Outtrigger, Amaranthe – Göta Källare, Stockholm

0

Datum: 2014-12-04

Outtrigger
2014-708x1024Med årets melodifestival i ryggen förväntar jag mig att Helsingborgs Outtrigger ska påbörja kvällen med en smäll. Tyvärr är inte så fallet. Det är lite för många saker som helt enkelt inte klickar. Först och främst är det ljudbilden. När bandet gör entré och bränner av sin första låt är det näst in till omöjligt att avgöra vad det är som spelas. Allt jag kan höra är trummorna och det lågfrekventa mullrandet från basgitarren. Inte förrän halvvägs in i den 30-40 minuter långa spelningen hamnar ljudbilden på en något acceptabel nivå. Tyvärr tar inte problemen slut där. Frontmannen Simon Peyrons sånguppträdande är till och från ganska knaggligt. Orsaken till detta ligger huvudsakligen i att han har en ganska dassig mickteknik. Alldeles för ofta flyttar han mikrofonen för långt ifrån munnen vilket innebär att sången blir ohörbar. Han verkar även ha ett dille på att sjunga in i sidan av mickrofonen, inte in i själva ljudupptagningsdelen.

Kvintetten ska inte bara få negativ kritik. Ett plus är att bandet ger allt. De medlemmar som bär på stränginstrument står näst intill konstant med framböjt huvud och håret kastandes fram och tillbaka. Energin sprider sig stundom till publiken, speciellt under World of Fire, då åskådarna gladeligen skriker med i refrängen.  När bandet bränner av sitt bidrag från melodifestivalen, Echo, kan jag gladeligen konstatera att det faktiskt låter riktigt bra. Spåret förhöjer spelningen något, men tyvärr inte till en minnesvärd nivå.

Bäst: Echo
Sämst: Frontmannens avsaknad av mickteknik
Betyg: 6/10

Amaranthe
Amaranthe3_1113_band_elize_frontMan blir något förbluffad över de framgångar som svensk/danska Amaranthe har haft sedan det självbetitlade debutalbumet Amaranthe (2011) släpptes. De har avverkat ett antal headlinerturnéer och spelat tillsammans med akter så som Avenged Sevenfold, Sabaton och Within Temptation. Med den nya skivan Drop Dead Cynical (2014) färskt ut ur ungen är det nu dags för sextetten att ta sig an ytterligare en ny turné med start på Göta Källare i Stockholm.

När trummisen Morten Løwe Sørensen kliver på scenen för att påbörja showen uppstår något av ett antiklimax. Ljusen dimmas och folk börjar skrika av upphetsning. Trumslagaren sätter sig vid trummorna och… ingenting händer. Skrikandet övergår snart i förvirrat mummel samtidigt som råddarna börjar springa omkring på scenen och koppla om vad som ser ut att vara varenda sladd. Efter tio minuter kan dock konserten ta sin början i form av Digital World. Jag tror dock att sångerskan Elize Ryd måste ha glömt att värma upp. Det saknas kraft i stämman. Men det tar inte långt tid innan hon har blivit varm i rösten. I uppföljande Hunger är det svårt att hitta något att kritisera. Kvaliteten hålls sedan på topp under av resten av konserten.

451341Att bandet har tre stycken vokalister skapar en intressant dynamik uppe på scenen. Varje sångare har en mycket annorlunda utstrålning från de andra. Elize Ryd, som står för den kvinnliga klarsången, har ett rent av gulligt framträdande. Hon vickar mycket på höfterna, formar händerna till hjärtan och har oftast ett brett leende på läpparna. Jake E, den manliga finsångaren, har ett ganska allvarligt kroppsspråk. Han står för det mesta still och ser sammanbiten ut. Den mest intressanta personen på scen är däremot growlaren Henrik Englund. Han står för minst sång men han slösar inte bort tiden. Han har bland de renaste gutterala klangerna jag har hört. När han inte sprider ljudvågor sopar han oftast mattan med sitt böljande hårsvall.

Det är inte svårt att se varför gruppen ofta blir stämplade som schlager/pop-metal. Nästan alla låtar som bränns av funkar ypperligt väl att både dansa, hoppa och sjunga med i, vilket är precis vad sker ute i publiken. Amaranthine generar allsång med sådan volym att bandet håller på att dövas ut. Avslutande The Nexus får åskådarna att hoppa så att näraliggande Medborgarplatsen måste ha skakat. Stämningen i publiken är verkligen på topp. När kvällen tyvärr kommer till sitt slut tror jag att de flesta kunde dra sig hem (eller till efterfesten) med mycket gott lynne.

Bäst: Afterlife
Sämst: Digital World
Betyg: 9/10

Setlist:
1. Digital World
2. Hunger
3. Invincible
4. Razorblade
5. 1.000.000 Lightyears
6. Burn With Me
7. Trinity
8. Massive Addictive
9. Afterlife
10. Electroheart
11. Leave Everything Behind
12. Amaranthine
13. Call Out My Name
14. Dynamite
15. Drop Dead Cynical
16. The Nexus

Text: Markus Lassus Bjälnes

About Author