Tribulation – Döden som pånyttfödelse

0

Foto: Ester Segarra

För medlemmarna i Tribulation underlättar det att se livet som olika cykler som avlöser varandra. Cykeln för nya albumet Down Below är en ny era som innebär nya riktningar och förändringar. Att vara emotionellt bunden vid någonting är farligt tror bandets gitarrist och låtskrivare Jonathan Hultén. Med stor eftertänksamhet berättar han för CrankItUp om sökandet efter nya uttryck och vikten av att kunna försätta sig själv i extas för att förkroppsliga musiken.

Lysande recensioner igen, var ni beredda på det?

– Det skulle jag inte säga att vi var, vi har inte tänkt på det så mycket. Vi spelade in en skiva och den skivan blev som den var tvungen att bli. Hur den skulle tas emot hade vi ingen aning om. Även om många av skivorna har blivit väl mottagna så har de också blivit hatade. Det är alltid upp och ner.

Det fanns ingen press att leverera igen efter förra skivan?

– I teorin så ja, men det fungerar inte så. Vi gör det som vi har inom oss och så kommer det ut som det kommer ut. Det får bära eller brista.

Utvecklingen från debutskivan The Horror (2009) är väldigt stor. Ni använder er av en betydligt större palett idag.

– Ja verkligen, första skivan är till stor del death metal med lite stråk av skräckelementet och den atmosfäriska skräckfilmsmusiken. Nu på senare tid finns samma influenser kvar men de får ta större plats och bli en del av själva musiken. Till exempel är det mer piano i låtarna och de här ljuden som bara kom som små effekter förut är med i större utsträckning, speciellt i intron och outron. Det är ett större tänk nu än att det ska passa in i en viss genre.

Finns det någon death metal kvar överhuvudtaget?

– Ja, det finns det men det är de andra influenserna och ljudeffekterna från exempelvis italienska skräckfilmer från 70-talet, speciellt Fabio Frizzi, som nu får ta större plats. De har även varit inspiration för oss tidigare men då vår musik fokuserade på death metal fick de inte ta lika stor plats. Det som är kvar idag av death metal-genren är framförallt sången som alltid har samma karaktär.

Varför är sökandet efter nya uttryck viktigt?

– På ett sätt är det sådär enkelt igen, att vi bara gör det som vi tror på och det som känns rätt. Ska man hårdra det så är vi inte intresserade av att göra samma musik som vi gjorde då. Vad vi gör är mer ett uttryck för det vi är i stunden. Både som personer och band.

Berätta om inspelningsprocessen.

– Vi började spela in demos i april och gick in i studion i augusti men långt ifrån allt var färdigt då. Vi jobbade intensivt en period med att knyta ihop alla trådar men när vi väl gick in så hade vi inte fått ihop allting ändå. Det gjorde att processen levde ända till slutet, det kändes inte som det tog slut förrän sista dagen på inspelningen. Vi hade vår producent Martin Ehrencrona (In Solitude, Nifelheim, Pig Eyes) som kallas Konie, vars roll var att vara tredjepersonsperspektivet. Hans jobb var att se det utifrån och säga att: ”här borde vi flytta om det här och här borde vi göra såhär’’. Det är någonting nytt för oss, vi har alltid gjort allting själva så det var jättespännande. Det är alltid spännande att släppa in fler i den kreativa processen. Vi nosade lite på det spåret redan på förra skivan. Vi var nog inriktade på det hela tiden så det kom inte på grund av någon brist. Snarare har det känts som en naturlig utveckling.

Själva skrivprocessen innan inspelningen, hur gick den till?

– Vi spenderade mycket tid hemma hos Oscar (Leander, trummor) och hade hans lägenhet som en kreativ bas så det var alltid någon där under sommaren och jobbade. Adam (Zaars, gitarr) jobbade tätt med Johannes (Andersson, bas och sång) och Oscar eftersom Oscar har en hemmastudio. Det har jag också så jag satt mycket hemma hos mig och gjorde grunder medan de andra var hos Oscar. Sedan möttes vi upp hos Oscar och kollade igenom allting. Det var mycket bollande fram och tillbaka och dialog hela tiden.

Är skrivandet en ständigt pågående process?

– Det skulle det kunna vara men det fungerar inte så i slutändan. När det väl är dags och man befinner sig i slutet på turnécykeln bubblar kreativitetnivån upp ännu mer. Sedan när det är en månad kvar tills vi ska gå in i studion bara sprutar det låtar. Den här gången hade jag faktiskt skrivit låtar hela året, men när det blev dags att påbörja arbetet med nya skivan kändes materialet inte längre relevant. Vi var vi i ett annat sinnestillstånd, i en annan tid. Helt enkelt att den musiken som skrevs då inte var i synk med det vi ville göra. Det är det som händer när vi sammanstrålar och kliver in i den kreativa processen. Vi bollar idéer och har väldigt intensiv kontakt, då sprutar idéerna.

