Obscene Extreme Festival – Del 1

0

Datum: 2017-07-06 
När de mest extrema subgenrers som metal/punk-världen kan erbjuda koncentreras i en enda festival kan man vara säker på att det blir explosivt. Grindcore, hardcore, crust, powerviolence samt brutal death metal är några av de svårsmälta delikatesser Obscene Extreme Festival (OEF) har samlat i ett kaosartat smörgåsbord. Som en självutnämnd freak-vänlig festival är de måna om allas rätt att få vara som de vill. De visar också på en hänsyn mot djur då all mat är vegetarisk, om man inte räknar de otaliga flugor som insisterar på att drunkna i de välfyllda ölglasen. Men det är ett litet pris att betala för att få uppleva grind så som den ska avnjutas. Nämligen utomhus i en lerig pöl framför festivalens enda scen. Obscene Extreme - AffischEtt av de första banden att förgylla torsdagen är Anal Grind. Så snart de BDSM-kostymklädda figurerna på scenen spelar första tonen förvandlas publiken till en virvel av färgglada badleksaker och glitter som entusiastiskt kastas omkring. Bandet tar sig igenom sin korta speltid på 20 minuter med ren glädje, och bevisar att tiden går fort när man har kul. Alldeles för snart tar kalaset slut. För det är precis så det känns, ett urspårat barnkalas där ungarna är utbytta mot perversa jättebebisar i diverse utstyrslar. Efter en stund är det tid för Full of Hell, en lite yngre men mer seriös grindcore grupp med influenser från death metal och noise. Spelningen inleds med en dryg minut av örontortyr. Det positiva är att det får musiken, när den väl drar igång, att låta ljuvligt i jämförelse. Killarna spelar hyfsat tajt och Dylan Walker (sång) engagerar publiken med; “This stage is your stage, so get up here!” Han får sin önskan uppfylld av bland annat en nudist, innan denne dyker ner i publikhavet. Showen hade varit en fullträff, om inte för den överdrivna ljudnivån på “noiset”. När Total Chaos tar över scenen är det en lättnad för trumhinnorna. Hardcore/punk gruppen från Kalifornien har hållit igång i över två decennier, men detta är första gången de lirar på OEF. Gruppen välkomnas av den drös mohawk prydda punkare som tagit över scenområdet minuterna före. Veteranerna levererade en stabil show, med hålligång och en del snack från början till slut. Sångaren Rob Chaos klargör bland annat att han är okej med liberaler, men själv är anarkist. Sedan drar folkfavoriten Police Rat igång. Dock känns hela ”hata polisen, hata systemet”-tjatet en aningens gammalt och klychigt. Men det är en klassiker så låt gå för denna gång. Kort kan man konstatera att frasen ”punk’s not dead” är helt korrekt, då det är ett jävla liv både på och framför scen.

Ghoul är precis det som man inte visste att man saknade i livet. Sprungna ur fantasilandet Creepsylvania levererar de högklassig trash/death metal. Trots att identiteterna ska vara okända är det allmänt känt att medlemmar också spelar i Impaled. Mutanterna Cremator(sång, bas), Fermenter(sång, trummor), Digestor(sång, gitarr), och Dissector(sång, gitarr) är inte bara otroligt vassa på sina instrument. De tar även och stimulerar synen med en show man nästan kan kalla teater. Med publikens hjälp skapades också en Wall of Death som skulle göra Donald Trump grön av avund. När man inte trodde att det kunde bli bättre så dränker de publiken i fejkblod. Otroligt svalkande skönt en sådan het dag. Bandet lämnar scenen till jubel och obesvarade böner om en låt till. Gruppen som fått den otacksamma uppgiften att försöka överträffa denna succén är inga mindre än Krisiun, Brasiliens hårdaste exportvara. Death metal trion inleder starkt med små tekniska problem, men som snabbt tas omhand. För en skara fans som först och främst är där för grindcore blir mötet med ett mer “normalt” band lite stelt. Uppträdandet är också ganska livlöst, utom Alex Camargos (sång, bas) försök till att uppliva publiken med fraser som ”kom igen nu folket” och ”låt oss knulla upp denna skiten”. När Blood of Lions spelas får de gensvar och den circle pit som legat i dvala sedan Ghoul väcks åter till liv.

Discharge liveNär klockan närmar sig midnatt börjar det bli trångt vid scenområdet. De brittiska punklegenderna Discharge hyllas för att ha skapat D-takten, som kom att få en stor roll i punk. Den nästan poppigt glada takten livar upp rejält, och kan hittas i allt från punk till pornogrind. Bandet har fått dagens längsta speltid på en hel timme, och de slösar ingen tid utan river med erfarenhet iväg låt efter låt till publikens förtjusning. Dock verkar gruppen lite oengagerad eftersom de står vända inåt mot varandra, utom senaste tillskottet JJ Janiak (sång) som entusiastiskt skuttar omkring. Resten av bandet blir mest som en fin bakgrund till det inferno av kroppar som kastar sig upp och nedför scenen i ren eufori, utan minsta bekymmer över vems huvud som stryker med i fallet. När dagen tillslut är över och folket drar sig tillbaka syns en och en annan blodig näsa, men inte en enda sur min.

About Author