T.P.L Records 30års kalas – Kulturakademin, Motala

0

 

DSC02771
Datum:  9/5-10/5 2014
Ibland är det svårt att avgöra ifall man ska skriva en krönika eller ett större reportage. I detta fall blir det en mix av båda. När anrika T.P.L Records bjöd upp till 30års kalas var det som om en mindre festival skulle ta plats i lilla Motala. En gedigen lineup av både små och stora band skulle inta Kulturakademin. Vornth skulle trängas med Nominon som skulle trängas med Die Hard och som alla skulle få göra plats för legendariska Nifelheim. Man kan lugnt säga att det stundom var trångt i backstageområdet. Samtidigt var tillställningen liten och gemytlig. Vänner spelade med vänner och en del improviserade samarbeten uppstod. Ölen flödade, glädjen svallade och knutna nävar och horn höjdes högt i luften för att fira en riktigt bra helg.


DSC_8222Mercy Tribute
Mercy var en doom metalkonstellation som huserade i Sverige mellan åren 1980 till 1988. Kända för att ha huserat Messiah Mercolin på sång, som senare kom att göra sig ett namn i klassiska Candlemass, är de lite av en glömd pärla. Kvällen till ära har medlemmar från både Nifelheim och Procession repat ihop ett hyllningsframträdande som bjuder på gedigna överraskningar. Bara en sådan sak som att Hellbutcher (Nifelheim) uppvisar talang för ren sång gav ett överraskande höjt ögonbryn från undertecknade. Ska sanningen fram gör han en ricktigt lyckad tolkning av herr Mercolins karaktäriska sång. Efter en stark inledning med Welcome To My Graveyard flyter repertoaren vidare i Tyrant där gitarren, vitsigt nog, övertas av just Tyrant från Nifelheim. I’m Your Pervert Priest och Bangers of Destruction är två andra starka låtar som betas av. Trots en skral publikansamling bjuder ändå kvintetten på ett inlevelsefullt gigg. Visst, det blir både gitarrstrul och en del fixande med medhavda textpapper. Däremot är det svårt att tro att Mercys huvudman, Andrija Veljaca (som tragiskt avled av en hjärnblödning 2005), inte hade varit stolt över att se detta.

Bäst: en av de bättre hyllningsspelningarna jag har sett.
Sämst:
tyvärr blir det en del små slarvfel som skaver.
Betyg:
7/10

 

DSC_8240Die Hard
Det var inte länge sedan som Uppsalatrion stod på ett nästan folktomt Göta Källare i Stockholm och spelade för ett femtiotal betalande besökare. Då tog grabbarna det hela med en klackspark och bjöd på ett mer humorladdat framträdande. Denna kväll är det desto mindre folk i publiken. Ändå hänger de inte läpp för det. Snarare går de desto hårdare in och väljer att denna gång levererar ett mer seriöst framträdande. Låtordningen är densamma men med en liten brilliant förändring. Direkt efter introt brakar de loss i Venom-covern Black Metal. När den fåtaliga publikmassan brölar loss i textraden ”lay down your soul to the gods rock’n’roll” är det nästan så att man kan föreställa sig hur intensivt detta hade kunnat bli om stället varit slutsålt. Bandet är dessutom berikade med ett bättre ljud, tuffare scendekor och en aningens tightare spel än på tidigare nämnda Göta Källare. Mellansnacket är minimalt utan istället bultas allt ihop till en salig sörja och plötsligt har vi förra trummisen Perra gästandes på scen. Det går snabbt, är en aningens förvirrande men när Emissaries Of The Reaper klingar ut i högtalarsystemet känns det ändå som en rätt okej spelning. Die Hard håller lågan uppe och fortsätter att leverera spelningar som ligger en bit över den godkända gränsen.