Jag upplever att The Children of the Night gjorde en väldigt häpen och var mer pang på medan Down Below tar längre tid att förstå sig på innan man verkligen uppskattar den. Vad tycker du?

– Jo, nu när vi ändå spekulerar så skulle det kunna vara som du säger att The Children of the Night var ett slags nytt sätt att skriva musik på medan Down Below håller mer fokus på själva låtskrivandet och att inte bara presentera nya grejer.

Ni smög in en extra låt på skivan efter att recensenterna fått säga sitt, låten Come, Become, to Be. Varför var inte den med från början?

– Som vi pratade om förut så skrevs det en del låtar mellan turnéer. Det här är en av de låtarna som inte passade in men vi insåg att den passade bra att ha som extraspår så den fick vara med ändå. Den hade fungerat bra på en EP mellan förra skivan och denna men nu blev den istället extramaterial på nya skivan.

På vilket sätt skiljde den sig från de nya låtarna?

– Det är svårt att sätta fingret på. En påtaglig sak är att skivan har vuxit fram i symbios med alla involverade under en intensiv period och Come, Become, To Be kommer från en person under en tid som inte är lika intensiv. Den där sista perioden när allt material kokas ned i grytan och får samma nyans, smak och ton har stor betydelse. Det är viktigt för skivans helhetskänsla att det ska hålla ihop och den var inte riktigt med i den processen. Den står lite utanför helt enkelt.

Vilka är era favoritlåtar? Nightbound, The World och Cries from the Underworld har pekats ut som extra starka.

– Det är olika, ibland kommer peppen för en viss låt och ibland blir man peppad för en helt annan låt. Det finns ingen riktig superfavorit hos oss men det är vissa låtar vi kommer köra live som vi känner passar för det. Potentiellt är det alla men på den här turnén har vi tagit med tre i setet. Min personliga favorit är faktiskt Purgatorio på grund av Anna von Hausswolffs medverkan. Hon gör den här bakgrundsavgrundsrösten som kommer och går. Det finns något gulligt i melodin samtidigt som det finns ett annat element som är mörkt och atmosfäriskt, det har hon bidragit med. Det gjorde låten så mycket större och mäktigare, den blev otäck men ändå fin.

Jag tänkte både barnvisa och skräck.

– Exakt! Det är så kul att hon tackade ja och ville vara med för vi är verkligen stora fans.

När musiken framförs live, vad händer i just det ögonblicket?

– Jag kan bara svara för mig själv, jag har ett outtalat mål att hamna i extas för att leva mig in i och förkroppsliga musiken för en stund.  Jag låter den flöda igenom mig. Det är en häftig känsla att nå den punkten att man rör sig av sig själv så att man nästan glömmer bort att spela.

Publikens respons, hur mycket spelar den in?

– Egentligen tycker jag inte att publiken ska spela någon roll för hur vi själva gör vår grej, vi ska alltid gå ut till hundra procent. Det är så himla mycket upp till en själv om man ska njuta av en spelning eller få ut någonting av den. Tänker man att det här är tråkigt så blir det ingen bra spelning. Det gäller att alltid lägga ned sin själ och leva ut det till hundra procent, även om det bara står två personer i publiken som gör det meningsfullt. Slutar man ta det på allvar blir det trist. Bekräftelsen kommer snarare inifrån, man måste ge sig själv bekräftelse och sedan om det blir ett utbytte med publiken så är det ett stort plus, då blir det en annan grej. Det är det som är skillnad med att stå på en jättestor scen där man inte har kontakt med publiken alls. Det är ett abstrakt stort ingenting. Man är själv på scen och då gäller det att på samma sätt att gå in i sig själv och leva sig in i musiken så att man klarar det.

Det räcker att bara lyssna på er för att förstå att det finns ett större tänk och en röd tråd i all ni gör. Detta förstärks om man tittar på de albumomslag som pryder era skivor.

– Ja, vi är inte bara musiker och gitarrister utan även konstnärer och låtskrivare. Sedan beror det också på hur man definierar ett band. Vi har suttit och ritat omslag i pojkrummet sen vi var 13 år. Det var en väldigt stark identitet i tonårstiden, vi spelade i ett band och det gick i linje med allt vi gjorde. Vi odlade en egen kultur och anammade den hårdrockskultur som fanns. Sedan så har det ändrat sig och inte blivit på samma sätt som det var då när vi bodde i Arvika. Alla har flyttat därifrån, men den här mentaliteten av helhetstänk finns kvar. Framförallt att det vi gör är viktigt och värt att tas på allvar, det är ett gemensamt förhållningssätt som vi har i bandet.

