Paradise Lost – Obsidian

0

Nuclear Blast
Släpps 15 maj

Paradise Losts orienteringsrutt har minst sagt varit krokig genom deras 32-åriga karriär. Britterna har skiftat från death metal, till förhöjd synthmusik, för att på senare år återgå till sina rötter och den mörkare goth metal som landande i skivdiskarna under tidigt 90-tal. Är man ett goth-fan har man rätt till att ha känt sig lite utanför i några år. Men frukta icke, med The Plauge Within (2015) och Medusa (2017) började det lukta nostalgi. Denna gång sluts cirkeln helt.

Host (1999) må vara ratat av metaleliten, men Ghosts tar en tillbaka till just det albumet. Introt, som låter som en korsning mellan She Past Away och Type O Negative exploderar sedan till ett skrikande gitarriff och tyngre toner. Det är inte sista gången bandet romantiserar deras tidigare gothmystik. Hope Dies Young öppnar med ett lekfullt riff för att sedan mötas av ett lugnare tempo och en entonig Nick Holmes (sång). Serenity är allt ifrån lugn när Holmes tar fram sina Bloodbath-stämmor. Ravenghast startar upp med en skräckinjagande pianoslinga för att sedan dra med sig lyssnaren in i ett riktigt dramatiskt doom metal stycke. När Walterri Väyrynen (trummor) passar på att slänga in lite dubbeltramp och exemplariska cymbaler luktar det helt plötsligt Behemoth.

I slutet av dagen finns det ingenting att överhuvudtaget klaga på. Paradise Lost har lagt ner både hjärta och själ i varenda spår på helt olika sätt. Utan att vara ett konceptalbum har man här ett alster med en solklar röd tråd. Obsidian är mångfaldig men samtidigt trogen till bandens historia, samt ett testamente som vidrör vid perfektion.

Betyg: 9/10

Spår:
1. Darker Thoughts
2. Fall From Grace
3. Ghosts
4. The Devil Embraced
5. Forsaken
6. Serenity
7. Ending Days
8. Hope Dies Young
9. Ravenghast

Medlemmar:
Nick Holmes – sång
Gregor Mackintosh – gitarr. Keyboard
Aaron Aedy – gitar
Steve Edmonsson – bas
Walterri Väyrynen – trummor

About Author