Bäst: Perras gästframträdande på trummorna.
Sämst:
vart var publiken?
Betyg:
7,5/10

 

Kaj Hanssons Orkester med en gästande Uli Kusch var väl inget som föll något av övriga band i smaken. Fredagskvällen spenderades istället i backstagen där anekdoterna duggade tätt och spriten flödade rejält. Nifelheim-bröderna lät meddela att de hade material till ett nytt album (LÄNK) samt inledde ett härligt syskonbråk om vem som tatuerat in Iron Maiden först på sin kropp. Efter midnatt vrålade någon rejält överförfriskad person att man minsann borde göra ett improviserat jam och köra hela Mercy Tribute-gigget en gång till. Die Hard, Nifelheim, Procession och diverse annat löst folk gjorde med andra ord slag i sak för att bjuda på rent kaos. Fyra folk bankade på trummorna, allt för många strängbändare flög runt på scen och micken bytte hand lika ofta som mängden låtar. Hur undertecknade, som enda nyktra person, hamnade på scenen är ett mysterium. Däremot kan vi nog alla skriva under på att det var en kul avslutning på kalasets första kväll.

DSC02621

 

Brimstone
DSC_8260
Klassiska heavy metal-bandet Brimstone öppnar upp festens andra kväll. Om det var lite folk första kvällen så var det ödesdigert nog ännu mindre denna. Bandet har varit aktiva från och till sedan 1994. Med endast en skiva i bagaget har de gått gemene man förbi. Att döma av framträdandet är det dock kanske inte så oförståeligt. Musiken visar upp en teknikalitet man helst inte vill underkänna men musikerna bjuder på ett sådant stelbent framträdande att sågen ändå måste fram. Spelningen känns mycket andefattig och osäker. Jan-Erik Perssons grova sång räcker inte hela vägen varvid låtar som Autumn och Breaking The Waves faller platt. Om det är nervositet eller bara slarv som drar ned kvalitén är svårt att avgöra.

Bäst: musiken i sig är det inget fel på.
Sämst:
otight och utan gnista.
Betyg:
5/10

 

Axewitch
DSC_8272
Nästa veteraner att inta scen blir inga mindre än anrika Axewitch som till och med har fler år på nacken än födelsedagsbarnet. Med sin klassiska svenska heavy metal bjuder de gamla rävarna på ett svängigt mjukt men ändå rakt-på-sak framträdande. Det tar förvisso 2-3 låtars uppvärmning innan flytet riktigt kommer igång. Det syns att bandet har kul på scen där de med självdistans faktiskt skapar en rätt så hyfsad publikkontakt med de tjugotal människor som tittar på. Born In A Hell från EPn Pray For Metal (1982) har nog aldrig låtit så vital som den gör under dessa 45 minuter. Likaså Heavy Revolution som bjuder på ett sådant smittsamt gung att man tvångsmässigt måste nicka med. Pusher är en ny intressant bekantskap som är planerad till bandets kommande fulländare. När denna ser dagens ljus finns det ingen närmare information om. Det enda sångaren Anders Wallentoft låter meddela är att de har jobbat med skivan sedan 2008. En annan ny bekantskap är bassisten Björn Hernborg som endast varit med i bandet i två år men som passar som handen i handsken till Axewitch show.

Bäst: självdistans och en stor portion glädje.
Sämst:
lite väl lång startsträcka innan det flyter på ordentligt.
Betyg:
7/10

 

Nominon
DSC02656
När Nominon går fram som en stormvind på scen gäller det att varken vara lättretlig eller känslig för att få ett skrev i ansiktet.Sångaren Henke Skoog är i sin spinkiga uppenbarelse en naturkraft bara i sig själv. Han svär värre än en borstbindare, springer runt som en skållad iller, drar mer kontroversiella uttalanden än vad Aftonbladet skulle kunna citera och har denna kväll en personlig spritlangare på scen.Slår man ut killens fem öl på hela framträdandet blir den en ny burk var nionde minut. Att han, utan att svaja, kan gå lös i pisksnärtsartade Blaspheming The Dead får mig bara att gapa av förvåning. Å andra sidan ska man inte frånta övriga medlemmars insatser då de levererar en riktig pungspark. Malicious Torment visar upp en föredömlig samspelthet mellan bandets tre strängbändare där gitarrsolot får mig att smälta. Jag vet inte vad de stoppat i sig men de låter som en blandning av nitroglycerin och Red Bull. Tyvärr blir det en del rätt påtagliga missar som inte ens bandets intensitet kan gömma under mattan. Avslutande Mantra Reverse drar ut de sista skvättarna adrenalin i blodomloppet, vilket lämnar både den ena och andre konsertbesökaren i ett desperat behov av att släcka törsten i baren.

