Paradise Lost på Brew House 27:e Nov

0

Så var det äntligen dags att för första gången se ett av mina favoritband live. Hur kan det komma sig att jag fick upp öronen för detta band någon gång på det glada 90-talet och att det tog mig fram tills nu att se dem? Kort och gott kan man säga att livet kom emellan o.s.v.

Jag ställer mig till den något mindre skara fans som verkligen gillar de mer ”synthigare” skivorna så som Host och Icon. Kanske för att jag under den tiden de skivorna släpptes var på en musikalisk upptäcktsresa i den tyngre synthmusikens värld. I min fantasi tänkte jag mig att om medlemmarna från Depeche Mode, Alice in chains och Morbid angel skulle starta ett band så skulle de låta som Paradise lost. Att hela tiden utvecklas och inspireras av nya musikstilar och uttrycksätt har enligt mig varit och är Paradise lost storhet.
Jag skulle vilja fråga varför Paradise lost inte är större i Sverige än de är? Spelningen på Brewhouse var definitivt inte utsåld, men de som var där var verkligen fans. I musikkretsar så har dessa pojkar stor cred, men för den stora massan av icke musiker i Sverige är de knappt med på någons iPod-spellista.

Varför är de inte större då? Jo ett möjligt svar som slog mig under konserten var som uttrycket eller ordspråket; ”Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad”. Men vänta lite nu tänker ni. De är ju för böveln från England. De dricker Té och läser The Times till vardags och tar inte en snus och läser GP. Anledningen till att jag nämner detta är för att de live kändes som man kollade på ett band från sin egen hemstad. Ett skönt band som spelar för att det är kul att umgås och plinka på guran lite på en lördagskväll. Efter spelningen tar bandet en öl med resten av publiken och på måndag hör man dem repa i replokalen bredvid sin egen. Musikaliskt på den kommersiella skalan så vill jag sätta Paradise Lost uppe någonstans mellan Metallica och Slayer.

Men entertainmässigt hamnar de tyvärr mycket längre ner. Musikaliskt framfördes låtarna klockrent live och man får gåshud titt som tätt. Varför gillar jag det här då när jag just sagt att de saknar en del för att nå ut till den stora massan. Jo, för att den här musiken är för bra och tillräckligt invecklad för att inte den otroligt stora del av Sverige som vill ha lättsmält musik kan förstå och orka ta till sig dess storhet. Låt mig ge er ett sjukt dåligt exempel, men som ändå bevisar min tes. Den dag då helvetet fryser till is är den dag som Let’s Dance eller Idol kör en cover på Say just words.

Jag har just sett ett riktigt stort band på en liten scen framföra grymma låtar till en publik som älskar dem.
Äntligen!

Maul

About Author