Stilla – Ensamhetens andar

0


Nordvis Produktion 
10 februari 2014

bookletStilla är ett skånskt black metallband där naturen står i fokus och den melankoliska vintern frodas. Genom att söka vandra vidare på den väg som Dodheimsgard och Old Mans Child plöjt har de sått ett intressant frö som sakta gror i myllan. Deras debut, Till stilla falla, möttes överlag av positiva recensioner. Ett år senare har det blivit dags att följa upp detta med ett nytt mörkt alster, Ensamhetens andar. Den stämningsfulla musiken, uppblandat med brutala och stundom progressiva partier, uppvisar en kvartett som vet vad de gett sig in på. Kända från band som Bergraven, Lönndom, Armagedda, LIK med flera vet grabbarna hur de ska leverera kvalité och originalitet. Med svenskan som sjunget språk har de tonsatt en riktigt bitter vargavinter.

Vandring utan spår inleder detta cirka 50 minuter långa epos. En långsamt mässande kreation där Pettersons röst morrar långt ned i strupen samtidigt som texten är ytterst hörbar. Synten är markant utan att för den skulle förstöra stämningen som bandet bygger upp. Basen ligger stundom i bakgrunden och trummorna växlar mellan snabbt dubbeltramp och groovigt gung. Mörkret lovsjungs men utan den satanistiska fokusen. Snarare beaktas naturen på ett fantastiskt vis varvid ondskan ändå smyger sig på när basen plötsligt dominerar ljudbilden. Titelspåret Ensamhetens andar fortsätter i samma stil men bjuder på en simpel gitarrslinga som flyter ovanpå ljudbilden. Den är otäck, nästan lite obehaglig men på ett charmerande vis. Det är som om bandet har valt att tonsätta någon gammal hednisk trolldom. Just förmågan att variera det långsamma melodiska med det brutalt hårda är bandets verkliga styrka. Genom detta känns även deras längsta låtar som korta ögonblick.

Stilla2014LTill slutet är en långsammare låt där den akustiska gitarren får löpa fritt över materialet. Spåret bjuder även på skivans mer minnesvärda stunder. Blandningen mellan morrande och skönsång (allt på svenska) drar tankegångarna till Månegarm. Ändå är de båda bandet långt ifrån varandra musikaliskt. Visst har Stilla något hedniskt över sig men medan Månegarm hittar sin urkraft i asatron är Stilla en urkraft bara i sig själva. Även om skåningarna sätter sin egen prägel på den traditionella black metallgenren så kan utsvängningarna bli lite väl stora. Låten Själavrängaren lever verkligen upp till sitt namn. Vissa partier känns inte som om de riktigt hänger ihop med resten av spåret vilket skapar en spretighet. Spåret är skivans kortaste och det kan vara därför den känns stressig. Stilla vill och ska få in så mycket de kan i varje låt. Det är det som får dem att låta så intressanta som de gör. Därför föredrar jag deras längre spår såsom Hjärta av sten och Tillägnan. Två låtar som går i ett snabbare tempo men som fortfarande känns gediget välkomponerande.

Med Skuggornas dop avslutar Stilla sitt andra album på ett nästan avantgardiskt vis. När sista tonen har klingat ut har jag upplevt en charmig men samtidigt obehaglig resa. Efter första lyssningen kunde jag inte riktigt ta till mig skivan. Det var först på tredje genomlyssningen som den verkligen började växa. Samtidigt är det en skapelse som man helt enkelt inte bara kan förpassa till bakgrunden. Skivan kräver att man lägger stor fokus på musiken och faktiskt lyssnar från början till slutet.

Bäst: bandet har verkligen satt sin egen prägel på musiken. Sämst: skivan går inte direkt hem hos mig som lyssnare utan kräver några genomspelningar. Betyg: 8/10 Spår

  1. Vandring utan spår
  2. Ensamhetens andar
  3. Till slutet
  4. Själavrängaren
  5. Hjärta av sten
  6. Tillägnan
  7. Skuggorna dop

Bandmedlemmar:

A. Petterson – Sång
Pär Stille – Gitarr/synt/sång
Andreas Johansson – Bas
J. Marklund – Trummor

 Text: Cecilia Wemgård

 

About Author