Bäst: kvällens mest intensiva band ger stormvarning på vindflöjen.
Sämst:
för många tekniska missar gör att bandet inte kammar hem högsta pott.
Betyg:
8/10

 

Vornth
DSC_8303
Black-och thrash metal konstellationen Vornth har hållit på sedan 2000-talet men släppte sin debut först förra året. Trots att de är unga och hungriga lyser dock en viss nervositet igenom. Sångaren Erik Hartmann tappar plektrumet för att sedan villa bort sig i låtarna, gitarristen Erik Kjönsberg spelar fingrarna av vem som helst men står fastgjuten som en staty på ena flanken medan bassisten Emil Johansson åtminstone försöker sig på lite tappert headbangande som tyvärr känns lite krystat. Kvartetten verkar vara helt ur form vilket är förvånande då de är rätt så meriterade på livefronten. Hartmann har bra kraft i pipan och är rätt så träffsäker i de högre registren men spelar låtarna i fel takt. Som kompensation blir det snarare tekniken än intensiteten som prioriteras när låtarna måste räddas upp.

Bäst: låtarna i sig är faktiskt riktigt bra.
Sämst:
nervositeten sänker bandet katastrofalt.
Betyg:
6/10

 

Helltrain
Från Luleå kommer denna hårda death ’n’ roll kvintett som kanske inte bjöd på Nominons intensitet men som lyckades kombinera både tekniskt kunnande med vråltungt sväng. Pierre Törnkvist har förmågan att leverera ett hest kraxande som är lika elakt som varje ord är urskiljbart. Med mikrofonsladden runt halsen far han runt vant på scen. Den som är ansvarig för ljudet ska dessutom ha tummen upp då basen är så markant att det nästan gör ont i hjärtat. Speciellt på Rot ’n’ Roll där pulsen gör mindre frislag. Även Route 666 bjuder upp till kaxigt dansande. Bandet hade dock mått bra av en mindre scen och en mer intensiv publik. Stundom fyller de inte riktigt upp bredden och djupet som Kulturakademins estrad erbjuder.

Bäst: basen skulle kunna slå ut vilken pacemaker som helst.
Sämst:
luleåborna känns små på den stora scenen.
Betyg:
7/10

 

Nifelheim
DSC02754
Att be mig att vara helt objektiv om en Nifelheim-spelning är som att be mig att lägga en snara runt min hals. Det går bara inte. Å andra sidan kan skribentkåren skatta sig lyckliga då bandet alltid levererar trots havererande trumset, felstämda gitarrer och total anarki på scen. Med en helt ny line-up, beståendes av medlemmar från Procession och Torment, kan detta vara den starkaste laguppställning Nifelhiem har presenterat sedan tidigt 90-tal. I början skiter det sig totalt med gitarrerna och det tar några minuter innan hela bandet är uppe på scen. Men med inledande Infernal Flames Of Destruction är allt bortglömt. Skaran människor har växt sig större men också ilsknat till rejält. Plötsligt börjar det kännas att man står längst fram. Gitarristerna Felipe och Tamás är ruggigt samspelta. Likaså trummisen Eric Ljung vars trumset till och från faller i småbitar. Ändå vrålar han åt bandet att spela vidare som om inget har hänt medan scenfolket frenetiskt försöker att ställa upp det som faller ned. Possessed by Evil följs upp av Satanic Sacrifice som drar ned både vrål och allsång. Die Hards bassist, Harry, fular runt i bakgrunden som gubben i lådan. Kalasets ansvarige arrangör kör en enmansmoshpit medan publiken i första raden får lägga både armar och hår i det hav av öl som bildats längst scenkanten. Det är inte längre total anarki i lokalen, det är ett tredje världskrig i miniatyr. Hur så få människor kan skapa så mycket kaos är ett mysterium men avslutande The Final Slaughter blir en talande summering av kvällens show. Tyrant och Hellbutcher har lyckats presenterat mer nitar och djävulskap än vad övriga band har gjort gemensamt.

Bäst: förmågan att rädda upp en show trots att det går åt helvete på scen.
Sämst:
det inledande gitarrstrulet sänkte stämningen rejält.
Betyg:
9/10

Livebilder från kalaset hittar du här – LÄNK

Text: Cecilia Wemgård
Foto: Cecilia Wemgård/Martin Magnusson

 

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.