Foto: Ester Segarra

Jag upplever att ni urskiljer er från många andra undergroundband och bidrar till en neutralisering i en ganska testosteronpräglad kultur. Håller du med?

– Jag har aldrig känt mig kopplad till de här machoidealen. Det finns en bild i den här kulturen av den vikingalika alfahårdrockaren, men den bilden har aldrig varit attraktiv för oss.

Har det varit ett medvetet beslut?

– Mycket av det vi gör har bara vuxit fram, alltifrån hur vi ser ut och det vi gör på scen. Det är inte något vi suttit ned och diskuterat, utan det är mer att nästa spelning kanske någon tar på sig lite mer smink på ett ställe eller sätter på sig ett annat plagg. Det gäller också musik som vi blivit inspirerade av och inte nödvändigtvis hårdrock utan det är väldigt vitt spridda influenser som sammanstrålar i den här Tribulation-kroppen. Skräck är en stor del och framförallt romantisk skräck, som 1800-tals romantiken och den typen av mörker som återfinns i Dracula. Det är inte jump scare utan det är mer stämningsbyggande, lite mer krypande och högtravande.

Vad finns att säga om texterna på Down Below?

– Det finns en röd tråd men generellt så är det enklare att inte prata om texterna och låta varje persons tolkning stå för sig själv. Något som alla de här låtarna har gemensamt är en nedgång till ett djup, framförallt på ett symboliskt plan och på ett emotionellt plan. Vi hämtar upp det som vi har inom oss och för ut det och lägger det i den här kitteln. Det är på ett personligt plan men också på ett större mer generellt plan som många av de här texterna kan appliceras. Låtarna är mörkare och tyngre än på förra skivan.

Döden som pånyttfödelse återkommer.

– Det har nog varit ett återkommande tema i hela vår texthistoria och på ett sätt så är varje era med varje skiva ett nytt liv. När skivan föds är det en ny era, en ny cykel, som påbörjas.

När dör en era, när turnén är slut?

– Ja, en turné är också en minicykel av en period som börjar, har en mitten och ett slut och en albumscykel är en miniatyr av livet i sig självt. Det hjälper att tänka så kring mycket, både personligt och i bandet. Sedan så tänker jag att vi är i konstant förändring. Vi upplever saker och förändras för att ta nya riktningar och blir pånyttfödda som personer hela tiden. Det är ett förhållningssätt som gör saker och ting lättare att förstå och hantera. Generellt känns det väldigt farligt att psykiskt, men även på alla plan, vara för knuten vid någonting.

Foto: Ester Segarra

Blir du aldrig trött av att dela med dig av dig själv och dina tankar vid varje albumcykel?

– Nej, för det ser aldrig likadant ut. Det är något som jag observerat framförallt när jag sitter och skriver och har tid att tänka ut svaren. Då har jag tid att fundera på hur jag verkligen känner innerst inne efter att ha suttit och tänkt på det i flera timmar. Då får man syn på sig själv och det kommer ut nya saker hela tiden som man inte visste fanns där. Det blir en del av ett inre grävande så på det sättet är intervjuer helt fantastiskt.

Berätta om omslaget, vem är den gömda kvinnan?

– Jag ser henne som samma sida av gargoylen, en annan sida av samma mynt. Vi är kapabla till olika sorters känslor. Jag ser det som samma varelse men här är vreden betonad, samtidigt som den mer empatiska känsliga sidan också finns här. På det sättet känns det verkligen som att omslaget beskriver musiken och textinnehållet. Det visar att det är hårdrock, mörkt och argt men parallellt finns också elegans. Det är en touch av något sofistikerat, välvilligt och fint. I bästa fall även vackert.

Vad symboliserar den intensiva röda färgen?

– Vi trodde att det skulle bli en blå skiva men ju längre vi kom i skrivprocessen desto mer insåg vi att nej, det är rött. Det kommer av en abstrakt känsla. Vi tänker ofta i de termerna. Den första skivan var också röd, den andra grön, den tredje har en gulaktig ton och nu är vi tillbaka på rött. Sedan ska stadsvyn föreställa 1800-talets Stockholm och det går ihop med den 1800-tals romantiska gotiska känslan. Det är bilden av en stad som passar bandet som är en del av den idévärld som vi är verksam i.

About Author