Sonata Arctica – The Ninth Hour

0

sonataarcticaninthcdNuclear Blast Records
Släpps den 7 oktober 2016

Finländska power/prog metal-herrarna i Sonata Arctica är inne på sitt tjugonde år, nionde album och tredje stilbyte. Under åren har man gått från maniskt dubbeltramp till svårmodig prog, rocksväng och tillbaka till power metal-rötterna igen. Kvintetten har avfärdats som Stratovarius-wannabees och mött såväl hyllningar som fotknölssågningar. När de väl övergav det värsta dubbeltrampet och började famla efter en mer personlig och tvär stil på femte albumet Unia (2007) blev det gråt och tandagnisslan bland många power metal-älskande fans. Kantigheten har sakta men säkert mjukats upp sedan dess och nu, fyra album senare, är den ett minne blott.

The Ninth Hour inleds exakt som man kan förvänta sig – om man inte förväntar sig särskilt mycket. ’Closer to an Animal’ är en klassisk Sonata Arctica-låt av senare års modell: ett lätt svårmodigt powersväng som inte överraskar det minsta. Lika välfriserad är ’Life’. Riff, sång, taktbyten – allt följer ett mönster lika invant som sällskapsdans. Lyftet kommer inte förrän ’Til Death’s Done Us Apart’ tar vid. Här återkommer det skruvade mörkret från ’It Wont Fade’ och ’Caleb’ på progressiva Unia (2007) och kombinerar tyngd, nedstämdhet och ilska så ljuvligt att man måste nypa sig för att komma ihåg att det inte är 2007 längre. ’Fly, Navigate, Communicate’ lever upp till sin titel och svävar med sitt dubbeltramp och mjuka spinettpartier iväg till skivans topp och ’White Pearl, Black Oceans Pt. II’ – ”By the Grace of the Ocean” är en oväntad men trevlig tripp tillbaka till Reckoning Night (2004) och en personlig favorit: ’White Pearl, Black Oceans’. Skillnaden är att denna uppföljare är något gladare i melodin än sin föregångare och flyter på så smidigt att den knappt lämnar ett vågskvalp efter sig.

Trots ett bitvis vilset och färglöst intryck under de senaste två albumen, Stones Grow Her Name (2012) och Pariah’s Child (2014), har finnarna alltid levererat. Nu? Ja och nej. The Ninth Hour är, så fort den första irritationen lagt sig, inte dålig på något sätt. Den har ett par riktigt fina fynd att lägga till Sonata Arcticas höjdpunkter, är varierad, snygg och… alldeles för polerad. Mina gamla favoriter har börjat blekna betänkligt, slipat bort kantigheterna som gjorde dem intressanta och det är just denna släthet som gör att antalet fjärilar i magen minskar inför varje skivsläpp numera. Visst, det är bra, men Sonata Arctica ska vara bättre.

Betyg: 6/10

Spår:
1. Closer to an Animal
2. Life
3. Fairytale
4. We Are What We Are
5. Til Death’s Done Us Apart – favorit
6. Among the Shooting Stars
7. Rise a Night
8. Fly, Navigate, Communicate – favorit
9. Candle Lawns – favorit
10. White Pearl, Black Oceans Pt. II – ”By the Grace of the Ocean”
11. On the Faultline (Closure to an Animal)

Medlemmar:
Tony Kakko – sång och keyboards
Elias Viljanen – gitarr
Pasi Kauppinen – bas
Henrik Klingenberg – keyboards
Tommy Portimo – trummor

Text: Julia Gill

About Author