjunga med i refrängen. Hela konserten känns det som att man befinner sig i en av deras asballa live-videos från 80-talet, fast med optimal bild och ljudkvalite.

Efter den nostalgiska upplevelsen är det upp till en handfull mindre band att hålla scenen vid liv ett par timmar till. När även de tar slut är det tyvärr dags att acceptera att OEF 2017 officiellt är över. Det har varit en händelserik helg med upplevelser man sällan är med om någon annanstans. OEF har med råge nått upp till sin titel som en extrem och freak vänlig festival. Folk som på andra ställen skulle blivit omhändertagna av överbeskyddande vakter får här halvsova i vilken buske de så vill. Vem som helst har också friheten att gå klädd i endast en badring och rosett, om så önskas. Kort sagt är det en festival som ifrågasätter vad som är socialt acceptabelt, men inte ger något svar. Det lämnas åt besökarna, som med sin totala frihet bygger upp den unika stämning som utmärker Obscene Extreme.

About Author