Solstice (UK) – Death's Crown is Victory (EP)

0

Into the Void Records

Släpps den 10 februari 2014

Solstice DCIV HIGH RESSöker du på namnet Solstice kommer du att finna tre olika band. Det ena kommer från Nederländerna och har legat nere i över ett decennium. Det andra är en kvartett från USA som varit aktiva från och till under hela 90-talet. Det tredje bandet är dock en liten bortglömd pärla från England som äntligen har börjat göra sig hörd igen. Bandet grundades av gitarristen Richard M. Walker under tidigt 90-tal varvid de harvad på i nästan tre år innan de släppte debuten Lamentations år 1994. Bandet visade tidigt upp en rå stil som kom att blanda doom metal med heavy metal där allt kapslades in i hedniska texter. Fyra år efter debuten släppte de New Dark Age vilket inte bara befäste bandets som kompetenta musiker utan albumet blev även karriärens höjdpunkt. Trots kvalitativa melodier och gediget komponerande uppbackat av sångaren Morris Ingram blev Solstice aldrig den triumf de kunde ha blivit. Sedan dess har det varit näst intill tyst från bandet i 15 års tid. Därför var det en angenäm överraskning när bandet lät meddela att de skulle släppa EPn Death’s Crown is Victory. Samt att de också har påbörjat skrivarprocessen för ett kommande album betitlat To Sol A Thane.

Death’s Crown is Victory uppvisar ett band som absolut inte har tappat stinget men som inte riktigt lever upp till forna dagars glans. Walker arbetar med en helt ny uppsättning musiker och det märks att de inte är helt samspelta än. Vi bjuds på fyra spår varav två är instrumentala. Ett smart tilltag för att visa upp vart bandet ligger i dagsläget och vad vi förmodligen kan förvänta oss av kommande fulländaren. Den som har haft störst skor att fylla är irländska sångaren Paul Kearns. I Arcane Sun har hans musikaliska talanger verkligen lyst igenom och musiken har passat hans tonarter. På denna EP ligger han hela tiden en till två toner för lågt för att kunna skapa harmoni. Jag kan inte förstå varför detta inte rättades till i studion. Kearns verkar vara tillräckligt kompetent för att kunna liva upp Solstice material så varför visar bandet upp honom på sämsta tänkbara vis? Det enda som händer är att jag hela tiden jämför honom med gamla sångaren Morris Ingram och inte på ett speciellt positivt sätt.

solstice - band

Inledande instrumentala Fortress England är en atmosfärisk skapelse som starkt påminner om New Dark Age fast med bättre ljudkvalité. Trummisen James Ashbey gör några mjuka rullningar över hi-haten och spelar med en väldigt avskalad stil. Till detta levererar gitarrerna en tunn men minnesvärd melodi som sedan går direkt över till tunga I Am the Hunter. Räknar vi bort sången på detta spår är det ren heavy metal med en aningens galopperande över strängarna. Överlag har bandet börjat lägga sina doomrötter på hyllan vilket är något jag fortfarande är tudelad till. Death’s Crown Is Victory känns en aningens utdragen men slår å andra sidan valfri Manowarplatta från 2007 och framåt. Aequinoctium II är för mig en väldigt talande avslutning och jag är ganska säker på att den kommer att ligga på samma plats när fulländaren kommer. Det vill säga som sista spår för att sammanfatta något jag inte helt har vågat ge upp hoppet på. Måtte de nu bara bli pli på sången så ska vi nog se att detta inte blir allt för pjåkigt.

 

Bäst: bandet är tillbaka, behöver jag säga något mer?

Sämst: att Paul Kearns inte får visa vad han går för.

Betyg: 7/10

 

Spår

  1. Fortress England
  2. I Am the Hunter
  3. Death’s Crown Is Victory
  4. Aequinoctium II

 

Bandmedlemmar:

Paul Kearns – Sång
Richard M. Walker– Gitarr
Andy Whittaker – Gitarr
Ian ”Izak Gloom” Buxton – Bas
James Ashbey – Trummor

 

Text: Cecilia Wemgård

 

About Author