Paradise Lost – Den positiva nihilisten

0

Ibland måste man hitta sig själv genom att gå tillbaka till rötterna. När sångaren Nick Holmes gjorde ett segervisst återtåg till death metal bandet Bloodbath blev det ett kärt återseende av hans klassiska growlande. En sångstil han sedan dess även återupplivat med huvudbandet Paradise Lost. Nya skivan Medusa är lika mycket en avhyvling om hur vi vägrar se problemen framför våra näsor som det är en tillbakablick på bandet tidiga mörka goth metal dagar.

Jag misstänker att hela journalistkåren har frågat ut dig om din återkomst till growlandet är permanent.

– Jodå, du är inte ensam om att fundera kring detta, säger Nick. Helt ärligt har jag ingen aning om hur vida detta är permanent eller inte. Några av låtarna på Medusa består av growlande och några av skönsång. Se det som en till sträng på bågen. Det är någonting jag kan göra och så länge det låter bra kommer jag göra det. Men som tidigare nämnt så vet jag inte vad framtiden har i sitt sköte. Det är det som är det bra med att ha spelat med ett band i trettio år. Du vet aldrig riktigt vad som kommer härnäst. I varje growlparti kan du även höra hur man kan göra en skönsjungande version av låten. Melodin avgör vilken typ av sång som ska vara vart. Ju mörkare och tyngre riffet är desto tyngre blir min röst.

Har growlandet i Bloodbath hjälpt dig att utveckla ditt sjungande i Paradise Lost?

– Jag har ingen aning, men det är lite som growlgymnastik i Bloodbath eftersom musiken innehåller så mycket sång. Det tar aldrig stopp och är intensivt så när du har bemästrat det kan du gott säga att du är redo för vad som helst. Med Paradise Lost är tempot långsammare och det är längre instrumentala partier mellan verserna. Det är en helt annan sak.

Med tanke på den mörkare atmosfären känns det som att ni tagit vid där förra skivan, The Plagues Within (2015), lämnade med låten Beneath Broken Earth.

– När vi spelade in förra skivan var vi förvånade över hur lätt och smidigt just den låten var att komponera. Denna stil föll sig naturlig för oss så vi kände att vi ville fortsätta på det spåret. Vi gör våra album och på något vis länkas de alltid samman med nästa. Beneath Bronken Earth blev en katalysator för Medusa och Medusa är det album som vi förmodligen skrivit på kortast tid.

Paradise Lost har alltid handlat om mänsklighetens mörka sidor. Vilka av dessa sidor berör vi denna gång?

– Nu kan jag se tillbaka på saker och ting. Många gånger funderar jag kring hur jag såg på dessa saker när jag var ett barn och när jag var en ung tonåring. Idag har jag ett mognare förhållningssätt till detta. Jag finner exempelvis att lycka i materiella ting är fascinerande men jag tror att det måste finnas något mer än att finna lycka i föremål. Även människor som tycks ha funnit oändlig glädje finner jag fascinerande eftersom jag inte förstår dem alls. Som vanligt är religion ett ämne. Det tar alltid och chockar mig när folk säger att de tror på sådant. Nu ser vi det mer på grund av internet men det känns som att folk ständigt gör galna saker i religionens namn.

Ser du dig själv som pessimist?

– Det beror på. När jag vet att jag inte kan ändra någonting så är jag faktiskt väldigt positivt inställd till det. Det är när jag kan ändra något som jag tenderar till att bli negativt inställd. Jag tror att det är något som kommit med åldern och allt turnerande. Skratt. När jag är säker på att jag inte kan utmana det så är jag accepterande och totalt positiv. Jag kan inte göra något åt någonting som redan har kraschat. När jag kan göra något tenderar jag att bli en mer cynisk och pessimistisk snubbe.

Så hur känner du inför en värld som är besatt med tanken på att allt ska vara positivt?

– Det handlar bara om att vara lugn. Hade jag haft en dödlig sjukdom tror jag att jag skulle ha accepterat den utan att göra en stor scen. Jag får sköta om den tid jag har kvar. Jag har tänkt på det en del nu när jag blivit gammal. Hur skulle jag reagera? Men det är något tiden får utvisa. Jag skulle kunna bli påkörd av en buss medan jag väntar på det. Skratt.

I videon till låten The Longest Winter springer djuren runt i ett tomt vinterlandskap. Vad ska det symbolisera?

– Jag läste en kort berättelse om hur naturen, efter explosionen i Tjernobyl, återhämtade sig på egen hand. Flora och fauna återvände, vargarna rände runt i skogen och det var en sådan fin sak att jorden kunde kämpa sig tillbaka utan människors hjälp. Även om människan utrotar naturen kan den komma tillbaka. Men nu fick jag höra att man skickar dit folk för att jaga igen och det är tråkigt att se människan involvera sig.  Överlag tycker jag inte att jorden behöver oss människor. Vi är gäster på denna planet och gör det så bekvämt för oss som vi kan under vår vistelse. När vi lämnar kommer den att klara sig bra utan oss. Det är arrogant att tycka att jorden är vår att göra vad vi vill med.

Det vore inte Paradise Lost om albumtiteln inte hade en djupare mening. Vad syftar Medusa på? Jag har svårt att tro att det enbart handlar om den mytologiska gorgonen.

– Det är en metafor för att undvika att se på saker och händelser som gått snett. Både att fysiskt undvika och att psykiskt inte acceptera att det blev fel. Det handlar också om depression och att universum är meningslöst. Ett nihilistiskt perspektiv som jag gillar. Det finns hur många metaforer som helst och som går tillbaka flera århundraden. Som titel är det däremot inget jag personligen skulle ha kommit på. Gregor Machintosh (gitarr) var den som kom på titeln och den har inget att göra med det jag precis har förklarat, men jag gillade den ändå. Jag måste dessutom rättfärdiga valet av titel. Så allt det nihilistiska jag drog upp borde fungera som förklaring. Skratt.

Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.