Skid Row- Klubben, Stockholm

0

Datum: 2018-05-14

När amerikanska sleaze bandet Skid Row intar Klubbens scen inför den glest befolkade publiken är deras rebelliska sida fortfarande kvar i 1986. Allt som krävs är en enda kväll och överranskade mängder av falsksång för att ett ikoniskt band brutalt ska förstöra sin egen historia.

Redan från start verkar basisten Rachel Bolan uttråkad och det hjälper inte att han kan liknas vid en stel och nyss återuppstigen Sid Vicous (Sex Pistols). Om man har spenderat 32 år på scen är det förståeligt att man åldras. Att däremot ta  in en ny sångare som likt en slaktare massakerar låtar som utgör en stor del av rockhistorien, för att blåsa liv i ett band som borde pensionerats för länge sedan, är oförlåtligt. Sångaren ZP Theart är ett dagisbarn i en vuxen mans förklädnad, mitt under en av låtarna uppstår ett vattenkrig och vattenflaskor flyger från scenen. Främre raden får oväntat en inblick i hur det är att befinna sig på Sea World när den respektlösa sångaren med ett stort flin dränker alla med vatten. Backupsången som i Big Guns varierar från sämre till fruktansvärt saknar inlevelse. Inte ens de fantastiska riffen kan rädda låten när ZP tjuter som om ett glödhett järn sticks upp i hans bakre regioner. Synen på 18 And Life förändras drastiskt denna kväll. Den allt mer nedstämda publiken får istället för att bevittna en spelning, se ett ikoniskt band gräva sin egen grav på scenen.

Det kommer inte som en chock att bandet sjunger på sista versen. Att de däremot låter sina låtar släpas i smutsen skapar ett smärre trauma. Graven är redan grävd och nu är det dags att stänga kistan en gång för alla. De svagt motiverande publikropen i början av konserten sjunker lika snabbt som kronan på 90-talet. Kvar är enbart besviken tystnad och artighetsapplåder när det hela är över.

 

About Author